Själv på stan första dan’ sedan pandemi och barn.

Saga Teatern intill Biblioteket i Enköping

Denna våren känns som att folk äntligen börjar känna sig normala igen, på riktigt. Törs man säga att pandemin är bakom oss nu, här i Sverige iaf? Inte 100% kanske, men vi behöver inte vara rädda för varann längre! Wohoo! Genom det hela pandemi kaoset hade jag fått för mig att Covid knappt påverkat mig utöver att jag inte kunnat börja tjäna pengar som porträtt fotograf. Men på ett barnkalas i en gammal dekorerad och dukad loge blev det tydligt hur mycket jag faktiskt lidit. Lappfeber kallas det! Big-time. Det var i en konversation med min svägerska som poletten trillade ner. Att under tiden sedan jag fick barn, Februari 2020 så har jag bara funnit mig i att inte träffa människor. Men utan människor så, känns det lite som att jag inte finns.

Det blev tydligt för att jag fick sååå mycket kraft från att ha spenderat en dag i stan. Idéer, skaparglädje, självförtroende och entusiasm är sånt man kan hämta inifrån – naturligtvis – och det ska man! Det gör jag! Det har jag gjort genom hela pandemin! Men den kommer i en annan form utifrån. Att röra mig bland människor blir lite som att skörda existens. Den stora på extrovert och introvert är om man hämtar eller spenderar energi bland folk.

LÄS MER

Pappas prepping rygga

Pappas prepping rygga
Pappas prepping rygga

Prepping, ett ganska laddat koncept och ett uttryck vi alla har olika reaktioner på. Högst individuella behov dessutom när det kommer till att känna sig redo inför plötslig förändring.

Den här väskan var min pappas och jag väntade länge med att dyka in i den. 7 månader fick den på på kattvinden, tills jag en dag var på gång med att införskaffa ett vattenfilter och önskade mig en solcellsladdad radio. Tänk om han hade såna där i? En bra anledning att duka upp den.

LÄS MER

Varför har häxor alltid en katt?

Hjördis är mångas värsta fiende, men Tiinas och häxans bästis.

Möss, ödlor, grodor, spindlar, fjärilar och en ekorre. Varför låter listan av döda djur i fint skick Hjördis släpat hem som någonting en sagohäxa skulle stoppa ner i sin kittel? En sån där gigantisk kittel som puttrar där över öppen eld i ett stökigt kök fullt av burkar.

Hjördis tolerans mot Tiina som är ganska hårdhänt och oförstående över hur en ryggrad fungerar när hon visar henne kärlek, är ganska imponerade eftersom jag vet att hon egentligen är inget mindre än en mördarmaskin. Aldrig några klor framme, bara lite pip då när kroppen blir lite väl manglad. Annars nyfiken och iskall när håller hon fast den halvdöda och livrädda fågeln vars flock sitter i trädet och gapar. Lika brutal var hon runt alla ödlor, fjärilar, spindlar. När det kommer till ekorren som jag fann på köksgolvet, vet jag inte riktigt vad som hände. Men den var stor och lika fin som den var död.

Häxor har ju alltid en katt! Det har blivit himla tydligt för mig nu vad det handlar om. Hemleverans.

Personligt bokslut

Personligt bokslut,
Frosten i Salem på julaftons förmiddag 2020

En väninna använde uttrycket “Personligt boksslut” för att beskriva den där stunden i slutet av året då man reflekterar över hur det gått. En sista meditation för året. Med eller utan seriösare listor och anteckningar, jämförelser osv. Det viktiga är att ta sig en liten stund för att manifestera sina lärdomar och fundera på vad man gärna lämnar bakom sig. Vissa attityder och beteendemönster har gjort sitt. Andra behöver aktivt jobb för att ens få komma ut.

