“Bättre sent än aldrig” fick gälla nu om nånsin. Shira var gammal och jag visste att vilken dag som helst blir det dags att ta henne till veterinären, så jag började sprätta kuddar. Om hur snart ska dö, ska hon fan ligga mjukt.
Dåliga kuddar och 90 tals gardinerna mamma ledsnat på för länge sen, fick göra upp en fluffig hundbädd.
Den hann bli tillräckligt mjuk och skön för Shira att ligga i, men har i efterhand lyckats till lite med ett överdrag med dragkedja.
Tänkte att jag säljer den på Tradera för en liten peng o hoppas nån blir glad. Lyxade till den lite med ett kisslakan, utifall att nån ska ha valpar i den.
Hemmagjord hundbädd
Shira var en liten rävliknande varelse som bodde med oss från att hon var 7 år. Skygg med mysig, och väldigt fin.
Att göra en “normal mängd” kokosbollar tjänar ingenting till. Fikat tar slut och den stackars familjen lämnas frustrerade, så nu dubblade jag upp! Passade samtidigt på att dra ner på sockret, öka näringsvärdet och maxa smaken.
Resultatet blev något som fick en att tro att det fanns nougat i. Underbart gott. Extra mycket så, ifall dom får stå framme en stund innan dom äts. Direkt från kylen försvinner det där krämiga som finns annars vid rumstemperatur.
Det är detta pulver jag tror är är hemligheten för den krämiga nougat illusionen. Mixa hasselnötter, mandlar, solroskärnor och linfrön till ett pulver. Ungefär lika delar av varje. Lite småbitar gör inget, det blir bara gott.
Stunder då inget blir färdigt men hundra saker händer. När allt görs samtidigt, men helt utan plan och helt utan prioritering. Ett bekant fenomen som behöver beskrivas utan att dömas. När möbler flyttas, kläder sorteras, håret färgas, krukor fylls med jord, lådor flyttas och hyllor omsorteras… Hjärnan går i 180 km i timmen och pulsen är hög.
Ett fint uttryck som ganska fint fångar idén av det springs åt flera olika håll och när det på avstånd ser ut som att man är på väg från Punkt A till Punkt B, så benas det av åt ett annat håll.
“Att jaga fjärilar” 2022 Akvarell, a4
Vi började kalla det för att jaga fjärilar.
Kan inte neka att det också är effektivt, om man får med sig dom där skruvarna som ligger på fel plats när man ändå ska dit där skruvar skall vara. Det kan funka fint att gå cirklar på tomten eller upp o ner i huset samtidigt som man lyfter upp saker som ligger på fel plats, eftersom man tillslut kommer passera där dom hör hemma.
Risken är dock ganska stor, att man har massa ting uppackade, framtagna, nedmonterade och preppade för att användas när dopaminerna tar slut. Oljan är upphälld o penseln redo, men man är helt slut för att hjärnan orkar inte håla ordning på allting samtidigt. Nu är det enkelt arbete framöver, men man förmår inte att göra något alls.
Att jaga fjärilar är kul, ganska skönt att få flyta runt planlöst och göra hundra saker samtidigt. Men utan matplaner, utan tidsinramning brukar det sluta lite tokigt.
Singletasking är mer effektivt ändå, eftersom att dagen tar inte slut bara för att dopaminerna gör. Att göra en sak i taget är också mycket shysstare mot nervsystemet.
Högkänslig och överstimulerad
Det är när jag gått igenom mentala prövningar som jag inte kan sitta still. Förmår inte att lugnt o fint bara läsa en tidning eller sjunka in i Yin Yoga, när perfektionismen snurrar i huvudet kring något projekt jag pysslar med eller nöter på en konversation jag haft nyligen där jag uttryckt mig klumpigt. Det enda som hjälper är att få sortera mig ur det. “Ut ur huvudet, in i kroppen” är ett uttryck som används mycket i yogavärlden och passar bra här också. Fokuset som krävs för att kunna ens hålla sig på mattan existerar ju inte vid såna här tillfällen, så yoga funkar inte då.
