#weekendswednesday

Om även onsdagar får vara för återhämtning, så blir nog hela året mer produktivt. En dag mitt i veckan för att sluta tänka jobb. Låta surret lägga sig. Fokusera på vem man vill vara, sin familj och alla dom där små sakerna man gärna blir duktig på.

Imorse tog jag mig tiden imorse att läsa hela dagens etc. En lyx jag inte har tid för när morgonkaffen går till att preppa för dagen.

Men onsdagar ska vara helgdagar framöver, att spenderas ute i trädgården eller inne i böcker.

Wear it as you mean it.

Mjuka ecco stövlar, svart tshirt, grön kjol och bruna strumpbyxor

Att stå för sin egen vision är lättare sagt än gjort. Att sträcka upp handen och säga “Nej jag håller inte med” utan ett tydligt svar på den potentiella responsen “Nehe? Vad är bättre då?” känns nästan som socialt självmord, så man låter bli.

Eller?

Reklam skall vara något som gynnar både kunder o säljare. Inte något manipulativt som smutsar ner en stad, eller förstör innehållet i en tidning eller på en plattform. Inget som utnyttjar desperationen hos unga eller ensamma att vilja passa in. Inte heller skall reklambilder agera självgoda pekpinnar som arrogant utropar sig själv mer åtråvärd än oss andra. Som någon slags ledare för vägen fram. “Bli som mig, så kommer du också xyz”.

Kläder skall ju vara roligt, inte kaotiskt. Kläder skall lösa problem, inte skapa dom. Kläder skall finnas där som våra vackra sköna kompisar i livet, som håller oss varma, skyddar oss från solen, bär våra saker medans vi lever vårat liv. Njuter av vårat liv och allting som det innebär. Promenader, dans, fest, matlagning, städning, jobb, romantik. Vädret skiftar med årstiderna, så kraven på kläderna gör det med.

Hur ska man kunna tänka ut en smart garderob efter dessa krav, om man samtidigt måste hålla sig uppdaterad på trender?

Jag säger såhär. Om pågående trender fortfarande är snygg enligt dig, två säsonger senare; hoppa på. Men inte på en gång.

Var hellre den som bär dom utsvängda 70tals byxorna två år efter alla andra.

Bär dom för att du bli glad av att ha dom på dig. Inte för att du tycker dom skickar rätt signaler om hur med du är i tiden.

Men åh andra sidan, gör som du vill. Är trender viktiga för dig. Gör det dig glad att vara först, så var först.

Men blir du utmattad av hur mållinjen konstant flyttas längre fram. Hoppa av loppet :)

#älskakläderintetrender

Kyrkogården är populär

På väg till Kyrkan, “där finns alltid vatten”

En röd ryggsäck bobbade runt längst kanten av åkern inne på stigen. Sedan bobbade ryggsäcken vidare ut på åkern, mot kunghögen. Först trodde vi det var någon historienörd som skulle upp på kungshögen för att få vara så nära som möjligt till den potentiella guldrustningen som sägs ligga där begraven. Istället tog sig figuren vidare. På håll är det ju imöjligt att se vem det är, så mina tankar målade upp en ung man i 20-25 års åldern.

Våra vägar korsades närmare Kyrkan och denna kvinna i 45 års åldern (typ?) berättade att hon är påväg till Enköping, men tar denna omväg för att vid Kyrkorna hittar man alltid vatten.

Wow. Det är lustigt hur jag sitter här och tänker, den okristna kvinna som jag är, att jag älskar Kyrkan. Kyrkogården är vart jag går när jag vill vara ute, men i fred. Rensar mina tankar och andas ut här. Att passera gravstenen där någon lilla Noel ligger begraven gör ont i mig varje gång. “Vår älskade Noel” står det på stenen formad som ett hjärta med en nallebjörn sittande på ena sidan upptil. Noel föddes och gick bort på samma dag.

Kyrkogården är en meditativ plats där det är svårt att fly realiteten av livet. Att vara ytlig, oroa sig över petitesser och “hon sa” /”han sa” situationer blir så meningslöst. Vi all dör nångång. Sen spelar ju inget nån roll längre. Så varför leva livet med en klump magen?

Det är vackert o fridfullt där bland alla blommor stigar, träd. Gruset knastrar fint när man går på det med vagnen. Samt träffar jag lustigt nog dom mest spännande människor där.

Ett roligt möte minns jag från när vi var hyfsat nyinflyttade. Kände oss inte hemma än i promenaderna utan dessa var mer som små undersökningar på området. Det började bli väldigt mörkt på väg hem och vi passerade just utanför portarna in till Kyrkogården, när två äldre karlar varav en hade käpp, kom gående. “Ska dom in på Kyrkogården?.. så här sent?… i mörkret?” tänkte jag när dom öppnade porten. “Ja, näe, men då går vi och lägger oss nu” sa han till oss. Hah. Som att dom skulle ner i graven igen, och bara hade varit ute på en benstäckare. Lustig gubbe. Fick känslan av att vi hade två karlar här som druckit lite sprit och var ute på en liten promenad. Dom verkade ha roligt :) Dem bjöd på lite semestervibes tröst höstmörkret.