1. Ett av mina största mål för 2020 var att så lugnt och naturligt jag bara kan; föda mitt första barn. Förlossningen var inte helt fritt från modern medicin, men heller inte helt övertagen utav den. Tack vare BB Stockholms anställda minns jag denna dagen med så mycket värme. Vilka fantastiska kvinnor som jobbar där. Drömförlossning, även om den inte blev helt som jag hade tänkt.

2. Ett annat mål var att få min fotosajt till ett slags minimum för vad jag kan vara stolt över. Enormt arbete har jag redan lagt ner och ännu mer har jag kvar, men spåret jag hittat och grunden jag skapat känns rätt. Det blir jätte kul att jobba vidare med under 2021, då vi t.om har fiber!

3. Att släppa taget om min ungdom, var också ett slags mål för iår. Det låter kanske konstigt oavsett hur gammal du är som läsare, eller hur gammal jag är; men att starta ett nytt kapitel betyder ju att ett annat är slut. Och det kan kännas lite sorgligt. Så är det. Och det är ok.

4. Att driva en fysisk secondhand butik har varit ett mål för livet, som jag under 2020 tänkt om. Online försäljning går ju minst lika bra! Iom hur mycket jag älskade att shoppa på Tradera, så insåg jag att jag även kan sälja där.

Massa fina kläder jag vuxit ur + entusiasm för produktbilder + hemma fotostudio + Tradera = Syffelströms. Konst, second hand och sysaker.

5. Att bli kompis med min symaskin var också ett mål. Min fina Husqvarna jag köpte 2010 hade väntat på mig i en kompis förråd i 8 år, innan hon äntligen fick komma tillbaka upp på ett skrivbord och få gå varm. Nu jobbar vi ganska bra ihop och jag har fått känsla för dom enklaste stegen. Nästa lilla steg att se fram emot är att lära mig jobba med dom andra pressarfötterna som finns med.

Christinas Sytips på youtube har varit fantastiskt att titta på när man är lite trött, men inte känner för att drunkna i något hjärndött drama.

Summering 2020
2020 blev ett år för att lägga grunder. Damma av gamla projekt som den här bloggen tex. Ett år för utformning av hur jag vill att mitt liv ska se ut. Har börjat på massa saker och fått skymten av resultat, men ingenting är riktigt manifesterat och i gång ännu. Det har jag däremot förhoppningar om att 2021 skall räcka till för :)

Förhoppningar om 2021
Den här dagen nästa år, hoppas jag ha hittat rutiner där jag med vana genom mina projekt. Att min fotosajt blivit ett impnoerande arkiv som visar mångsidighet samt säljer posters. Att jag fotat och sålt massa fina saker på Tradera. Att jag sytt ett par egna enkla plagg och sålt några necessärer o tygpåsar.

Jag hoppas också att 2021 blir ett år av att måla om väggarna inuti mitt hus. Att bil en en jävel på linoljefärg skulle vara nåt det :) Och att folk i trakterna vet om att jag finns, så att jag kan få lite roliga foto gig :)

Det blir vad man gör det till

Blandad vibe + diverse oreda = hemma :)

Det där med inredning, familjedynamik och husets rytm när det kommer till rutiner och processer så som matlagning, inläggning, städning.

Måste man välja en skola? Behöver man verkligen vara extremist för att känna att man tillhör klicken? Är det verkligen allt eller inget, för att få räknas in? Ibland känns det så. Som att man skall skämmas för att man äger en hårtork när man lever så ekologiskt man kan. Man väljer bort fisk som inte är MSC certifierad, handlar kravmärkt, tar med egen tygpåse till affären men har en bensinbil och huset saknar solceller.

Gör man inte tillräckligt då?

Tycker när det väl kommer till krita, så är andan utav “Om alla gör lite” är ganska svag. Folk blir så vigda till ideologi att dom glömmer hur livet var innan.

Måste varenda äpple varje år göras till mos för att man ska få tycka man är en äppelmosare? Måste man veta konst och kulturhistorian som lett fram till utformningen av alla gamla fina möbler man fyndat på loppisar, för att verkligen älska dom? Måste man veta hur många procent salt man ska ha i saltlagen utantill för att få tycka man är duktig?