Att få utrymme till att jaga fjärilar tills dopaminerna tar slut, är jätte skönt när man är överstimulerad som högkänslig. Det kommer en naturlig tröthet och ro vid det tillfället då dopaminerna är borta. Hunger kryper på och man har lust för att läsa den där tidningen eller kanske sjunka ner i yin yogan. Varva ner <3
Har du en högkänslig partner? Servera lite mat när fjärilarna jagats klart. Och lita på att allt kaos kommer städas upp…. men inte idag. Kanske imorgon.
Summa summarum: Att jaga fjärilar, har sin plats. Jämfört med att sitta och ångesta över saker o ting som känns fel, är de ett ganska konstruktivt sätt att jobba ut överstimulans på. Vilket är viktigt att ha verktyg för när man högkänslig.
Hur maxar man maten, utan att krångla till det så förfärligt? blev intressant att tänka på efter att ha blivit charmad av Food Pharmacy gänget.
Tipset att “lägga till två matskedar surkål” blir kanske inte så populärt till barnens frukostpannkakor… Så vad kan man göra då, för att optimera måltiden som annars bara består av vetemjöl ägg mjölk smör och sylt?
Sakta men säkert har jag börjat ifrågasätta matlagningsvanor och förhållningssätt till ingredienserna. Senast undrar jag över, hur mycket kan man maxa en pannkaka innan det slutar vara pannkaka?
Den klassiska pannkakan är en bra utgångspunkt, men man missar mycket av att stanna där.
Maxa gammalt trött recept med havregryn, gurkmeja, kanel, jordnötssmör och banan
Alla älskar ju pannkakor!
Från att ha kombinerat tankar och recept, så har jag tagit fram en awesome frukostpannkaka på 50 50 havregryn och vetemjöl, smaksatt med gurkmeja och kanel, vitaminberikad med torkade nässlor, fylld med banan och jordnötssmör. Så sjukt gott. Och mätt blir man.
I kokboken Välkommen till Vegoriket av Mattias Kristiansson fanns havregryn i receptet för frukostpannkakorna. Resultatet blev puffigare och matigare än 3 3 6 smeten i Vår Kokbok. Dvs 3 ägg 3 dl mjöl och 6 dl mjölk.
Mitt nya recept som tillagas nästan dagligen är lite annorlunda.
Havregryn ersätter halva mjölmängden.
Häller i ca 2 tsk raps eller olivolja och 3/4 tsk salt.
Krossar upp torkade nässlor mellan handflatorna ner i smeten och plockar upp eventuella små hårda stjälkar.
Har i ca 3/4 tsk kanel och gurkmeja. Det både smakar och luktar gott, men idén kom från att jag lärt mig genom podden om hur både gurkmeja och kanel är väldigt starkt antiinflammatoriska. Sen är ju gula pannkakor så himla tjusiga :)
Steks i smör. Breds med jordnötssmör och pyntas med banan skivor. Rullas ihop. Supergott.
Packa med på äventyr och ät kall, eller servera varm. Gott oavsett! :)
Generella pannkakstankar
Nästa iteration blir ju att faktiskt strössla lite surkål i fyllningen. Märks det en ? Gillar barnen det?
Provar gärna också lite färska gröna blad. Spenat kanske eller hackade förvällda nässlor.
Bästa tipsetför att lyckas med pannkakor: Låt smeten vila. 10 minuter minst men gärna hela natten. Pannkakssmeten drar nämligen ihop sig och blir trevligare att jobba med om den får stå i kylen en stund, gärna en längre stund, innan den används.
“Ta det inte personligt” sägs ofta i olika situationer och det tänker jag på. För i skrivande stund sitter jag i mitt kök med första koppen frukostkaffe och mumsar bondkakor som en riktig kämpe, medan solen strålade in genom fönstret. Ljuset och värmen lägger sig fint på hans lilla kropp kropp som fullkomligt spritter av nyfikenhet o förtjusning när vattnet skvätter av stekspaden åt alla håll. Själv kan jag nästan känna hur sommar fröknarna vill komma fram nu när solen bara ligger o myser på mig. Att solen gör oss sällskap här, tar jag otroligt personligt. Känner en slags tröst i bröstkorgen av att hen är här.
Tack solen. Jag behövde detta.
