Jo, det händer en själv också. Inte bara andra.

“Efter att man fått barn förändras allt”, “Man har inte tid längre att göra nya kompisar efter att man fått barn”, “Efter att man fått barn så är ett äktenskap mindre romantiskt”…. Saker i den här stilen har sagts lika ofta som “Dem växer upp så fort”.

Det är lustigt hur jag precis som många andra har tänkt runt det, precis som runt stora läskiga sjukdomar som cancer, att “Det händer inte mig”.

Sedan jag var 12 har jag haft egen hund. Handen på hjärtat, nej jag har aldrig har jag varit världens bästa hundägare. Inga priser skulle tilldelas mig, men jag har alltid älskar mina hundar. Även mina marsvin och kaniner. Men jag är tankspridd, sämst på rutiner och tänker lätt, framförallt som tonåring att, “jag tar det där sen”. Något jag förövrigt genom att erkänna för mig själv i 27års ålder blivit mycket bättre på nu när jag är 30. Till den grad att en maskin som tvättats färdigt hängs upp inom ett par timmar och jag diskar varje morgon. Tvätt kunde få ligga till nästa dag för att jag sen kör maskinen igen, eftersom det luktar tråkigt.

Det jag vill förmedla här är att, handen på hjärtat, jag har inte tid för hund idag. Efter att jag fått barn, har livet förändrats. Min hjärna går på hela andra spår.

Jag vill tjäna pengar, jag vill vara en fru, jag vill ta hand om mitt hem och jag vill vara mamma. En hundägare har jag med ålder förstått kräver mycket mer av mig än vad jag gett. Klorna var tionde dag, bad en gång i månaden, hålla ner pälsen och ren uppmärksamhet. Första hunden fick mycket kärlek, men inte så mycket av allt det där andra.

Idag ser jag på relationen till första hunden, Otto, lite som kungens releation till den vackra svanen i en kinesisk saga. Kort gick sagan ut på att Kungen tyckte hemskt mycket om svanen och bjöd in den att bo på slottet. Kungen skämde bort svanen med mat och vin. Svanen dog inom ett par dagar. Kungen var förvirrad eftersom han gett svanen all lyx som fanns att erbjuda. Men vad kungen inte hade insett förrän det var för sent, var att lyxen var endast lyx ur hans eget perspektiv.

Idag kan jag släppa ut hundarna genom dörren för att kissa och bajsa. Visst går dte jätte bra och super smidigt. Men dom får glädje av att få ha på selen och ge sig ut i skogen. Det ger dem dopaminer. Regelbundna naturliga dopamin kickar är livskvalitet.

Så det är med lite sorg jag inser att jag just nu i mitt liv, egentligen inte vill ha hund. Känns helt knäppt att inse att något som givit en så mycket lycka, plötsligt känns mer som en belastning. All uppmärksamhet som jag så naturligt gav dem har blivit en box på att göra listan. “Klappa hunden”. Att min relation till dem skulle förändras av att få en bäbis, var jag inte beredd på.

I Kina är det en grej att när du blir gravid, så gör du dig av med hundarna. Mer frö barnets trygghet då den generella uppfattningen om hundar är att dem är opålitliga och våldsamma. Ute på promenad med våran lilla fullkomligt harmlösa Pekines fick ändå mammor och ayi’s att varna sina barn att inte gå för nära. “Akta hundar äter barn”. Eller att vi ska in i hissen och när dörrarna öppnas så får nån stackars tonårs tjej syn på henne där innifrån och skriker till som om nån viftat en stor spindel i hennes fejs. Att göra sig av med hundarna för att jag blev gravid var en absurd tanke. Men att få allting att fungera nu när babyn är här, utan att det känns som att man tar från deras livskvalitet – känns ärligt talat omöjligt. Det där dåliga samvetet jag upplevt att alla mammor hela tiden dras med. Att ta ett bad eller bara läsa en bok i fred verkar ha varit något dem har dåligt samvete över. Personligen är det dåliga samvetet mer riktat mot hundarna.

Men dom två är här och jag tänker inte flytta två pensionärer till nya hem! Det mår ingen av oss bättre av än att tvingas bajsa ute i trädgården. Jag ska få det att funka!

Med saker och ting som känns viktiga, sånt som skaver när det inte funkar, gäller den gamla goda hederliga metoden: Att ta sig tid. Det är inte mer komplicerat än så. Andas ut, bestäm och gör det. Vänta inte. Med undantag för att du ligger sjuk i Corona. Det kan du väl få vila ut men annars har du nog inga ursäkter tyvär.

Att gå ut i skogen allihopa är lite svårt att få ihop. En sån simpel sak känns ås stor. Skall synka med ens egen mat o sov klocka, väder och amning. Men vi har ju skogen så nära. Kanske allt krångel bara sitter i huvudet. Troligtvis. Det är väl för fan bara att gå ut?? I värsta fall, gå hem igen?? Plus det finns svamp och bär där! Så, ba gört!

#göreba

Maolin was here.