På kyrkogården är man aldrig ensam

Ett möte förut var med en kvinna som var där o besökte sina föräldrar. Det tog bra tid innan jag förstod att oj, hon har alzheimer. Mitt hjärta brast för att vi hade pratat och haft jätte trevligt. Solen sken. Hennes man var där bak o städade någon grav. Allting var så “normalt”. Tills hon började upprepa sig. Som en repad CD kommer samma vers ut lika passionerat som förra gången. Ögonen lika känslofyllda.

“Jag minns det som igår… jag var 9 och min mamma kom in.. hon sa “pappa är död”

Komedi på kyrkogården

Torstuna Kyrkas fina stenmur, Oktober 2019

Om man ska få någonting att fungera seriöst, så behöver man bete sig seriöst. Gäller det jobb så handlar det om att ta på skjortan även när man jobbar hemifrån. Ha byxor på sig under videokonferensen, trots att ingen märker någon skillnad. För min del, handlar det nu om att inte såsa runt i pyjamas i fyra timmar innan jag lite löst tänker att jag kanske ska börja ta lite bilder.

Upp, dricka vatten, göra mig ren, hälsa på universum med en solhälsning, göra mig påklädd, göra mig en kanna te, stilla meditation. Nånstans här ammar jag och leker med en bäbis, som typ nu somnar. Då kokar jag lite kaffe och går upp på kontoret. Skriver lite listor, kikar på vad som ska göras idag och startar lite mjukt. När lillan vaknar, tar vi en promenad.

Sen brunch, mera baby lek för att efter det börja arbetsdagen på riktigt. Det är en seg, men väldigt härligt start.

Idag är första dagen jag provar det här. So far, so good. Nu har dagen startat på riktigt och min första upp gift fick bli, skriv om min promenad. Den blev mer komisk än tänkt.

Tanken var ju att promenaden skulle skölja mig i en våg av seriositet. Ge mig all sorts vuxen kraft och can – do attitude! Det hela skulle ge mig en vibe av att jag är vuxen och igång. Strumpbyxor och kappan var på. Det var en viktig del av min start på dagen för känslan av att jag faktiskt jobbar. Det är inte alltid så lätt när ens kontor är på övervåningen och mest känns som ens lilla koja.

Inte för att man kanske brukar dra med sig en vagn med en sex månader gammal bäbis i på väg till kontoret, men sååå realistiskt behöver väl inte allting vara. Heja heja, här är vi ute och går! Kommer av oss lite i kraften när vi hamnar i en konversation med en granne. Det blir blåsigt och jävligt, men vi fortsätter ändå. Solen kommer fram, vinden vilar lite. Utanför kyrkomuren skall vi vända om, men lillan har verkligen blivit hungrig. Det var inte trött gnäll, utan ett tydligt jag -är-hungrig-gnäll. Så vi tar oss in på kyrkogården, som förövrigt är otroligt fridfull och hemskt trevlig. Kunde ha fler bänkar dock, om man får lägga in önskemål.

Parkerar vagnen under ett träd, plockar upp lilla tjejen och sätter mig på den gamla muren – längst in längst bort. Men det är ganska litet, så det känns så fel. Bänkarna var dock ännu närmare själva kyrkobyggnaden, så muren bestämde jag var mest rätt. Pustar ut nu för att allt är bra. Hon äter, vinden är behaglig och jag har sol i ansiktet. Att jag då o då slås av tanken att jag faktiskt har ett bröst ute i vädret bredvid en kyrka på en söndag vid 11 tiden får mig att undra ifall detta en gång i tiden skulle ha fått mig hängd, försökte jag vifta bort. Försvarande tänkte jag iaf att “Det är inte mitt fel att eran gud skapade mig såhär! Inte kvinnors fel att barnens matsäck också råkar vara himla spännande även för vuxna. Har ni problem med det här, får ni ta upp det med eran högsta chef. Detta är trots allt hans beslut. Jag bara gör vad jag behöver efter omständigheter han givit mig.” Inte för att jag tro på gud, men, om jag skulle behövt försvara mig mot en arg präst eller så… så skulle mitt försvarstal ha gått i något av den stilen.

Plötsligt drar vinden igång. Ordentligt. Lillan tittar upp i den stora trädkronan vi sitter under och ser ut att undra ifall grenarna kommer falla ner över oss. Allt är bra, ät du kära barn så går vi hem sen. Nu blåste snuttefilten ut ur vagnen. Den ligger snällt bredvid hjulen för nu, men om jag lärde mig något alls från den gången då en sittdyna flög ut från korgen under vagnen och ut över åkern – så vet jag nu att det går plötsligt jävligt fort, och så har den farit över 150 meter. Och den där snuttefilten tänker jag inte förlora.