Näe.

Någonting i hur allting Egentligen skär sig tycker jag får det hela att funka här i våran stuga med en alldeles för fin taklampa i köket. Kristallkronan fiskade vi upp ur skräp- släpet hos familjen som sålde oss ett kylskåp.

Den enes skräp är den andres lyx.

Tvättstället är i vägen vart det än står.

Kaoset inte vackert, men det är något lite mysigt med det ändå. Troligen för att det är just vårat och inte någon annans kaos. Sitter här bekymmerslöst och uppmärksammar hur mycket saker jag Egentligen borde gå upp o göra nu. Istället tänker jag däremot hälla upp en kopp kaffe och njuta lite av hur mycket saker som står överallt. Det säger ju ändå tydligt att folk inte bara bor, utan lever här :)

Som bäbis, som kattunge.

Den största kastrullen min mamma hade köket, som jag bekymmerslöst snodde med mig när jag flyttade ut, stod där överfull med vatten och fräste på vedspisen. Längst in längst bak, redo att tas fram när det att dags att ordna disken.

Att stå där i köket med middagen halvklar och titta på när kattungarna undersöker sitt nya hem, samtidigt som jag har en bäbis som mumsar pannkakor och två hundar som nosar i cirklar under hennes fötter i väntan på pannkaksregn – fick jag en känsla av att ha kommit fram.

Katternas ankomst har gett mig känslan av att vårat hem är komplett. Deras fart och lekfullhet har gett hemmet en ny nivå av lättsamhet. Att livet är en lek, är det ingen tvekan om ifall du frågar en kattunge. Tydligt visas jag hur enkelt det är att glädjas åt dom ytterst små sakerna i vardagen, genom att ha ännu roligare med klossarna på golvet än vad bäbisen haft. Något jag trodde var omöjligt.

Det är intressant att kattungarna också favoriserar den gula klossen.
Gult är alltså inte fult, utan både gott och kult.

#weekendswednesday

Om även onsdagar får vara för återhämtning, så blir nog hela året mer produktivt. En dag mitt i veckan för att sluta tänka jobb. Låta surret lägga sig. Fokusera på vem man vill vara, sin familj och alla dom där små sakerna man gärna blir duktig på.

Imorse tog jag mig tiden imorse att läsa hela dagens etc. En lyx jag inte har tid för när morgonkaffen går till att preppa för dagen.

Men onsdagar ska vara helgdagar framöver, att spenderas ute i trädgården eller inne i böcker.

Wear it as you mean it.

Mjuka ecco stövlar, svart tshirt, grön kjol och bruna strumpbyxor

Att stå för sin egen vision är lättare sagt än gjort. Att sträcka upp handen och säga “Nej jag håller inte med” utan ett tydligt svar på den potentiella responsen “Nehe? Vad är bättre då?” känns nästan som socialt självmord, så man låter bli.

Eller?

Reklam skall vara något som gynnar både kunder o säljare. Inte något manipulativt som smutsar ner en stad, eller förstör innehållet i en tidning eller på en plattform. Inget som utnyttjar desperationen hos unga eller ensamma att vilja passa in. Inte heller skall reklambilder agera självgoda pekpinnar som arrogant utropar sig själv mer åtråvärd än oss andra. Som någon slags ledare för vägen fram. “Bli som mig, så kommer du också xyz”.

Kläder skall ju vara roligt, inte kaotiskt. Kläder skall lösa problem, inte skapa dom. Kläder skall finnas där som våra vackra sköna kompisar i livet, som håller oss varma, skyddar oss från solen, bär våra saker medans vi lever vårat liv. Njuter av vårat liv och allting som det innebär. Promenader, dans, fest, matlagning, städning, jobb, romantik. Vädret skiftar med årstiderna, så kraven på kläderna gör det med.