Unexpected snowstorm on Gulou

DADA

Close to Forbidden City

Great Leap Brewery

Malin is this crazy gyal I’ve known for almost twenty years. We both wished the other one gone the first half year of our relationship, but we were stuck together.

The problem was never really that there was anything wrong with her or vice versa, just jealousy. You see, Stephanie was my bff at school, but Malin was her bff at home. Oh what a mess that turned into when Malin who is 1 year younger, appeared when I started 7th grade. Shit. I had only heard that bitches name til this day… now I couldn’t wait to let her know how I felt about her being around. 

We put trashcans on each others heads with a laugh, as if it was funny to everyone but we knew it was about humiliation. To discourage. We took every chance we got to make the other one feel like an idiot. Trying to keep up internal jokes with “Steffie” to make eachother feel left out. It all changed after After Christmas break though, when Stephanie moved away. Now Malin was the only sane person around. Shit. The people in my own class were just classmates, not my friends. But the people in Malins class were nutbags. Stealing shit. Breaking shit. Smoking. Drinking. Not respecting the shoeline by the entrance. Not respecting the rules of no outdoors clothes indoors. People born 89 are fucking weird man. Who the hell was I supposed to hang out with?!

I felt too organized for the Eightyniners. Too dumb for the bookworms in my own grade.

Malin and I stopped fighting. We had to. Instead we missed our friend together and eventually  forgot all about her. We both felt equally unimportant to Stephanie now, since she never called, sent an invitation, a text or an email to either of us. It brought the two of us together. Now it was her and I, plus the other weirdos from her year, against the immigrant bitches and idiots. GAME.ON.

Yeapp, we called them much worse stuff than that. To their face. And them us. School turned into something out of a movie about tragic teens. The Turkish Bitches made my life hell. That started brewing the first week I spent t that school, but didn’t escalate as long as I was hanging out with kind and cute Stephanie. We just wanted to read Harry Potter and draw trees together. Attra, the bitch leader of the bitch pack, turned into stone the very moment I chose to be Erica and Stephanies friend over theirs. My real life Draco! All smiles were gone. The air was sucked out. Then Stephanie moved away and I started hanging out with Malins crazy peers. The Eightyniners. Crazy mother fuckers. It all fucking exploded. And I can barely remember picking up a book during 7th grade.

I wrote one, but didn’t read any. The one I wrote got disqualified because my teacher could not possibly believe that a what? A girl in baggy jeans and a hoodie who skips most classes to go smoking and stealing stuff from the mall, cant possibly write anything worth reading?

This book was my biggest achievement in life til that point.
It was about a girl named Milla, who fell inlove. She was me, but not really. She did crazy things with her friends, but in a different way. In a healthier and happier way. Through that book, I dreamed. Writing this book kept me inside the school. I printed several copies of each page after finishing and handed out to anyone interested. Then I handed out new versions. All of it was waited upon and read with excitement by a big bunch of girls. It brought my separate group of friends together. I had a girl from my hometown who came to my class, but she hung out with the nerdier girls who read adult stuff like The Lord of the Rings as 12 year olds. Quite amazing I thought. I would never dream of reading a brick like that. It didnt seem human to me to read so heavy stuff at that age. I was major impressed. So having these girls interested in my writing was fantastic. I got recognition! Their interest made all the difference! Walking through the corridors seeing these smart girls read my pages with high interest while walking, I FELT CAPABLE! PROUD! CREATIVE AND AMAZING! Oh boy how my heart was broken when that teacher, who I had thought was so cool with her short hair and rave clothes, told me it was “Plagiarism”. I just burst into tears. I thought she wanted to have a meeting about the book, to talk about how great it is to see me do some schoolwork again. She didn’t know where from, but she was sure I had stolen it off the internet. 

Eventually my friends spoke up for me. That was a beautiful thing. Girls from different groups and years, told my teacher how I had been not hanging out with them to write the damn thing. It was nice to feel someone had my back atleast. Even though the smart girls later on called for an official meeting to let me know they don’t wanna be my friend anymore, cus I was “too different”. Up til that point, I had even felt pride to be one of them every now and then. Even got invited to 2 birthday parties. I only heard the opening words of the meeting before I paniced the fuck out of there. More than enough to set my heart to burn, freak me out and figure the rest. “Mm, Sanna” the teacher said.. “Hae you noticed how different you girls are?”

I had not come there to be humiliated. I had come because I had thought we were planning something fun together. And for some fucking reason, the school shrink was there to support them in this intervention type of friendship breakup. God I hated that school. Not the students, but those shitty adults. She should have told them that an official meeting with 5 girls wanting to officially resign from being my friend IS WRONG! I hadn’t even really done anything. I was just not like them. Just not smart like them. The shrink should have had some respect for the very fact that I hadn’t really done anything. Some respect for me. She should have taught these girls that this is not the way to handle a situation like this. Not force them to spend time with me either, but at least not condone in my humiliation like this. 

