Ut med konsten. In med kläderna.

Det sjönk in igår att jag behöver tänka om. Tiden går ju! Jag blir äldre och känner stress över vem jag ska bli när jag är stor!  Så slog det mig att, Oh shit … jag är redan stor.

O jag är absolut ingen alls. Vilket inte riktigt var vad jag hade tänkt när jag var 20. Nån skulle jag ju vara iaf? Körkort skulle jag ha och kanske ett jobb av non form dör jag tjänar bra o trivs.

Hinner jag ordna detta innan jag blir jätte stor?

Ja, med lite fokus. Som rubriken lyder, så måste det ena ut ur huvudet för att något annat ska få plats. Hjärnan min är bara ack så stor o mitt liv ack så långt. Ska något bli bra, så behöver man ju göra det ordentligt, så man kan inte duttjobba med hundra saker samtidigt.

Designer drömmen

Drömmen om att bära kläder jag sytt själv har hängt med länge. Ett ärligt försök nu, vore att byta tiden jag lägger på att försöka hitta nån som vill köpa min konst till att sy.

Att ha på en klänning jag sytt själv vore sånt otroligt lyckorus, att jag kan tänka mig elda upp stor del av mina canvaser i utbyte. Betydligt mindre dramatiskt då att bara packa undan dom :)

20 år gammal framtidsdröm

Har haft så många drömmar. Journalist. Foto journalist. Bröllopsfotograf. Modefotograf. Konstnär. Designer. Dekor målare. Tapetserare. Dansare. Sångerska. Skådespelare. Väderflicka. Barista.

Det har alltid känts som att jag har all tid i världen. Som att allt ligger i framtiden. Men plötsligt känns det som att det är försent för allt.

Så, i realiseringen av att det är mycket svårare än jag förväntat mig att sälja bildkonst sa jag till mig själv att  nä nu får det vara nog.

På ett par år av har jag bara fått lite småpengar för mina illustrationer. Ca tio stycken enkla snabba illustrationer med lite rolig text och hastiga blommor eller nakna kvinnor, har fått köpare på Tradera. Bilderna har gått för 20 – 140 kr/ st.

“Storfittelugnet”  som jag valde att kalla den illustration retroaktivt, har gett mig mest. Den gjordes med ganska mycket omsorg och gav ändå bara 225 kr.

Storfittelugnet, Sanna K, 2023

Har tänkt att det kommer “släppa” nångång och att min avslappnade enkla konst kommer bli uppskattad. Folk kommer köpa den. Kaxigt har jag tagit förgivet att det kommer gå fint att sälja konst vid sidan av, men den iden lägger jag bort nu. Dags att tänka om.Sk

Skall jag kaxigt räkna med att det kommer gå att sälja, så behöver jag bry mig om att göra det ordentligt från första början. Mitt målande är för ledigt.

I andra situationer kan min perfektionism vara så stor att den blir ett handikapp, men den finns inte alls när jag målar. Bekymmerslöst går pennorna o penslarna runt på pappret. Vid fotoredigering däremot, kan perfektionismen ta över mig helt så jag tappar helheten. Det är helt andra drivkrafter styr när jag målar, just för att målandet i sig ger just friheten ifrån perfektion. Att det inte finns regler är vad som lockade mig från första början. Att ingen kan säga att man gjort fel eller inte kan.

Måla är spontant och fritt. Lustfyllt. Ett sätt att inte tänka. Inte planera. Bara känna och dona.

När jag går igång på ett projekt, motiveras jag av tanken på att ta fram något med mycket värde i form av funktion eller affektion. Inom porträtt fotografering vill jag visa folk sig själva ut ett nytt perspektiv. Det ger mycket värde till bilderna. Ger mitt jobb mer värde än bara betalningen, så det känns viktigt. Att se sig själv på ett nytt sätt kan göra mycket för en individ.

Nytändning på symaskinen

Iden om att sy kläder triggar liknande tankar. Där kan min perfektionism ta över o göra nytta samtidigt. Alla vet ju att dåliga kläder kan förstöra en bra dag. Kläder är inte bara stil. Kläders funktion och praktikalitet jätte viktig, men stil går inte att prioritera ner. Allt måste lira. Plus det måste vara hållbart.