Lika hastigt som försiktigt reser jag på mig från muren och tar ett steg mot vagnen. Helt felbelastat blev det på den ojämna torra jorden och min fot vreds i sidleds. Men jag såg ju ingenting för att i samma rörelse som jag ställt mig upp tog vinden tag i min kjol. Det plötsligt bara gjorde ont och jag kunde inte stå jämfota. Inte ens 100 meter från kyrkans ingång står jag och realiserar hur jag genast, genast, genast behöver få ner min kjol. I en halvpanikad, halvkontrolelrad rörelse slår jag det neråt vilket känns mycket som en brottnings match med en luftfylld plastpåse i en pool. När jag får syn på min fot igen förstår jag att jag trampat snett. Foten liggert lite skevt som i en grop, och jag rätar ut den till ljudet av lite leder som knakar. Det värker, men den är okej. Återupptar Operation rädda snuttefilt och rör mig mot vagnen igen och eftersom allting här går jävligt fort, så tappar lillan greppet om bröstet.

Situationen nu vart plötsligt väldigt mycket värre iom att därmed förvabdlades inte hon bara till en tickande bomb som snart exploderar i “vart tog min mat vägen??!!” tårar av frustration utan också faktumet att jag har ett bröst ute utanför en kyrka. Hur gick det här ens till? Vi hade ju så mysigt. Muren hade en perfekt sten, som gjord för att sittas på. Den behagliga vinden är numera lite av en helvetes vind som verkar dansa nån våldsam tango med min kappa vars lösa och långa tyg skulle vara praktiskt! Just nu känns det mer kaotiskt. “Vilken dum jävla jacka” muttrar lite grann..Elegans, hah. Ja, så länge det inte blåser (!!) ….. Jag borde haft den stääängd gråter jag lite. Hade den varit stängd så hade dessutom hela tutte-ute-i-vädret varit högst privat och därmed inget problem. Läxa lärd: Ha inte fladdrande plagg oknäppta när det blåser.

Kände mig verkligen, verkligen som en idiot. En sån där människa man bara står en bit bort ifrån och undrar över helt förbluffad, vad fan denne håller på med. På avstånd känns lösningar självklara, men i epicentret där vinden är överallt och man oroar sig över en upprörd präst, en fot, en bäbis och en snuttefilt samtidigt – så är det svårt att veta exakt vad man ska göra, hur man ska göra det. Allt gick så fort! Från en drömsk situation med solen i ansiktet till nån slags komisk förnedring. Snuttefilten som kan sticka iväg när som helst stressar mig lite för att det blåser mot kyrkan och jag har ingen lust att närma mig en meter längre än till vagnen. Hur viktig den snuttisen än är, så fick faktumet att jag har ett bröst ute på en söndag just här av alla platser prioriteras upp till situationens största och viktigaste problem. Operation fånga in snuttefilt fick bli sekundärt, men jag lyckades lösa bägge samtidigt genom en smart manöver; vända mig om. Varför gjorde jag inte bara det direkt? Såfort kjolen började leka runt, borde jag bara vänt mig om. Nu med ryggen mot kyrkan, nytt återfunnet självförtroende och inre styrka så backade jag ytterst graciöst till vagnen, squattade ner som ett proffs, sträck mig efter filten, lade baby i vagnen, packade in tutten och pustade ut.

Tack och lov var hon för förvirrad över vad i helvete jag höll på med att hon än inte börjat gråta för att nån brutit upp hennes brunchrast. I min utpustning däremot exploderade den tårbomben, men desarmerades snabbt av knastret under hjulen och trädkronornas bladorkester. Snart somnade hon.

Väl hemma blev det himla svårt att känna mig seriös, för att just nu kunde jag inte låta bli och undra ifall livet i slutändan ändå bara är en enda stor jävla fars? :)

Skippa kakan eller kaffet?

Mazarin och kaffe kopp på fat

Det har alltså blivit tydligt att jag på eftermiddagar får ett ganska stort socker behov. Impulsivt så pressar jag in något i munnen i form av lakrits, glass, oboy eller om det finns – mazariner. Bullar. Vad som helst. Men är det bakat, så kommer jag äta det. Detta i sig är ju inga konstigheter, meeeen när man på en dag ätit fem mazariner för att dom fanns i skåpet, kanske man behöver se över sina vanor?

Kunde jag sluta med cigaretter för att bli gravid, så borde jag kunna sluta impulsiv äta massa gottis varje eftermiddag få en mer pålitlig energi nivå genom livet? Kan man ju tycka iaf.

Mazarin på fat

För att få behålla mina älskade mazariner i vardagen, kan jag faktiskt tänka mig att offra kaffet. Det är lite hårt, men måste jag välja så äter jag hellre kakan än dricker kaffet.