I haven’t felt I belonged anywhere since this year in school. Just waiting to get kicked out of whatever group Im trying to get involved with. Surprised that I am being wanted back. Not kidding. This is my life now. Just waiting for people to realize I’m not good enough to for them. Not until today have I connected the dots. During these years in school I grew away from being confident. Away from being happy and content with myself.

I had been called a rabbit for years. But it never bothered me so in to the bones as it started to, during this year. I even stopped eating carrots. I really started to feel ugly. That nobody will ever appreciate or understand me.

Shortly after the whole situation with the book, the teacher let me skip 3 levels. Because everything those 3 levels would teach, I had proven in my book I knew all about. Subconcious skill?

Between the eightyniners and the Turkish Bitches looooads of name calling was going on. My school books were kicked around the floor, while I was trying to clean out my locker on floor level. Ugly became my nickname. Rabbit continued being my nickname. “Have you ever heard of this thing called braces ugly?” It all was a disaster. But it was in a weird way, not for real. Because if I would be alone on the subway, the girls would’nt say or do anything. Just ignore me. It all was just a way to pass time at school, between stealing makeup from H&M and smoking Denise’s moms cigarettes.

Malin and I grew up together. Became people together. Not the best ones, but we did it together. We’re pretty decent folks today! As teens she supported me through everything. Always made me feel ok, that’s it not me who is the problem, but the other people who don’t see how great I am. We looked after eachother. I was the oldest but she was the big sister. Now I think I have grown into the role of the big sister, but we will see how long it takes before she reclaims it again.

Over the years we lost contact on and off due to new schools, new friends, boyfriends, hobbies, lifestyles. But we always knew we weren’t gonna be apart forever. We just needed space to grow, since we were growing in different directions. Like two branches on the same tree. Instead of pulling eachother to come our own way, we gave each other room to go to brightest place. It was out of nothing but true love and respect, that we dropped contact from time to time. Since we couldn’t support each others decisions always, and we would have nasty fights instead; we organically took breaks, rather than risking fucking up the whole relationship. We knew it was important. We’d met up after a few weeks or months and see how things are going, then keep in touch or fall our again depending on how the meeting went. It could go up to a year maybe more sometimes. We knew if we were ready or not. Through all of this, if either of us would have been in desperate need, we’d been there in a heart beat. We’d drop anything.

Here in Beijing we enjoyed just hanging out on our yogamats in my Hutong, but we did manage to get out of the house and see some stuff.  As a photographer, I kept it simple. Never brought  flash or anything fancy, not even a change of lens. Just a charged battery with an empty CF card. Keep it simple stupid.

Malin my love, my sister. What the hell would I have ever done without you?

Brushing up

Fernando and Cecilia, shot for her graduation 2016.

 

Just like everybody else, I am trying to find a path in life that keeps me content, fulfilled and occasionally excited. A lot of you might have already found the path; or settled for another. In my search I go with my gut feeling, a bit too much sometimes, but it is my compass in everything I do.

Today started at 6 o lock for me, with a cup of tea on my meditation cushion. Woke up in the middle of the night, but felt quite excited about the new week. When sitting on my cushion, Rabbit came to say hello and I appreciated the softness of his fur. His ears were cold, so I kept them between my hands for a minute. To others it is insanitary and not worth it at all, having a hare living in an open cage indoors. These people miss out on the best parts of having a pet; seeing their characters play out. Rabbit the Hare basks in one the patches of sunlight on the floor everyday, just like our old Pekinese dog Jing Jing. I wish Jing Jing wouldn’t be so grumpy towards Rabbit when he comes close. When Rabbit feels 100% safe, he does a little pirouette up in the air and lands with his back brushed up against the wall. Then he lays there with his eyes closed for a minute, almost like his is smiling. The cutest thing ever.

On my cushion I was meditating over yesterday. Yesterday was a big day for me. A forgotten goal of mine had been reached, and I realized I am not immortal. Like you and your best friend, I will too grow old and sick. The three of us will, just like everybody else. Since it is that time of the month for me, I spend more time and thought than normally, on Buddhist teachings. The story of Siddhartha, how Buddha came to be, is one of may favorites stories. Makes me feel like nothing is too late. That everything is possible. Because you see, Siddhartha did not know anything about the outside world until he was 29. His whole life had been a cushioned upbringing with each desire fulfilled. Siddhartha knew nothing about growing old, becoming sick or dying. One day he left his castle and learned, that there is poverty. He went out for a few more excursions by himself, then he left for a bigger one with a much bigger purpose. Siddhartha needed to find a solution to suffering. Before he left, he took a moment to just watch his sleeping wife and child. Thinking of how he would miss them, and how he wanted to hold them and say goodbye. But this would only hurt more, and make the departing even harder, so he just left in the quite night.

Before he even left for his journey he had learned something valuable. His, and their suffering would grow, if he would to give in to the desire of holding his child and wife before departing. Instead he decided to leave them in peace. 