Animist som jag är, gillar tänka att jag har o göra med entiteter. Skogen är skogen, inte en samling träd. Solen en kreativ optimist som gärna lyfter upp en som ligger, men bränner den som latar sig för länge. “Upp med dig” sa hon, o du är röd som en kräfta. Månen en tillbakadragen realist som istället bara skiner ljus på det vi gärna inte tittar på. En fåordig typ som bara säger det som måste sägas.
Tillsammans är dom balans. Solen är här med oss varje dag o för att vi då o då ska ha samlat nog med överskottsenergi, att vi orkar ta itu med våran skuggsida.
Hur som helst, tack för ljuset. Det klär världen väldigt fint.
Ikväll börjar jag bekanta mig med processerna och verktygen för hantverkstvål. Huset nästintill stinker av mixen kladdiga flaskor doftolja aom kom med det begagnade kitet. Boken från USA känns främmande och lite fel faktiskt, då jag verkligen uppskattar svenska handböcker, men tänkte bara go with the flow här.
Det hela känns lovande :) Lite spännande med nån annans gamla beslut. Nån annans gamla formar, färger och ideer.
Det hela tog fart för en dryg månad sen då en beställning på en “Soap by Sanna K” ramlade in från en vän, som i samma veva delade sin inloggning till en kurs i ämnet.
Bara sätta igång då…?
Tvål är ju fantastiskt
För något år sen förstod jag att det är något speciellt med tvål. Att tvål inte bara är tvål. Det blev så tydligt när Häxans Handbok för ett giftfritt liv dedikerade hela första biten läsning till att berätta om hur viktig tvålen är och har varit.
En av mina favvo poddar, Örtsystrar, pratade om under samma dagar som jag blev inbjuden till kursen. Poddens Maria Österberg (naturklok på instagram) älskar verkligen att göra tvål. Tydligen blev hon t.om lite manisk i sitt tvålmakande och besitter nu mer tvål än hon nånsin kommer behöva. Fascinerande… Att någon lyckats hitta ett sätt att styra mani till något användbart och produktivt. Såklart blir man himla nyfiken. Det låter ju som magi.
Mhm, göra egen tvål alltså? Satt jag i klurade på efter det avsnittet.
Black Soap förändrade också saker o ting. När denna fina tvål med bark o sheasmör kom in i bilden, fick tvål nya lite nya dimensioner. Inte visste jag att en o samma tvål kan ersätta shampo, ansiktstvätt och showergel. Övertygad numera om att uttrycket “Once you go black, you never go back” faktiskt handlar om tvål. För att, sedan Black Soap gjort entre i mitt badrum, kan jag inte föreställa mig att gå tillbaka. Badrummet kommer alltid husera en liten brun tvål med knastrig textur, som sakta men säkert förvandlas till en slags seg och mjuk cola som därför måste bo i en låda med lock.
Häromdagen plockade jag fram ett gammalt nummer av tidningen Hemslöjd, som naturligtvis hade en artikel om tvål. Agnes Stuber gör aptitretande hantverkstvålar och på tal om fina svenska handböcker, så har ju hon en på ämnet.
Känns ju som att universum säger åt mig att göra tvål.
Vilken timing, för att jag hade precis i dagarna gjort ett inköp på Tradera. Sprang på ett begagnat kit med allt man behöver samt kurslitteratur, så jag slog till.
Det sjönk in igår att jag behöver tänka om. Tiden går ju! Jag blir äldre och känner stress över vem jag ska bli när jag är stor! Så slog det mig att, Oh shit … jag är redan stor.
O jag är absolut ingen alls. Vilket inte riktigt var vad jag hade tänkt när jag var 20. Nån skulle jag ju vara iaf? Körkort skulle jag ha och kanske ett jobb av non form dör jag tjänar bra o trivs.
Hinner jag ordna detta innan jag blir jätte stor?
Ja, med lite fokus. Som rubriken lyder, så måste det ena ut ur huvudet för att något annat ska få plats. Hjärnan min är bara ack så stor o mitt liv ack så långt. Ska något bli bra, så behöver man ju göra det ordentligt, så man kan inte duttjobba med hundra saker samtidigt.
I realiseringen av att det är mycket svårare än jag förväntat mig att sälja bildkonst sa jag till mig själv att; nä nu får det va’ nog.
På ett par år av har jag bara fått lite småpengar för mina illustrationer. Ca tio stycken enkla och snabba illustrationer med lite rolig text och hastiga blommor eller nakna kvinnor, har fått köpare på Tradera. Bilderna har gått för 15 – 225 kr/ st.