Med det sagt, så hoppas och tror jag att det kanske inte är själva eftermiddags sockret som är boven egentligen, utan snarare allt kaffe jag dricker innan dess? Tar man bort koffein kicken från morgonen, kanske energi dippen på eftermiddagen som skapar socker suget inte blir lika extrem? Då kanske jag inte mumsar i mig husets alla mazariner utom en, som är till Joakim, men som jag kommer äta imorgon bitti med min frukost kaffe iaf?

Vi får naturligtvis helt enkelt ta och se.

Imorgon bitti blir dag nummer ett utan kaffe. Istället blir det blir svart te med helvetes massa ingefära.

Jo, det händer en själv också. Inte bara andra.

“Efter att man fått barn förändras allt”, “Man har inte tid längre att göra nya kompisar efter att man fått barn”, “Efter att man fått barn så är ett äktenskap mindre romantiskt”…. Saker i den här stilen har sagts lika ofta som “Dem växer upp så fort”.

Det är lustigt hur jag precis som många andra har tänkt runt det, precis som runt stora läskiga sjukdomar som cancer, att “Det händer inte mig”.

Sedan jag var 12 har jag haft egen hund. Handen på hjärtat, nej jag har aldrig har jag varit världens bästa hundägare. Inga priser skulle tilldelas mig, men jag har alltid älskar mina hundar. Även mina marsvin och kaniner. Men jag är tankspridd, sämst på rutiner och tänker lätt, framförallt som tonåring att, “jag tar det där sen”. Något jag förövrigt genom att erkänna för mig själv i 27års ålder blivit mycket bättre på nu när jag är 30. Till den grad att en maskin som tvättats färdigt hängs upp inom ett par timmar och jag diskar varje morgon. Tvätt kunde få ligga till nästa dag för att jag sen kör maskinen igen, eftersom det luktar tråkigt.

Det jag vill förmedla här är att, handen på hjärtat, jag har inte tid för hund idag. Efter att jag fått barn, har livet förändrats. Min hjärna går på hela andra spår.

Jag vill tjäna pengar, jag vill vara en fru, jag vill ta hand om mitt hem och jag vill vara mamma. En hundägare har jag med ålder förstått kräver mycket mer av mig än vad jag gett. Klorna var tionde dag, bad en gång i månaden, hålla ner pälsen och ren uppmärksamhet. Första hunden fick mycket kärlek, men inte så mycket av allt det där andra.

Idag ser jag på relationen till första hunden, Otto, lite som kungens releation till den vackra svanen i en kinesisk saga. Kort gick sagan ut på att Kungen tyckte hemskt mycket om svanen och bjöd in den att bo på slottet. Kungen skämde bort svanen med mat och vin. Svanen dog inom ett par dagar. Kungen var förvirrad eftersom han gett svanen all lyx som fanns att erbjuda. Men vad kungen inte hade insett förrän det var för sent, var att lyxen var endast lyx ur hans eget perspektiv.

Idag kan jag släppa ut hundarna genom dörren för att kissa och bajsa. Visst går dte jätte bra och super smidigt. Men dom får glädje av att få ha på selen och ge sig ut i skogen. Det ger dem dopaminer. Regelbundna naturliga dopamin kickar är livskvalitet.

Så det är med lite sorg jag inser att jag just nu i mitt liv, egentligen inte vill ha hund. Känns helt knäppt att inse att något som givit en så mycket lycka, plötsligt känns mer som en belastning. All uppmärksamhet som jag så naturligt gav dem har blivit en box på att göra listan. “Klappa hunden”. Att min relation till dem skulle förändras av att få en bäbis, var jag inte beredd på.

I Kina är det en grej att när du blir gravid, så gör du dig av med hundarna. Mer frö barnets trygghet då den generella uppfattningen om hundar är att dem är opålitliga och våldsamma. Ute på promenad med våran lilla fullkomligt harmlösa Pekines fick ändå mammor och ayi’s att varna sina barn att inte gå för nära. “Akta hundar äter barn”. Eller att vi ska in i hissen och när dörrarna öppnas så får nån stackars tonårs tjej syn på henne där innifrån och skriker till som om nån viftat en stor spindel i hennes fejs. Att göra sig av med hundarna för att jag blev gravid var en absurd tanke. Men att få allting att fungera nu när babyn är här, utan att det känns som att man tar från deras livskvalitet – känns ärligt talat omöjligt. Det där dåliga samvetet jag upplevt att alla mammor hela tiden dras med. Att ta ett bad eller bara läsa en bok i fred verkar ha varit något dem har dåligt samvete över. Personligen är det dåliga samvetet mer riktat mot hundarna.

Men dom två är här och jag tänker inte flytta två pensionärer till nya hem! Det mår ingen av oss bättre av än att tvingas bajsa ute i trädgården. Jag ska få det att funka!

Med saker och ting som känns viktiga, sånt som skaver när det inte funkar, gäller den gamla goda hederliga metoden: Att ta sig tid. Det är inte mer komplicerat än så. Andas ut, bestäm och gör det. Vänta inte. Med undantag för att du ligger sjuk i Corona. Det kan du väl få vila ut men annars har du nog inga ursäkter tyvär.