Yes, one can argue that he is a total dick for leaving in the middle of the night and not telling anyone where the hell he is going. Especially as a husband and father to an infant. But after learning how he has been living in a bubble for almost 30 years he felt a very strong desire, a need to learn. Learn the truth. And learn to deal with all the pain he is now holding within. In this place, where his father is around and his wife, he cant show how he is suffering. So to head out for a solution, I do think is very wise and brave of him.

We most realize that everything around us is already lost, already broken. Only then can we truly appreciate what we have now, for what they are. It is about having a deep understanding acceptance for the fact that nothing lasts forever. Sickness, old age and dying are all parts of life. Part of being a human. How to deal with it? He spent 6 years searching, living as a beggar. Starving himself, spending most of his time meditating, but also talking to different spiritual gurus. None of them had a solution to suffering, they all were talking about life after death instead and how exactly to lead ones life. Those strict ideas about things one cant really know for sure, made no sense to Siddhartha. He kept living on as little as possible, drank his own urine at one point when pushing things to the extreme.  Basically he was punishing his body, hoping for it to teach him some profound understanding about life. What he learned after 6 days under the bodi tree. was that living this way gives all your attention to the body. If your body is suffering, you can not think of nothing else. To be healthy is key.

The goal I mentioned, was weight gain. When I standing up straight, my inner thighs touches. This has never happened before. Through out the whole day, I could feel them brushing up against each other with each step when I was walking. Is this is normal? Am I walking correctly? Other gals might have experienced this since their teens, and for them this is nothing to be even thinking of for a second. But for me, who has been thin to the point of ridicule my whole life, this is quite amazing. Even my high waist jeans sits now, without me needing to pull them up all the time. My bum and thighs just holds them in place! This means, my body is changing. This means, I am eating properly! This mean, I am finally taking care of myself! Which is about time now that I’ll be 28 within weeks. How grand, to have some curves. I have always wondered what that would be like.

I am writing about this because I believe it is a nice change for the internet, to have some positive thoughts on weight gain, rather than loss.

My body will grow beyond what I am gonna like and this is life. It is already broken. It is already lost. By knowing that, I can appreciate this moment. This moment where I am feeling a little plump and girlishly lady like. Loving it.

Not just appreciating how comfortable I am in my brand new healthy body, but when looking around. The small things that makes my existence unique from everyone elses. The things around me that only I could make happen, even though they are nothing to others. Just sitting here in my husbands chair, with a cup of tea that has gone cold. A hare snuggling under my feet and the sun slowly lighting and warming up our hutong. Upstairs my husband is sleeping, and his back is getting better. Soon I will wake him up with a cup of coffee, like I have done since always. I’ll pour one for myself as well and go sit in my morning chair with the latest issue of Vogue. This sense of being safe, loved, and having something to hot to drink when it is cold outside. That’s all I need.

Got married!

Joakim and me, 2010

We have been together for quite some time and not until now, has it started becoming difficult. Visa issues are becoming much more frequent, so we are forced to be apart more than we would like.
Now though, nobody can tell me I cant be here. Mu husband is working here and I have a right to stay! YEY!

The photos taken by the Swedish Embassy in Beijing are incredibly bad, so we wont use them. We do have a photoproject planned with my mum, for when she gets here in spring. You will see it autumn of 2015.
It will be awesome.

Delad dröm. Delad sorg.

AiyiKlev upp i tidigt imorse, läste ett par artiklar på nya favoritsidan mindbodygreen.com och funderade över livet. Joakim fyllde 25 igår. Vilket såklart får mig att tänka på att “shiit, 25! Vi var 19 när vi blev tillsammans.” Artiklarna på mindbodygreeen handlade om saker och ting som förlåtelse, att acceptera de delar hos en själv som är annorlunda från normen,  istället för att skämmas över dom. Samt, den här som handlar om en kvinna som får skämmas inför andra,för att hon, av olika anledningar, tycker om att packa lunch till sin man varje morgon. Vilket hon gjort i över 15 år. Den artikeln fick mig att fundera. Verkligen, verkligen fundera. Jag kände framförallt längtan när hon beskrev hur hon tar sig upp kl 5 på morgon, går igenom de gamla lanthuset och tar sig in i ett kallt kök för att sen börja banga runt med kastruller och vad som. För att spendera tid på att laga mat åt sig karl som skall till jobbet. Pocka ägg från egna höns och veta att hennes karl kommer äta en energirik, hälsosam, ekologisk och närodlad måltid på jobbet som hon förberett med kärlek, medans de andra gubbarna vars fruar fnyser åt hennes ansträngning, sitter på nån restaurang. Hon lagar maten tidigt,m troligen även lunch till sig själv, samt får hon tid till egna saker som att läsa.

Wow, tänk sen när klockan är 10:00. Lunch för två är klart, hunden har varit ute, jag har läst ikapp på mina hemsidor och nyhetsbrev, yoga 40 minuter och en dusch. Sen kan jag jobba i två timmar, äta lunch. Ta en kaffe, en till promenad med hunden, fortsätta jobba tills Joakim kommer hem, sen lagar vi middag ihop och kryper till sängs. Vilket liv!