Hur ska man kunna tänka ut en smart garderob efter dessa krav, om man samtidigt måste hålla sig uppdaterad på trender?

Jag säger såhär. Om pågående trender fortfarande är snygg enligt dig, två säsonger senare; hoppa på. Men inte på en gång.

Var hellre den som bär dom utsvängda 70tals byxorna två år efter alla andra.

Bär dom för att du bli glad av att ha dom på dig. Inte för att du tycker dom skickar rätt signaler om hur med du är i tiden.

Men åh andra sidan, gör som du vill. Är trender viktiga för dig. Gör det dig glad att vara först, så var först.

Men blir du utmattad av hur mållinjen konstant flyttas längre fram. Hoppa av loppet :)

#älskakläderintetrender

Kyrkogården är populär

På väg till Kyrkan, “där finns alltid vatten”

En röd ryggsäck bobbade runt längst kanten av åkern inne på stigen. Sedan bobbade ryggsäcken vidare ut på åkern, mot kunghögen. Först trodde vi det var någon historienörd som skulle upp på kungshögen för att få vara så nära som möjligt till den potentiella guldrustningen som sägs ligga där begraven. Istället tog sig figuren vidare. På håll är det ju imöjligt att se vem det är, så mina tankar målade upp en ung man i 20-25 års åldern.

Våra vägar korsades närmare Kyrkan och denna kvinna i 45 års åldern (typ?) berättade att hon är påväg till Enköping, men tar denna omväg för att vid Kyrkorna hittar man alltid vatten.

Wow. Det är lustigt hur jag sitter här och tänker, den okristna kvinna som jag är, att jag älskar Kyrkan. Kyrkogården är vart jag går när jag vill vara ute, men i fred. Rensar mina tankar och andas ut här. Att passera gravstenen där någon lilla Noel ligger begraven gör ont i mig varje gång. “Vår älskade Noel” står det på stenen formad som ett hjärta med en nallebjörn sittande på ena sidan upptil. Noel föddes och gick bort på samma dag.

Kyrkogården är en meditativ plats där det är svårt att fly realiteten av livet. Att vara ytlig, oroa sig över petitesser och “hon sa” /”han sa” situationer blir så meningslöst. Vi all dör nångång. Sen spelar ju inget nån roll längre. Så varför leva livet med en klump magen?

Det är vackert o fridfullt där bland alla blommor stigar, träd. Gruset knastrar fint när man går på det med vagnen. Samt träffar jag lustigt nog dom mest spännande människor där.

Ett roligt möte minns jag från när vi var hyfsat nyinflyttade. Kände oss inte hemma än i promenaderna utan dessa var mer som små undersökningar på området. Det började bli väldigt mörkt på väg hem och vi passerade just utanför portarna in till Kyrkogården, när två äldre karlar varav en hade käpp, kom gående. “Ska dom in på Kyrkogården?.. så här sent?… i mörkret?” tänkte jag när dom öppnade porten. “Ja, näe, men då går vi och lägger oss nu” sa han till oss. Hah. Som att dom skulle ner i graven igen, och bara hade varit ute på en benstäckare. Lustig gubbe. Fick känslan av att vi hade två karlar här som druckit lite sprit och var ute på en liten promenad. Dom verkade ha roligt :) Dem bjöd på lite semestervibes tröst höstmörkret.

På kyrkogården är man aldrig ensam

Ett möte förut var med en kvinna som var där o besökte sina föräldrar. Det tog bra tid innan jag förstod att oj, hon har alzheimer. Mitt hjärta brast för att vi hade pratat och haft jätte trevligt. Solen sken. Hennes man var där bak o städade någon grav. Allting var så “normalt”. Tills hon började upprepa sig. Som en repad CD kommer samma vers ut lika passionerat som förra gången. Ögonen lika känslofyllda.