Att gå ut i skogen allihopa är lite svårt att få ihop. En sån simpel sak känns ås stor. Skall synka med ens egen mat o sov klocka, väder och amning. Men vi har ju skogen så nära. Kanske allt krångel bara sitter i huvudet. Troligtvis. Det är väl för fan bara att gå ut?? I värsta fall, gå hem igen?? Plus det finns svamp och bär där! Så, ba gört!

#göreba

Maolin was here.

Unexpected snowstorm on Gulou

DADA

Close to Forbidden City

Great Leap Brewery

Malin is this crazy gyal I’ve known for almost twenty years. We both wished the other one gone the first half year of our relationship, but we were stuck together.

The problem was never really that there was anything wrong with her or vice versa, just jealousy. You see, Stephanie was my bff at school, but Malin was her bff at home. Oh what a mess that turned into when Malin who is 1 year younger, appeared when I started 7th grade. Shit. I had only heard that bitches name til this day… now I couldn’t wait to let her know how I felt about her being around. 

We put trashcans on each others heads with a laugh, as if it was funny to everyone but we knew it was about humiliation. To discourage. We took every chance we got to make the other one feel like an idiot. Trying to keep up internal jokes with “Steffie” to make eachother feel left out. It all changed after After Christmas break though, when Stephanie moved away. Now Malin was the only sane person around. Shit. The people in my own class were just classmates, not my friends. But the people in Malins class were nutbags. Stealing shit. Breaking shit. Smoking. Drinking. Not respecting the shoeline by the entrance. Not respecting the rules of no outdoors clothes indoors. People born 89 are fucking weird man. Who the hell was I supposed to hang out with?!

I felt too organized for the Eightyniners. Too dumb for the bookworms in my own grade.

Malin and I stopped fighting. We had to. Instead we missed our friend together and eventually  forgot all about her. We both felt equally unimportant to Stephanie now, since she never called, sent an invitation, a text or an email to either of us. It brought the two of us together. Now it was her and I, plus the other weirdos from her year, against the immigrant bitches and idiots. GAME.ON.

Yeapp, we called them much worse stuff than that. To their face. And them us. School turned into something out of a movie about tragic teens. The Turkish Bitches made my life hell. That started brewing the first week I spent t that school, but didn’t escalate as long as I was hanging out with kind and cute Stephanie. We just wanted to read Harry Potter and draw trees together. Attra, the bitch leader of the bitch pack, turned into stone the very moment I chose to be Erica and Stephanies friend over theirs. My real life Draco! All smiles were gone. The air was sucked out. Then Stephanie moved away and I started hanging out with Malins crazy peers. The Eightyniners. Crazy mother fuckers. It all fucking exploded. And I can barely remember picking up a book during 7th grade.

I wrote one, but didn’t read any. The one I wrote got disqualified because my teacher could not possibly believe that a what? A girl in baggy jeans and a hoodie who skips most classes to go smoking and stealing stuff from the mall, cant possibly write anything worth reading?

This book was my biggest achievement in life til that point.
It was about a girl named Milla, who fell inlove. She was me, but not really. She did crazy things with her friends, but in a different way. In a healthier and happier way. Through that book, I dreamed. Writing this book kept me inside the school. I printed several copies of each page after finishing and handed out to anyone interested. Then I handed out new versions. All of it was waited upon and read with excitement by a big bunch of girls. It brought my separate group of friends together. I had a girl from my hometown who came to my class, but she hung out with the nerdier girls who read adult stuff like The Lord of the Rings as 12 year olds. Quite amazing I thought. I would never dream of reading a brick like that. It didnt seem human to me to read so heavy stuff at that age. I was major impressed. So having these girls interested in my writing was fantastic. I got recognition! Their interest made all the difference! Walking through the corridors seeing these smart girls read my pages with high interest while walking, I FELT CAPABLE! PROUD! CREATIVE AND AMAZING! Oh boy how my heart was broken when that teacher, who I had thought was so cool with her short hair and rave clothes, told me it was “Plagiarism”. I just burst into tears. I thought she wanted to have a meeting about the book, to talk about how great it is to see me do some schoolwork again. She didn’t know where from, but she was sure I had stolen it off the internet. 

Eventually my friends spoke up for me. That was a beautiful thing. Girls from different groups and years, told my teacher how I had been not hanging out with them to write the damn thing. It was nice to feel someone had my back atleast. Even though the smart girls later on called for an official meeting to let me know they don’t wanna be my friend anymore, cus I was “too different”. Up til that point, I had even felt pride to be one of them every now and then. Even got invited to 2 birthday parties. I only heard the opening words of the meeting before I paniced the fuck out of there. More than enough to set my heart to burn, freak me out and figure the rest. “Mm, Sanna” the teacher said.. “Hae you noticed how different you girls are?”