“Storfittelugnet” som jag valde att kalla den illustration retroaktivt, gav mest. Skapad med omsorg och ramen ingick.
Storfittelugnet, Sanna K, 2023
Inse att jag gått o tänkt att det kommer “släppa” nångång. Att min avslappnade enkla konst kommer bli uppskattad. Folk kommer köpa den. Har tagit förgivet att det kommer gå att sälja konst vid sidan av, utan nån vidare ansträngning.
Det finns situationer där perfektionismen blir som ett handikapp, men aldrig när jag målar. Hjärnan vilar när jag målar, den jobbar inte. Bekymmerslöst går pennorna o penslarna runt på pappret. Det är därför jag gör det ju, inte för att det skall bli nånting. Det handlar sällan om vart det är på väg. Hela tjusningen med bild är ju just friheten. Att ingen kan säga att man gjort rätt eller fel. Varje misstag kan ha varit med flit. Att det inte finns några regler att hålla sig till.
Drömmen var ju att sy egna kläder
Det har alltid känts som att jag har all tid i världen. Som att allt ligger i framtiden. Men plötsligt känns det som att det är försent för allt.
Drömmen om att bära kläder jag sytt själv har hängt med länge. Att ha på en klänning jag sytt själv vore sånt otroligt lyckorus, att jag kan tänka mig elda upp stor del av mina canvaser i utbyte. Skulle inte sakna dom! Så varför låter jag det hela ta så mycket av min tid o tanke? Det är som att hjärnan bara fastnat vid en ide och kört på.
Fröjden vid att pilla med fina tyger är enorm. Förra året sydde jag mig själv en tygpåse av ett fint tyg av Gudrun Sjöden. Den gör mig glad ännu för jag använder den flitigt, och hela kroppen pirrade när saxen går igenom tyget. Mäktigt var det att bestämma hur och var ett så fint tyg skulle klippas sönder. Att skrattade förtjust och känna sig lite berusad av makten man har, är inte ett moment som ingår i att måla och annonsera konst ingen köper.
Nu är en bra tid att sätta fart. En klok idé är att byta tiden som går åt att skapa annonser av bildkonst ingen köper ändå, till att sätta mig vid min symaskin. Om jag ändå lägger tid på något som inte genererar pengar, då borde jag göra det som har högst nivå av FRÖJD.
Vid fotoredigering däremot, kan perfektionismen ta över mig så jag tappar helheten.
Nytändning på symaskinen
Perfektionismen kan få ta över och göra nytta samtidigt vid klädsömnad, för jag förstår ju tydligt hur dåliga kläder kan förstöra en bra dag. Kläder är inte bara stil. Kläders funktion och praktikalitet jätte viktig, men stil går inte att prioritera ner. Allt måste lira. Plus det måste vara hållbart.
Att sy mina egna kläder har jag drömt om sen gymnasiet. Designer skulle jag bli, men har kommit av mig. Köpte en maskin 2010, men vi flyttade utomlands. Sedan vi kom hem 2018 har jag väl gjort lite smått med den men det är ju så jobbigt att känna sig dum. Att inte fatta varför tråden går av hela tiden, osv. Så jag har behövt pauser ibland och dessa kan bli långa.
När jag förstod att våran hund skulle dö tex, då sydde jag henne en ny mjuk bädd. Med rätt motivation känns saker o ting enkla och självklara. Mammas gamla gardiner och stoppning från ett par gamla kuddar. Bädden var välgörande för gamla Shira, även om den inte blev riktigt färdig. Ena kanten behöver stoppas mer och så ska den ha ett överdrag för enklare tvätt. Det känns viktigt att ge bädden ett långt liv. Den iden motiverar mig att göra mer, göra bättre. Bryr mig inte alls om att tjäna pengar. Min vinst ligger redan i att någon använder det jag skapat från återbrukat material, istället för att åka och köpa nytt från butik.
Det känns stort med att dra igång.
Peppad på att göra rätt från början. Vill se vart det tar mig ifall jag kliver in i det här med en lagom dos perfektionism från start. Nyfiken på vad jag kan ta fram sen, när jag vet hur man gör.