Jag började drömma iväg… Tänk att åka och titta på hus. Inte bry sig om hur många mil de är från våra vänner. Bara åka och titta på hus efter hus, gamla som nya, stora som små. Titta på trädgårdarna. Joakim och jag är överens om att vi föredrar stor tom o litet hus, än tvärtom. Jag vill ha yta nog för att ha en mindre fårhage. och en generös hönsgård. Joakim vill ha grisar. (Jag hoppas verkligen han släpper den iden..) Men en minigris vore ju coolt. Tänk den dagen, då livet har tagit sig dit, att det är dags att börja leta. Föreställ dig mig, med världens löjligaste flin. De är ungefär hur jag ser ut när jag tänker på de här. Sådär, så att tänderna sticker ut, även om jag verkligen försöker hålla munnen stängd för att le elegant istället för störtlöjligt. Så jag väckte Joakim med den kopp kaffe han får varje morgon, som jag inte tänker skämmas över. Kröp ner, började prata om artiklarna jag läst och om fårhagen jag vill ha plats för. – Men inga grisar. Vi argumenterade en stund för Bra och Anus med grisar och kom inte fram till något nytt. Han är positiv fortfarande..

Jag minns hos hippien jag köpte höns ifrån, hon hade ett par GIGANTISKA grisar på bakgården. Hennes fyraåriga dotter ville imponera på Joakim och hoppade in i hagen, skulle upp på ryggen på en av grisarna men föll. En gris bet henne i armen och sen kom pappa. Han skällde på dottern, inte för att hon var inne hos grisarna, inte för att hon blev biten, utan för att hon inte vart arg på grisen. Blir man arg på grisen, så kommer han inte bita mer. Blir man inte arg, så äter han upp en.

– Men vem vill ha såna grisar som äter upp dig ifall du bara ligger still tillräckligt länge?
Är mitt eviga argument mot Joakim i gris-situationen.

Jag klev upp ur sängen och fortsatte med mitt läsande. Det knackade på dörren och aiyi kom in. Jag välkomnade glatt, slängde lite kläder till Joakim som fortfarande låg i sängen här i våran studio och frågade Aiyi vaför hon inte kom i Tisdags. Hennes man har blivit förlamad på hela högersidan. Han har fått en blodpropp. I all glädje och entusiasm jag kände för livet att bli vuxen med allt vad de innebär, så kom precis verkligheten ikapp mig. Det är ingen saga. Allt kommer inte bli som man tänkt sig.

Jag berättade om min pappa, som råkade ut för desamma när jag var 12. Att hand idag sitter han i rullstol. Första året kunde han inte prata. Hennes man kan ta sig runt, så länge han har nåt att hålla i, håller redan på att lära sig gå med käpp. Och han kan tala utan problem. Jag berättade att första året var svårt. Berättade att hon kan glädjas åt att han inte behöver rullstol. Hon höll sig sig samma första timmen. Sen kom hon till mig och frågade hur många år pappa varit sjuk. Vi pratade lite mer om de hela och efter en stund satt vi bara och titta på varann. Jag såg att hon gråtit, troligen medans hon varit inne och städat i duschrummet. Jag blev tårögd själv. Jag har gråtit i 10 år över min far, nu grät jag över något annat. Rädslan över vad som komma skall. Allt går så bra nu. Men tänk 10 år framåt, vi äntligen har ett eget hus, en tomt, en generös hönsgård och en varsin karriär, till o med en familj. Helt plötsligt händer något. Joakim kan inte längre köra bil. Inte längre gå. Eller inte längre se eller höra. Och så sitter man där. Försöker fortsätta som vanligt.

De är hennes man för fan! De har barn ihop! Ett liv ihop! Nu kan han inte ens gå ordentligt. Alla resor de tänkt göra, alla rutiner är förstörda. BAM! På en sekund. Jag bara kände sorg med henne.

Att hon kommer hit just idag med dessa nyheter, just efter att jag svävat iväg på drömmar om framtiden var som att universum ville putta ner mig från rosa moln till verkligheten. “Skärp dig Sanna! Fokusera på nu!” Jag tar de inte som en varning, utan som en påminnelse att inte leva i de förflutna eller endast för framtiden, även om jag längtar efter den. Samtidigt som den skrämmer livet ut mig.

Bortskämd och tacksam.

DSC_0357Ibland härdar jag och gör saker jag inte vill. Som alla andra.

Anders slutar på P1. Han har varit med nästan lika länge som oss, och iom att han slutar, så startar ett nytt kapitel. Ungefär som ta ner ett träd som stått länge på tomten. Man har tagit ett beslut, att gå vidare. Vi, som i jag och Joakim, tog naturligt upp diskussionen i och med all förändring på kontoret; Vad vill vi? Bortsett från slutmålet höns, hus o minigris, så vet vi inte riktigt. En liten stuga på en strand med sol hela dagarna, ta lite datorjobb som vi planerade med redan på Tyresö, är fortfarande ett alternativ. Jag har gått o klurat senaste veckorna på om jag skall lära mig programmera eller inte, då de uppenbarligen ger jobb. Lutade åt C programmering och jag började med online kursen på Udemy, men gnistan var inte stark nog. Den var inte stark nog för att jag skulle orka med en dåligt planerad kurs och burkig indisk engelska.