“Jag minns det som igår… jag var 9 och min mamma kom in.. hon sa “pappa är död”

Komedi på kyrkogården

Torstuna Kyrkas fina stenmur, Oktober 2019

Om man ska få någonting att fungera seriöst, så behöver man bete sig seriöst. Gäller det jobb så handlar det om att ta på skjortan även när man jobbar hemifrån. Ha byxor på sig under videokonferensen, trots att ingen märker någon skillnad. För min del, handlar det nu om att inte såsa runt i pyjamas i fyra timmar innan jag lite löst tänker att jag kanske ska börja ta lite bilder.

Upp, dricka vatten, göra mig ren, hälsa på universum med en solhälsning, göra mig påklädd, göra mig en kanna te, stilla meditation. Nånstans här ammar jag och leker med en bäbis, som typ nu somnar. Då kokar jag lite kaffe och går upp på kontoret. Skriver lite listor, kikar på vad som ska göras idag och startar lite mjukt. När lillan vaknar, tar vi en promenad.

Sen brunch, mera baby lek för att efter det börja arbetsdagen på riktigt. Det är en seg, men väldigt härligt start.

Idag är första dagen jag provar det här. So far, so good. Nu har dagen startat på riktigt och min första upp gift fick bli, skriv om min promenad. Den blev mer komisk än tänkt.

Tanken var ju att promenaden skulle skölja mig i en våg av seriositet. Ge mig all sorts vuxen kraft och can – do attitude! Det hela skulle ge mig en vibe av att jag är vuxen och igång. Strumpbyxor och kappan var på. Det var en viktig del av min start på dagen för känslan av att jag faktiskt jobbar. Det är inte alltid så lätt när ens kontor är på övervåningen och mest känns som ens lilla koja.

Inte för att man kanske brukar dra med sig en vagn med en sex månader gammal bäbis i på väg till kontoret, men sååå realistiskt behöver väl inte allting vara. Heja heja, här är vi ute och går! Kommer av oss lite i kraften när vi hamnar i en konversation med en granne. Det blir blåsigt och jävligt, men vi fortsätter ändå. Solen kommer fram, vinden vilar lite. Utanför kyrkomuren skall vi vända om, men lillan har verkligen blivit hungrig. Det var inte trött gnäll, utan ett tydligt jag -är-hungrig-gnäll. Så vi tar oss in på kyrkogården, som förövrigt är otroligt fridfull och hemskt trevlig. Kunde ha fler bänkar dock, om man får lägga in önskemål.

Parkerar vagnen under ett träd, plockar upp lilla tjejen och sätter mig på den gamla muren – längst in längst bort. Men det är ganska litet, så det känns så fel. Bänkarna var dock ännu närmare själva kyrkobyggnaden, så muren bestämde jag var mest rätt. Pustar ut nu för att allt är bra. Hon äter, vinden är behaglig och jag har sol i ansiktet. Att jag då o då slås av tanken att jag faktiskt har ett bröst ute i vädret bredvid en kyrka på en söndag vid 11 tiden får mig att undra ifall detta en gång i tiden skulle ha fått mig hängd, försökte jag vifta bort. Försvarande tänkte jag iaf att “Det är inte mitt fel att eran gud skapade mig såhär! Inte kvinnors fel att barnens matsäck också råkar vara himla spännande även för vuxna. Har ni problem med det här, får ni ta upp det med eran högsta chef. Detta är trots allt hans beslut. Jag bara gör vad jag behöver efter omständigheter han givit mig.” Inte för att jag tro på gud, men, om jag skulle behövt försvara mig mot en arg präst eller så… så skulle mitt försvarstal ha gått i något av den stilen.

Plötsligt drar vinden igång. Ordentligt. Lillan tittar upp i den stora trädkronan vi sitter under och ser ut att undra ifall grenarna kommer falla ner över oss. Allt är bra, ät du kära barn så går vi hem sen. Nu blåste snuttefilten ut ur vagnen. Den ligger snällt bredvid hjulen för nu, men om jag lärde mig något alls från den gången då en sittdyna flög ut från korgen under vagnen och ut över åkern – så vet jag nu att det går plötsligt jävligt fort, och så har den farit över 150 meter. Och den där snuttefilten tänker jag inte förlora.