Klockan är 4 på eftermiddagen och potatisen är redo för att kokas. För en annan kan det ta två minuter att få det jobbet gjort, men för mig har det tagit hela dagen.
Varför? Ja, till att börja med skulle jag hitta potatisen. Den var gömd i en korg, inne i det lilla bergsutrymmet som saknar belysning längst inne bakom en trög dörr i källaren.
Sen var det till sortera ut alla lerkokorna. Och alla skadade samt mögliga potatisar. Och alla som.blivit lite smakade på av en o annan råtta.
Därefter skulle all potatis som får följa med in i köket av-leras. Blötläggas, rullas runt en stund där i vattnet o skrubbas.
En eld tändas, vatten dras upp till 100°. Det gjorde jag visserligen inte själv, men jag väntade tålmodigt.
Det här tar sin tid, med eller utan småbarn som pockar på en uppmärksamhet. Men nu så… Nu är potatisen på kok.
Konsten är tillbaka i mitt hus efter nästan 2 år hos BVC Husläkarcentrum i Enköping.
Mest märkligt, men också lite nostalgiskt att se dom här igen. Främst den stora varma rutiga. Den är speciell för att jag målade den med så mycket kärlek och känslor, kring min först föddas ettårsdag. Tänkte på all expertis och stöd jag fått av barnmorskor under graviditet, förlossning o det här första året i hennes liv. Det går inte fira ett barns ettårsdag utan att också fira alla som funnits med.
Varje ruta symboliserar en ny kunskap, erfarenhet i ett barns uppväxt. Varje ruta, en markering för att hen har vuxit. En milstolpe av nåt slag. Vissa lite mörka för att hon kanske föll men lärde sig att vara försiktig när hon klättrar. Andra lite glittriga för hon hittade något kul som fått henne att skratta. Nästan att man kan säga att dom symboliserar kopplingar i hjärnan. Den tomma ljusa biten i ena hörnet är framtiden. En inramad plats åt henne att fylla hur hon vill. En plats som bara hon kan fylla. En plats som är hennes att bestämma över. Tomheten är vad som komma skall. Det vi ännu inte vet om vem hon kommer bli. Det som hon själv ska klura ut och visa oss, när hon är redo.
Den här fina bilden i svart ram hängde bra där
Fotokonsten är kalhygget i morgonsolen. Jätte harmonisk bild med skön värme i. Lugnande i ett väntrum tyckte jag.
“Den mystiska platsen” har jag valt att kalla det lite dimmiga trädet med de konstiga blommorna o den flygande fågeln. Den här kan jag själv tycka är lite konstig, men barn finner den spännande och den är för dom. Allting som visas i sammanhang med barn måste inte ha stora ögon och gulliga röster. Barn gillar konstiga spännande lite läskiga saker också, om dom får en möjlighet.
De andra mindre akrylmålningarna är lite abstrakta och korta. Det händer inte så mycket i dom, tex det lilla gröna bladet. Bjuder inte in till något större äventyr, men är himla söt i sin enkelhet. Bruna toner och svart kan också vara gulligt. Det måste inte var rosa och bubbelgum, vill jag säga med den. Den lilla gröna är fin och spännande i sin mörka stillhet, för att den är ovanligt inramad av färg o form. Blått brunt grönt och svart möts i en cirkel och lite organiska linjer i gult som lyser upp det hela. Jordad o mysig tycker jag.
En är bara alldeles blå.
Vad hände?
Kontaktade Yvonne på Region Uppsala för att jag gärna skapar mer till bvc eller andra avdelningar, men har inte råd att donera mer så jag hoppades på att kunna måla för ersättning.
Responsen var kritik för att ha hängt upp konst från första början. Fick veta att det inte är “fritt fram”, utan det måste beställas från Konstenheten. Det hade jag absolut gjort om jag hade vetat. Det gjorde varken jag eller någon annan på avdelningen. Vi blev bemötta av en ton som att vi gjort något fel. Som om vi avsiktligt brutit regler. Som att vi behövde sättas på plats.
För att vara en enhet ansvarig för konst så har dom väldigt lite intresse för konst inom räckhåll och väldigt lite respekt för en konstnär intresserad av att dela med sig.
Vad är det jag känner mig ha sprungit in i… ? Elitism.