Jag vände mig till Joakim och han sa just det; att man skall göra vad gnistan finns för.
– Varför jaga massa kunskaper om saker man inte är tillräckligt intresserad av, för att göra med glädje?

Samtidigt vill jag hävda att vissa saker bör man lära sig, för att kunna försörja sig. Men man kan välja smart. Jag minns att jag redan på Tyresö ville lära mig CSS, WordPress o JQuery. De gjorde jag, till viss del. Mest spenderade jag nog tid på att “hitta mig själv”. Jag vet att vi, dvs du och jag, båda kräks på uttrycket, men klyschor kommer nånstans ifrån. Jag spenderade nämligen mycket tid på att lugna ner mig själv. Jag övade på att hålla min puls i schack. Jag lärde mig själv att bara vara.

I efterhand blir jag ändå ofta frustrerad när jag tänker på hur mycket tid jag låtit gå till spillo, framförallt när jag såg en Ted Talk om att man kan lära sig vad som helst på 20 timmar. Han menar att de där snacket om “10.000 timmar” är för expert nivå. 20 timmar är tillräckligt för att man ska haja principer. Han pratar om att första stunden man tar upp nåt nytt, känner man sig dum, vilket man hatar, så man slutar ofta. De är en emotionell mur att slå sig igenom. Jag förmodar att jag under lång tid valt att fly istället. När jag känt mig dum o förvirrad, så har jag tänkt att ämnet inte är för mig och slutat.

Nu är jag snart 25. Hans lilla tal om att de handlar om emotionellt motstånd och inte intellektuellt, gjorde mig bekväm. Jag skall söka fler gnistor. Mina gnistor för stunden är kinesiska, lära ut engelska och bild till barn, dans och foto. Runt foto har jag allamöjliga motstånd däremot, men jag har ingen stress. Design finns också i samligen av saker och ting som har gnist-effekt. Jag driver sannakdesign.se (vill byta domänet men jag har inte kommit på nåt smart o enkelt ännu), de projektet räcker tills vidare. Den siten går i princip ut på att jag samlar allt jag springer på när jag hänger runt på internet som är AScoolt. Så de är inte min design i sig, utan mitt perspektiv på design. Jag gillar siten och jag tycker själv om att hänga på den. Allt är ju så coolt, smart, fint o kreativt!!

Jag funderade på att öppna ett litet café i Kina. Egentligen vill jag ha ett Art House, dvs ett 24 öppet litet hus med inredning som ett cafe / bildsal / ungdomsgård, där folk kan driva egna kreativa projekt för självkostnadspris, käka lite mat, måla gipsfigurer, dricka lite bärs, spela lite gitarr och bara umgås. Ung som gammal, proffs som nybörjare. Jag förvarar all konst, så att studenter kan driva längre projekt. Samt skulle jag såklart driva egna projekt, samt ha anställda som driver egna projekt. Så i princip är de bara ett gigantiskt hus av inspiration och hjälp från kunniga och intresserade människor, som gör, gissa vad! Driver projekt! Jag skalade ner hela idén till Rättvisemärkt kaffe av Johan & Nyström (som dessutom hoppat på idén!!!) och köttbullemackor med rödbetssallad. Jag tror de kommer sälja bra om man har de i rätt hörn av Beijing. Där tog min gnista dock tvärstopp. Då jag inte vet nånting om hur man öppnar en business, hittar lokal, skaffar kapital, anställda och aaaallt de där. Men vi får se när jag har min kinesiska på plats. Ingen stress. Ingen annan kommer ändå kunna utföra hela idén lika väl som mig, ås jag kan gott ta 10 år på mig. Samt tror jag att de skulle funka lika bra i ett annat land. Här kommer vi ju inte bo för evigt. På tal om kinesiska, så har jag nu privatlektioner tre timmar i veckan, som startar på måndag. Jag funderade tidigare på Language University på heltid men insåg att jag inte vill tillbaka till studentlivet. Jag vill inte ens sitta i stora grupper för fem år sen, varför skulle jag vilja göra de nu? De är nåt jag var så lycklig över att slippa vid studenten.

Vad jag vill göra med min tid och vad jag vill bli när jag blir stor, börjar ta form. För att ingen stressat mig. Så jag är bortskämd och tacksam.