Lika hastigt som försiktigt reser jag på mig från muren och tar ett steg mot vagnen. Helt felbelastat blev det på den ojämna torra jorden och min fot vreds i sidleds. Men jag såg ju ingenting för att i samma rörelse som jag ställt mig upp tog vinden tag i min kjol. Det plötsligt bara gjorde ont och jag kunde inte stå jämfota. Inte ens 100 meter från kyrkans ingång står jag och realiserar hur jag genast, genast, genast behöver få ner min kjol. I en halvpanikad, halvkontrolelrad rörelse slår jag det neråt vilket känns mycket som en brottnings match med en luftfylld plastpåse i en pool. När jag får syn på min fot igen förstår jag att jag trampat snett. Foten liggert lite skevt som i en grop, och jag rätar ut den till ljudet av lite leder som knakar. Det värker, men den är okej. Återupptar Operation rädda snuttefilt och rör mig mot vagnen igen och eftersom allting här går jävligt fort, så tappar lillan greppet om bröstet.

Situationen nu vart plötsligt väldigt mycket värre iom att därmed förvabdlades inte hon bara till en tickande bomb som snart exploderar i “vart tog min mat vägen??!!” tårar av frustration utan också faktumet att jag har ett bröst ute utanför en kyrka. Hur gick det här ens till? Vi hade ju så mysigt. Muren hade en perfekt sten, som gjord för att sittas på. Den behagliga vinden är numera lite av en helvetes vind som verkar dansa nån våldsam tango med min kappa vars lösa och långa tyg skulle vara praktiskt! Just nu känns det mer kaotiskt. “Vilken dum jävla jacka” muttrar lite grann..Elegans, hah. Ja, så länge det inte blåser (!!) ….. Jag borde haft den stääängd gråter jag lite. Hade den varit stängd så hade dessutom hela tutte-ute-i-vädret varit högst privat och därmed inget problem. Läxa lärd: Ha inte fladdrande plagg oknäppta när det blåser.

Kände mig verkligen, verkligen som en idiot. En sån där människa man bara står en bit bort ifrån och undrar över helt förbluffad, vad fan denne håller på med. På avstånd känns lösningar självklara, men i epicentret där vinden är överallt och man oroar sig över en upprörd präst, en fot, en bäbis och en snuttefilt samtidigt – så är det svårt att veta exakt vad man ska göra, hur man ska göra det. Allt gick så fort! Från en drömsk situation med solen i ansiktet till nån slags komisk förnedring. Snuttefilten som kan sticka iväg när som helst stressar mig lite för att det blåser mot kyrkan och jag har ingen lust att närma mig en meter längre än till vagnen. Hur viktig den snuttisen än är, så fick faktumet att jag har ett bröst ute på en söndag just här av alla platser prioriteras upp till situationens största och viktigaste problem. Operation fånga in snuttefilt fick bli sekundärt, men jag lyckades lösa bägge samtidigt genom en smart manöver; vända mig om. Varför gjorde jag inte bara det direkt? Såfort kjolen började leka runt, borde jag bara vänt mig om. Nu med ryggen mot kyrkan, nytt återfunnet självförtroende och inre styrka så backade jag ytterst graciöst till vagnen, squattade ner som ett proffs, sträck mig efter filten, lade baby i vagnen, packade in tutten och pustade ut.

Tack och lov var hon för förvirrad över vad i helvete jag höll på med att hon än inte börjat gråta för att nån brutit upp hennes brunchrast. I min utpustning däremot exploderade den tårbomben, men desarmerades snabbt av knastret under hjulen och trädkronornas bladorkester. Snart somnade hon.

Väl hemma blev det himla svårt att känna mig seriös, för att just nu kunde jag inte låta bli och undra ifall livet i slutändan ändå bara är en enda stor jävla fars? :)