I had not come there to be humiliated. I had come because I had thought we were planning something fun together. And for some fucking reason, the school shrink was there to support them in this intervention type of friendship breakup. God I hated that school. Not the students, but those shitty adults. She should have told them that an official meeting with 5 girls wanting to officially resign from being my friend IS WRONG! I hadn’t even really done anything. I was just not like them. Just not smart like them. The shrink should have had some respect for the very fact that I hadn’t really done anything. Some respect for me. She should have taught these girls that this is not the way to handle a situation like this. Not force them to spend time with me either, but at least not condone in my humiliation like this. 

I haven’t felt I belonged anywhere since this year in school. Just waiting to get kicked out of whatever group Im trying to get involved with. Surprised that I am being wanted back. Not kidding. This is my life now. Just waiting for people to realize I’m not good enough to for them. Not until today have I connected the dots. During these years in school I grew away from being confident. Away from being happy and content with myself.

I had been called a rabbit for years. But it never bothered me so in to the bones as it started to, during this year. I even stopped eating carrots. I really started to feel ugly. That nobody will ever appreciate or understand me.

Shortly after the whole situation with the book, the teacher let me skip 3 levels. Because everything those 3 levels would teach, I had proven in my book I knew all about. Subconcious skill?

Between the eightyniners and the Turkish Bitches looooads of name calling was going on. My school books were kicked around the floor, while I was trying to clean out my locker on floor level. Ugly became my nickname. Rabbit continued being my nickname. “Have you ever heard of this thing called braces ugly?” It all was a disaster. But it was in a weird way, not for real. Because if I would be alone on the subway, the girls would’nt say or do anything. Just ignore me. It all was just a way to pass time at school, between stealing makeup from H&M and smoking Denise’s moms cigarettes.

Malin and I grew up together. Became people together. Not the best ones, but we did it together. We’re pretty decent folks today! As teens she supported me through everything. Always made me feel ok, that’s it not me who is the problem, but the other people who don’t see how great I am. We looked after eachother. I was the oldest but she was the big sister. Now I think I have grown into the role of the big sister, but we will see how long it takes before she reclaims it again.

Over the years we lost contact on and off due to new schools, new friends, boyfriends, hobbies, lifestyles. But we always knew we weren’t gonna be apart forever. We just needed space to grow, since we were growing in different directions. Like two branches on the same tree. Instead of pulling eachother to come our own way, we gave each other room to go to brightest place. It was out of nothing but true love and respect, that we dropped contact from time to time. Since we couldn’t support each others decisions always, and we would have nasty fights instead; we organically took breaks, rather than risking fucking up the whole relationship. We knew it was important. We’d met up after a few weeks or months and see how things are going, then keep in touch or fall our again depending on how the meeting went. It could go up to a year maybe more sometimes. We knew if we were ready or not. Through all of this, if either of us would have been in desperate need, we’d been there in a heart beat. We’d drop anything.

Here in Beijing we enjoyed just hanging out on our yogamats in my Hutong, but we did manage to get out of the house and see some stuff.  As a photographer, I kept it simple. Never brought  flash or anything fancy, not even a change of lens. Just a charged battery with an empty CF card. Keep it simple stupid.

Malin my love, my sister. What the hell would I have ever done without you?

Brushing up

Fernando and Cecilia, shot for her graduation 2016.

 

Just like everybody else, I am trying to find a path in life that keeps me content, fulfilled and occasionally excited. A lot of you might have already found the path; or settled for another. In my search I go with my gut feeling, a bit too much sometimes, but it is my compass in everything I do.

Today started at 6 o lock for me, with a cup of tea on my meditation cushion. Woke up in the middle of the night, but felt quite excited about the new week. When sitting on my cushion, Rabbit came to say hello and I appreciated the softness of his fur. His ears were cold, so I kept them between my hands for a minute. To others it is insanitary and not worth it at all, having a hare living in an open cage indoors. These people miss out on the best parts of having a pet; seeing their characters play out. Rabbit the Hare basks in one the patches of sunlight on the floor everyday, just like our old Pekinese dog Jing Jing. I wish Jing Jing wouldn’t be so grumpy towards Rabbit when he comes close. When Rabbit feels 100% safe, he does a little pirouette up in the air and lands with his back brushed up against the wall. Then he lays there with his eyes closed for a minute, almost like his is smiling. The cutest thing ever.

On my cushion I was meditating over yesterday. Yesterday was a big day for me. A forgotten goal of mine had been reached, and I realized I am not immortal. Like you and your best friend, I will too grow old and sick. The three of us will, just like everybody else. Since it is that time of the month for me, I spend more time and thought than normally, on Buddhist teachings. The story of Siddhartha, how Buddha came to be, is one of may favorites stories. Makes me feel like nothing is too late. That everything is possible. Because you see, Siddhartha did not know anything about the outside world until he was 29. His whole life had been a cushioned upbringing with each desire fulfilled. Siddhartha knew nothing about growing old, becoming sick or dying. One day he left his castle and learned, that there is poverty. He went out for a few more excursions by himself, then he left for a bigger one with a much bigger purpose. Siddhartha needed to find a solution to suffering. Before he left, he took a moment to just watch his sleeping wife and child. Thinking of how he would miss them, and how he wanted to hold them and say goodbye. But this would only hurt more, and make the departing even harder, so he just left in the quite night.