Du kommer aldrig bli nekad att köpa medicin

Oavsett hur långsökt det är, så kommer du få en anledning tillsammans med ett recept i princip såfort du bara visar upp dig på besöket och berättar om hur jobbigt du haft det med de ena eller andra. Oftast går de så långt att du får en diagnos med en bokstavskombination. Oj vad dom cashar in på ignoranta människor som bara inte orkar ta ansvar för sina egna handlingar utan hellre försiktigt skryter om att de går på medicin och har en sjukdom, de blir glada av att få en diagnos. Hävdar att dom “nu kan förstå sig själva”. Ha, nej.. Du är glad för att du kan skylla ifrån ditt slentrianmässiga beteende på något som inte ens existerar. Vi/Ni sväljer de med hull och hår och betalar för medicinen, tar diagnosen på största allvar och ser oss/er därefter som sjuka. Trots att vi/ni är fullt medvetna om att dom är rävar, men de gäller ju inte oss/er.

Dom övertalar dig att du är sjuk, hur frisk du än är

Därför kommer jag aldrig våga gå till en läkare med mina riktiga problem, med att jag tex då och då inte kan fokusera på situationen jag befinner mig i. Att jag får svårare och svårare för att hantera min stress och att jag numera börjar gråta och kallsvettas istället för att lugna ner mig och fokusera. Den panikliknande (jag vet inte riktigt vad panik är, så jag vågar bara uttrycka att de liknar) känslan jag får, gör att jag i stunden hade bitit cyanidkapseln på samma sätt som Heinrich Himmler (SS ledare och Hitlers fanboy) gjorde när britterna var efter honom i slutet av massmördarperioden. När han insåg att det fanns inget han kunde göra och han är ansvarig för en stor del av allt detta elände. När han inte kunde klura ut en lösning och bara ville försvinna.

Jag var 16, fyllde 17 och hade upplevt mycket på en och samma gång, bland annat ett sexuellt övergrepp som inte togs upp till rättegång för att den här idioten sa att det var jag som utövade “incidenten” mot honom. Visserligen backade han på de, och sa att “Ok visst var det så, att det var jag och inte hon. Men hon överdriver”
Mitt starkaste bevis var hans förlåt, jag hade skrivit ut en chattkonversation som de tyckte snarare stärkte hans bevis och inte mitt. Men de förstod ju aldrig vad jag anmälde!!
Jag anmälde honom för att ha försökt smygknulla mig i sömnen efter att jag nekat honom tjatsex i flera timmar. Jag lade mig på madrassen, gjorde det tydligt att han inte ska sova med mig utan ta sin egen säng. Helt plötsligt dök han upp där med en hård kuk mellan mina lår klockan 7 på morgonen, mina trosor nere när jag väl vaknar. I chatten skriver han “Jag har inte våldtagit dig Sanna, förlåt för hur jag betedde mig. Jag vet att de var fel”
Det här använder polisen emot mig! “Men de står ju här att han inte våldtagit dig”
MEN JAG HAR INTE ANMÄLT EN VÅLDTÄKT! Fallet lades ner, pga den raden.. Usch, det här suger än idag. Och jag tänker en vacker dag stövla in på kontoret och ge Peter Ståhl a piece of my mind och en rak höger i både ansikte och skrev.
Mmm, Peter Ståhl din jäkla skrothög till utredare.

Samma vinter fick jag också en muskelsjukdom, jag har skrivit mer om i ett annat inlägg. Myasthenia Gravis. Det var oj, så mycket i mitt huvud och mina nerver kunde jag inte hantera över huvudtaget. Det här var så jäkla tufft. Muskelsjukdomen slukade energi så jag var konstant trött, vilket resulterade av naturliga själ i ganska ledsen och utöver de så var jag orolig och slutade lita på folk. Klarade inte skolan pga sjukdomen, bröt ihop av Stockholm City’s våltäktsserie och ett jäkla dravel om Stureplansprofilerna som kom just den här perioden. Jag var arg. Jag hatade de mesta, mitt beteende blev väldigt självdestruktivt men hade ändå alltid nära till skratt.

Om du har det tufft, så är ju tabletter lösningen

Min doktor som inte är utbildad psykiatriker skrev ut zoloft till mig när jag beskrev att jag svårt att sitta tätt med människor, framförallt de jag inte känner. Jag klarar inte av att åka i rusningstrafik, och jag kliver ofta av buss och tunnelbanan för att min puls går upp, jag börjar svettas, ansiktet rodnar och de är bara varningstecken på att jag snart kommer börja gråta och behöva hämta andan. Så jag brukade stå upp på pendeltåget påväg hem från skolan precis innanför dörrarna där var mest plats för att jag inte ville sitta bredvid någon. Men mina muskler var svaga pga MG så jag kunde inte stå 30minuter i streck på eftermiddagen när jag varit igång hela dagen i skolan och gått upp tidigt. Så jag satt ner.
jag satt ner precis innanför dörrarna på pendeltåget och visste precis hur jag uppfattades. Som en självupptagen fjortis, utan vett och etikett som tror hon är märkvärdig och sitter därför där och drar uppmärksamhet till sig. Oj, det här var så jobbigt. Jag blev så missförstådd och jag kunde bara acceptera de. Jag kunde inte försvara mig inför att människor och berätta varför jag sitter ner. Så jag var tvungen att uppta en attityd av att “Så länge jag själv vet vad jag pysslar med, så kan jag inte hjälpa andras åsikter och tankar.” Jag kunde inte sitta där och vara ledsen för att ingen förstår mig, de var mer deras problem än mitt med tanke på att jag gjorde vad jag själv behövde göra. och de har gett mig självförtroende som fungerar än idag. Det handlar om att tro på sina egna idéer och sluta tycka att allting är så jäkla pinsamt. “There is no need to be in doubt if you only come in good intentions” – Ghandi.