Att sy mina egna kläder har jag drömt om sen gymnasiet. Designer skulle jag bli, men har kommit av mig. Köpte en maskin 2010, men vi flyttade utomlands. Sedan vi kom hem 2018 har jag väl gjort lite smått med den men det är ju så jobbigt att känna sig dum. Att inte fatta varför tråden går av hela tiden, osv. Så jag har behövt pauser ibland och dessa kan bli långa.

När jag förstod att våran hund skulle dö, sydde jag henne en ny mjuk bädd av gardiner jag fyllde med dåliga kuddar jag sprättade upp. Det här var ett sätt att bli varm i kläderna bakom symaskinen igen. Bädden var välgörande för gamla Shira, men den är ändå inte riktigt färdig. Ena kanten behöver stoppas mer och så ska den ha ett överdrag för enklare tvätt. Det känns viktigt att ge bädden ett långt liv. Den iden  motiverar mig att göra mer, göra bättre. Bryr mig inte alls om att tjäna pengar. Min vinst ligger redan i att någon använder det jag skapat från återbrukat material, istället för att åka och köpa nytt från butik.

Det känns stort med att dra igång.

Peppad på att göra rätt från början. Vill se vart det tar mig ifall jag kliver in i det här med en lagom dos perfektionism från start. Nyfiken på vad jag kan ta fram sen, när jag vet hur man syr.

Konsten är tillbaka

Lite mystiskt, lite annorlunda, lite spännande.

Konsten är tillbaka i mitt hus efter nästan 2 år hos BVC Husläkarcentrum i Enköping.

Mest märkligt, men också lite nostalgiskt att se dom här igen. Främst den stora varma rutiga. Den är speciell för att jag målade den med så mycket kärlek och känslor, kring min först föddas ettårsdag. Tänkte på all expertis och stöd jag fått av barnmorskor under graviditet, förlossning o det här första året i hennes liv. Det går inte fira ett barns ettårsdag utan att också fira alla som funnits med.

Varje ruta symboliserar en ny kunskap, erfarenhet i ett barns uppväxt. Varje ruta, en markering för att hen har vuxit. En milstolpe av nåt slag. Vissa lite mörka för att hon kanske föll men lärde sig att vara försiktig när hon klättrar. Andra lite glittriga för hon hittade något kul som fått henne att skratta. Nästan att man kan säga att dom symboliserar kopplingar i hjärnan. Den tomma ljusa biten i ena hörnet är framtiden. En inramad plats åt henne att fylla hur hon vill. En plats som bara hon kan fylla. En plats som är hennes att bestämma över. Tomheten är vad som komma skall. Det vi ännu inte vet om vem hon kommer bli. Det som hon själv ska klura ut och visa oss, när hon är redo.

Den här fina bilden i svart ram hängde bra där

Fotokonsten är kalhygget i morgonsolen. Jätte harmonisk bild med skön värme i. Lugnande i ett väntrum tyckte jag.

“Den mystiska platsen” har jag valt att kalla det lite dimmiga trädet med de konstiga blommorna o den flygande fågeln. Den här kan jag själv tycka är lite konstig, men barn finner den spännande och den är för dom. Allting som visas i sammanhang med barn måste inte ha stora ögon och gulliga röster. Barn gillar konstiga spännande lite läskiga saker också, om dom får en möjlighet.

De andra mindre akrylmålningarna är lite abstrakta och korta. Det händer inte så mycket i dom, tex det lilla gröna bladet. Bjuder inte in till något större äventyr, men är himla söt i sin enkelhet. Bruna toner och svart kan också vara gulligt. Det måste inte var rosa och bubbelgum, vill jag säga med den. Den lilla gröna är fin och spännande i sin mörka stillhet, för att den är ovanligt inramad av färg o form. Blått brunt grönt och svart möts i en cirkel och lite organiska linjer i gult som lyser upp det hela. Jordad o mysig tycker jag.

En är bara alldeles blå.

Vad hände?

Kontaktade Yvonne på Region Uppsala för att jag gärna skapar mer till bvc eller andra avdelningar, men har inte råd att donera mer så jag hoppades på att kunna måla för ersättning.

Responsen var kritik för att ha hängt upp konst från första början. Fick veta att det inte är “fritt fram”, utan det måste beställas från Konstenheten. Det hade jag absolut gjort om jag hade vetat. Det gjorde varken jag eller någon annan på avdelningen. Vi blev bemötta av en ton som att vi gjort något fel. Som om vi avsiktligt brutit regler. Som att vi behövde sättas på plats.