Before he even left for his journey he had learned something valuable. His, and their suffering would grow, if he would to give in to the desire of holding his child and wife before departing. Instead he decided to leave them in peace. 

Yes, one can argue that he is a total dick for leaving in the middle of the night and not telling anyone where the hell he is going. Especially as a husband and father to an infant. But after learning how he has been living in a bubble for almost 30 years he felt a very strong desire, a need to learn. Learn the truth. And learn to deal with all the pain he is now holding within. In this place, where his father is around and his wife, he cant show how he is suffering. So to head out for a solution, I do think is very wise and brave of him.

We most realize that everything around us is already lost, already broken. Only then can we truly appreciate what we have now, for what they are. It is about having a deep understanding acceptance for the fact that nothing lasts forever. Sickness, old age and dying are all parts of life. Part of being a human. How to deal with it? He spent 6 years searching, living as a beggar. Starving himself, spending most of his time meditating, but also talking to different spiritual gurus. None of them had a solution to suffering, they all were talking about life after death instead and how exactly to lead ones life. Those strict ideas about things one cant really know for sure, made no sense to Siddhartha. He kept living on as little as possible, drank his own urine at one point when pushing things to the extreme.  Basically he was punishing his body, hoping for it to teach him some profound understanding about life. What he learned after 6 days under the bodi tree. was that living this way gives all your attention to the body. If your body is suffering, you can not think of nothing else. To be healthy is key.

The goal I mentioned, was weight gain. When I standing up straight, my inner thighs touches. This has never happened before. Through out the whole day, I could feel them brushing up against each other with each step when I was walking. Is this is normal? Am I walking correctly? Other gals might have experienced this since their teens, and for them this is nothing to be even thinking of for a second. But for me, who has been thin to the point of ridicule my whole life, this is quite amazing. Even my high waist jeans sits now, without me needing to pull them up all the time. My bum and thighs just holds them in place! This means, my body is changing. This means, I am eating properly! This mean, I am finally taking care of myself! Which is about time now that I’ll be 28 within weeks. How grand, to have some curves. I have always wondered what that would be like.

I am writing about this because I believe it is a nice change for the internet, to have some positive thoughts on weight gain, rather than loss.

My body will grow beyond what I am gonna like and this is life. It is already broken. It is already lost. By knowing that, I can appreciate this moment. This moment where I am feeling a little plump and girlishly lady like. Loving it.

Not just appreciating how comfortable I am in my brand new healthy body, but when looking around. The small things that makes my existence unique from everyone elses. The things around me that only I could make happen, even though they are nothing to others. Just sitting here in my husbands chair, with a cup of tea that has gone cold. A hare snuggling under my feet and the sun slowly lighting and warming up our hutong. Upstairs my husband is sleeping, and his back is getting better. Soon I will wake him up with a cup of coffee, like I have done since always. I’ll pour one for myself as well and go sit in my morning chair with the latest issue of Vogue. This sense of being safe, loved, and having something to hot to drink when it is cold outside. That’s all I need.

Got married!

Joakim and me, 2010

We have been together for quite some time and not until now, has it started becoming difficult. Visa issues are becoming much more frequent, so we are forced to be apart more than we would like.
Now though, nobody can tell me I cant be here. Mu husband is working here and I have a right to stay! YEY!

The photos taken by the Swedish Embassy in Beijing are incredibly bad, so we wont use them. We do have a photoproject planned with my mum, for when she gets here in spring. You will see it autumn of 2015.
It will be awesome.

Delad dröm. Delad sorg.

AiyiKlev upp i tidigt imorse, läste ett par artiklar på nya favoritsidan mindbodygreen.com och funderade över livet. Joakim fyllde 25 igår. Vilket såklart får mig att tänka på att “shiit, 25! Vi var 19 när vi blev tillsammans.” Artiklarna på mindbodygreeen handlade om saker och ting som förlåtelse, att acceptera de delar hos en själv som är annorlunda från normen,  istället för att skämmas över dom. Samt, den här som handlar om en kvinna som får skämmas inför andra,för att hon, av olika anledningar, tycker om att packa lunch till sin man varje morgon. Vilket hon gjort i över 15 år. Den artikeln fick mig att fundera. Verkligen, verkligen fundera. Jag kände framförallt längtan när hon beskrev hur hon tar sig upp kl 5 på morgon, går igenom de gamla lanthuset och tar sig in i ett kallt kök för att sen börja banga runt med kastruller och vad som. För att spendera tid på att laga mat åt sig karl som skall till jobbet. Pocka ägg från egna höns och veta att hennes karl kommer äta en energirik, hälsosam, ekologisk och närodlad måltid på jobbet som hon förberett med kärlek, medans de andra gubbarna vars fruar fnyser åt hennes ansträngning, sitter på nån restaurang. Hon lagar maten tidigt,m troligen även lunch till sig själv, samt får hon tid till egna saker som att läsa.