Zoloft var inte lösningen utan en person jag vågade gråta inför. Eftersom jag kunde inte ta mig igenom årets händelseförlopp utan att gråta, och jag behövde få berätta det här för någon. Jag vågade inte gråta inför min doktor, eftersom att det var pinsamt att jag ens åkte hem till den här killen. Och jag kände mig barnslig som tyckte det var läskigt och ledsamt på sjukhuset, så jag berättade aldrig varför jag kände som jag kände. Jag kunde berätta hur jag kände mig utan att få panik igen och börja gråta. Jag behövde någon som kunde förstå mig, lyssna på mig. Jag skaffade mig en pojkvän jag förväntade mig dom här sakerna från, men han gav mig dom inte.Idag odlar jag mina egna. Det smakar himmel och doftar massor.
Jag fick däremot en vän, jag älskade tidigt men som bara var en vän eftersom jag redan hade en pojkvän. Tills jag insåg att jag kunde byta. Jag lämnade killen som sa att att hans skateboard är viktigare än mig (yes, de sa han och jag vet att de låter helt sjukt.) och föll istället in i armarna på den vackra människan som till och med tyckte om mitt 11 millimeters överbett på framtänderna som jag retats, nej mobbats för hela mitt jäkla liv. Han som redan älskat och väntat på mig i tre år, Joakim.
Och nej, de finns inga bilder alls på de tydliga “kanintänderna” som de friskt kallades. Jag åt aldrig morötter inför folk förrän jag var 21 och blev av med min tandställning, ingen skulle få de skämtet serverat. Första moroten jag åt inför någon var nog Joakim och jag åt den skrattandes.

Läskigt att de som “vet bäst” får pengar för att ge dig medicin.

Du kommer aldrig kunna sätta in din fot, beskriva dina symptom och komma därifrån utan ett recept. De händer inte.
De kan lika gärna handla om osäkerhet, för mycket socker, för mycket nikotin, brist på riktiga vänner som gör att du berättar allt om ditt liv för alla i hopp om att de ska lyssna men att du istället totalt t tråkar ut dom, så du känner inget intresse av andra människor vilket tillslut bara gör att du har svårt att sova, svårt att koncentrera dig för att du är ofta trött, fylld av ångest, är nervös, hög på socker och hög puls av nikotin osv osv.. Men de kommer kalla de för adhd.

Jag kallar de, dåligt självförtroende och brist på riktiga vänner. Alla människor med bokstavssjukdomar, som jag känner till befinner sig största delen av sin tid i situationer där de inte riktigt kan slappna av pga olika anledningar. De kommer att kuka ur ditt system. Dina nerver och din hjärna kommer inte känna frid och de kommer utspela sig på 100olika sätt.

De du behöver se objektivt på ditt liv och din plats här på jorden. Hur liten du är i världen och göra de du känner är viktigast. Behandla andra som du vill bli behandlad själv.
och för guds skull, varva ner. Tro inte att du måste hävda dig hela tiden genom att alltid vara den som pratar och vet mest, för de ger dig inga vänner. Och då kommer ditt problem, eller din “sjukdom” bli livsslång.. Slappna av istället. Vad vet jag! Ta en bärs och onanera ifall du tycker att de hjälper, rök en fet, gå ut och dansa, I dont care.
Bara, var realistisk och skyll inte ifrån ditt problem på något som inte finns. Kort och gott, ta dig själv i kragen och tyck om dig själv. Sluta tro att någon annan utanför ditt huvud vet bättre än dig själv. Lita på dig själv.

Jag hämtade aldrig ut min zoloft.

Till och med jag kunde ju lista ut varför jag var ledsen och att en tablettkarta inte skulle ta bort lösa mitt problem. Ångesten, skammen och allt de här som jag kände behövde få sin tid, men jag behövde hjälp att hantera de. De fick jag från Joakim. Han lyssnade på mig alla de nätter jag sov hemma hos honom. Jag bara pratade, och pratade och pratade.. Berättade, berättade och berättade. Allt, ingen hade nånsin lyssnat på det här viset. Han erbjöd alltid mig att ta sängen så att han själv kunde ta madrassen, han var en gentleman. Och jag var en bra gäst som tog madrassen. Tills vi båda började sova i sängen, tillsammans. De var inget fel på mig, jag behövde ingen medicin mot mina “symptom”.
Jag vart dock förvånade över att en högutbildad, otroligt välbetald och vältalig doktor inte kunde lista ut de. Jag kunde ju göra de med arslet..

Tillhörande länkar

På tal om stureplansprofilerna, så blir de snart eller är redan frigivna. De fick 4 år.