För att vara en enhet ansvarig för konst så har dom väldigt lite intresse för konst inom räckhåll och väldigt lite respekt för en konstnär intresserad av att dela med sig.

Vad är det jag känner mig ha sprungit in i… ? Elitism.

Monica Sjöö på Moderna Museet

“Den stora modern”… hur vackert låter inte det?

Introduktion till Monica Sjöös utställning 2023 på Moderna Museet

Jag är absolut ingen Monica Sjöö expert, eller history buff kring filosofi runt den stora modern. Men jag har lite tolkningar.

Vem är den stora modern? Undrar man och min känsla är att hon är jorden. Balansen och rörelsen mellan jord luft vatten vind. Den stora modern strävar efter  balans, men inte stillhet. Hon ger o ger tills hon inte kan mer, utan att be om något tillbaka. Skydd o respekt för vi klura ut själva att hon förtjänar, eftersom utan dessa så kan hon inte fortsätta. Tålmodigt väntar hon på att vi skall växa upp och se henne med nya ögon. Vad hon gör. Vad hon erbjuder. Vad hon är. Hur allt hör ihop, hänger ihop. Hur vi hänger ihop, hör ihop. Vad vi själva gör, vad vi har att erbjuda och vilka vi är.

Kanske våran art är för ung för att hantera sin egen intelligens, lite som nyrika är helt keffa med pengar? Vi måste vänta på att vi blir old money med våra extrema förmågor.

I alla det tunga såg jag två kvinnor som trummar tillsammans. Det var fint.

Att tänka stort, tänka framåt. Vi är så intelligenta att glömmer helt bort att tänka primitivt också. Primitiva känslor o tankar struntas i för att dom blivit oviktiga nånstans på vägen. Vi lever som ett virus här för tillfället, måste man väl ändå få säga? Med tanke på hur vi förgiftar vatten, river upp ekosystem, borrar o borrar. Så länge vi generellt rubbar mer än värnar om balanser, så missar vi varför vi är här. Vi struntar i henne, vi struntar i varann. Har massa idéer om vem som är över vem. Jag menar, livet sker ju på riktigt. Vad gör vi med det? Allt ska optimeras, standardiseras.

Utställningen tog mig enormt. Missade andra halvan för jag behövde hämta mig.

Linjerna i bilderna är dragna med sån övertygelse. Känner hur hon känner att kvinnan behöver ses för vad hon är!! Nu! Monicas bilder fick livet att kännas så heligt, och så förstört. Började fundera över vad livet ens är värt, när man inte får bestämma över det själv? Aborträtten tex. “Every child a wanted child” ger en bättre värld.

För varje människa född, har då föräldrar som tar hand om en. Varje bäbis en önskad bäbis.

Monica lyckas kapsla in så många sidor av ett liv som kvinna

En önskad bebis som dör vid förlossning eller i magen är lika sorgligt, som en bebis född till föräldrar som inte finns där för hen. Som aldrig ville ha en. Den här individen växer upp och mår dåligt. Hur är det bra för världen? För hen själv? Varför är det så viktigt för folk att hens mamma inte får göra abort? Helt sjukt ju. Livet är trots allt något som händer på riktigt, inget vi kan bara romantisera o ha idéer kring. Vi som redan är här, vi som är på väg hit, vill känna trygghet. Alla vill ha trygghet. Kvinnor med oönskat barn i magen skall inte bli fängslade av sin egen kropp, framförallt inte när det finns hjälp att få. Sex för kvinnor ska vara tryggt, inte läskigt. Att ta bort ett barn är mentalt o fysiskt påfrestande. Dessa kvinnor ska ha stöd, inte skam.

Mycket såna här tankar gick jag i medan jag tittade på henne bilder. Tacksam att hon försvarar det hör så hårt, genom bild. Blev inspirerad att själv måla mer arg konst. Sorglig konst. Jag grät ibland för att hon fick livet att kännas så fint, men så utnyttjat och exploaterat. Förstört av andras idéer. Andra som varken fattar eller bry sig, utan bara kör på vad som är enklast för dom själva.

Hur kan man inte bli lite fatalistisk ibland?