Wow, tänk sen när klockan är 10:00. Lunch för två är klart, hunden har varit ute, jag har läst ikapp på mina hemsidor och nyhetsbrev, yoga 40 minuter och en dusch. Sen kan jag jobba i två timmar, äta lunch. Ta en kaffe, en till promenad med hunden, fortsätta jobba tills Joakim kommer hem, sen lagar vi middag ihop och kryper till sängs. Vilket liv!

Jag började drömma iväg… Tänk att åka och titta på hus. Inte bry sig om hur många mil de är från våra vänner. Bara åka och titta på hus efter hus, gamla som nya, stora som små. Titta på trädgårdarna. Joakim och jag är överens om att vi föredrar stor tom o litet hus, än tvärtom. Jag vill ha yta nog för att ha en mindre fårhage. och en generös hönsgård. Joakim vill ha grisar. (Jag hoppas verkligen han släpper den iden..) Men en minigris vore ju coolt. Tänk den dagen, då livet har tagit sig dit, att det är dags att börja leta. Föreställ dig mig, med världens löjligaste flin. De är ungefär hur jag ser ut när jag tänker på de här. Sådär, så att tänderna sticker ut, även om jag verkligen försöker hålla munnen stängd för att le elegant istället för störtlöjligt. Så jag väckte Joakim med den kopp kaffe han får varje morgon, som jag inte tänker skämmas över. Kröp ner, började prata om artiklarna jag läst och om fårhagen jag vill ha plats för. – Men inga grisar. Vi argumenterade en stund för Bra och Anus med grisar och kom inte fram till något nytt. Han är positiv fortfarande..

Jag minns hos hippien jag köpte höns ifrån, hon hade ett par GIGANTISKA grisar på bakgården. Hennes fyraåriga dotter ville imponera på Joakim och hoppade in i hagen, skulle upp på ryggen på en av grisarna men föll. En gris bet henne i armen och sen kom pappa. Han skällde på dottern, inte för att hon var inne hos grisarna, inte för att hon blev biten, utan för att hon inte vart arg på grisen. Blir man arg på grisen, så kommer han inte bita mer. Blir man inte arg, så äter han upp en.

– Men vem vill ha såna grisar som äter upp dig ifall du bara ligger still tillräckligt länge?
Är mitt eviga argument mot Joakim i gris-situationen.

Jag klev upp ur sängen och fortsatte med mitt läsande. Det knackade på dörren och aiyi kom in. Jag välkomnade glatt, slängde lite kläder till Joakim som fortfarande låg i sängen här i våran studio och frågade Aiyi vaför hon inte kom i Tisdags. Hennes man har blivit förlamad på hela högersidan. Han har fått en blodpropp. I all glädje och entusiasm jag kände för livet att bli vuxen med allt vad de innebär, så kom precis verkligheten ikapp mig. Det är ingen saga. Allt kommer inte bli som man tänkt sig.

Jag berättade om min pappa, som råkade ut för desamma när jag var 12. Att hand idag sitter han i rullstol. Första året kunde han inte prata. Hennes man kan ta sig runt, så länge han har nåt att hålla i, håller redan på att lära sig gå med käpp. Och han kan tala utan problem. Jag berättade att första året var svårt. Berättade att hon kan glädjas åt att han inte behöver rullstol. Hon höll sig sig samma första timmen. Sen kom hon till mig och frågade hur många år pappa varit sjuk. Vi pratade lite mer om de hela och efter en stund satt vi bara och titta på varann. Jag såg att hon gråtit, troligen medans hon varit inne och städat i duschrummet. Jag blev tårögd själv. Jag har gråtit i 10 år över min far, nu grät jag över något annat. Rädslan över vad som komma skall. Allt går så bra nu. Men tänk 10 år framåt, vi äntligen har ett eget hus, en tomt, en generös hönsgård och en varsin karriär, till o med en familj. Helt plötsligt händer något. Joakim kan inte längre köra bil. Inte längre gå. Eller inte längre se eller höra. Och så sitter man där. Försöker fortsätta som vanligt.

De är hennes man för fan! De har barn ihop! Ett liv ihop! Nu kan han inte ens gå ordentligt. Alla resor de tänkt göra, alla rutiner är förstörda. BAM! På en sekund. Jag bara kände sorg med henne.

Att hon kommer hit just idag med dessa nyheter, just efter att jag svävat iväg på drömmar om framtiden var som att universum ville putta ner mig från rosa moln till verkligheten. “Skärp dig Sanna! Fokusera på nu!” Jag tar de inte som en varning, utan som en påminnelse att inte leva i de förflutna eller endast för framtiden, även om jag längtar efter den. Samtidigt som den skrämmer livet ut mig.