Existensiellt – Sanna K

Sannanas, en podd om mani och magi

Hurrni, jag blev lite sugen på att starta en podd.

Varför?

För att jag sitter ofta och pratar med mig själv. I efterhan dblir jag lite nyfiken poå vad det är jag faktiskt suttit och sagt. Man kan ju tycla att mna är himla klok, men undrar ändå om man inte är helt galen trots allt?

Det är också så att jag tycker som att sitta och prata, men orkar inte alltid ha sällskap. Eller bli tillrättavisad, eller ifrågasatt. Därför älskar jag röstmeddelanden genom tex Telegram. Det är en konversation på riktigt eftersom att jag hör en röst. Blir jag ifrågasatt, så kan jag deala med det när jag orkar. När jag har ett svar. Tas något stort upp som behöver tänkas på, så kan jag göra det. Svara när det passar.

Jag har inget emot att vända o vrida på saker rent intellektuellt. Vill säga att jag t.om fröjdas med såna tankar. Men ibland vill jag bara sitta och prata. Och för att verka mindre galen, då jag hört att man är det om man pratar med sig själv, så spelar jag in det. På så vis, kan jag säga att jag ju pratar till er. Vem? Den som lyssnar.

Iden kom när jag satt här och färsäker få igång auto upload av en hårddisk till Smugmug. Går igenom alla mappar för att se vart problemet ligger, tydligen är det för djupt nästlade.

Fann en mapp som hette “2017-10-18 Middag hos han som lagade mat”… Hah, skrattade jag. Det var väl himla tur att han hade gjort det. Annars vore det ju inte mycket till middag.

I vardagen är jag lite virrig, men kreativ. Duktig, men jäktad. Glad, men har hett temperament. Snygg, men alldeles för bitter. Allt jämkas till nån slags ultraviolett beige. Normalt genom projekt och så, har jag så himla bråttom att blir klar och få mycket gjort så jag kan känna mig duktig inför folk sen. Så bråttom att jag inte ens kan njuta av dert kreativa jobbet, som är min favorit. Min stora fröjd att få nörda på linjer, texturer, ytor, format, storlekar, känslor. Men inget blir riktigt bra eftersom jag stressat färdigt det. Slarvat. Trots att jag vet att jag kan göra det så, såå bra. Har svårt att tillåta mig att bara ta mig tiden. Det är som att jag inte förtjänar att bara sitta och dutta. För det är ju så det känns i stunden, som att man bara sitter och duttar… Och hur vettigt är det när golvet ju måste dammsugas. Mitt hår inte är tvättat. Och mycket annat omkring ser så himla slarvigt ut, så hur jag kan sitta här och i lugnans och bara pyssla som att jag har all tid i världen?

Ändå finner jag tid till att göra annat mitt i ett arbete. Nu tex sitter jag liksom här och skriver, istället för att fortsätta sökandet efter problemet i hårddiskens mappstruktur.

Sannanas, en podd om mani och magi. Det kan vara något. Jag är ju ganska rolig när jag är som mest manisk. Och jag är ganska magisk, när jag är som mest jordad.

Om jag får säga det själv :)

Själv på stan första dan’ sedan pandemi och barn.

Saga Teatern intill Biblioteket i Enköping

Denna våren känns som att folk äntligen börjar känna sig normala igen, på riktigt. Törs man säga att pandemin är bakom oss nu, här i Sverige iaf? Inte 100% kanske, men vi behöver inte vara rädda för varann längre! Wohoo! Genom det hela pandemi kaoset hade jag fått för mig att Covid knappt påverkat mig utöver att jag inte kunnat börja tjäna pengar som porträtt fotograf. Men på ett barnkalas i en gammal dekorerad och dukad loge blev det tydligt hur mycket jag faktiskt lidit. Lappfeber kallas det! Big-time. Det var i en konversation med min svägerska som poletten trillade ner. Att under tiden sedan jag fick barn, Februari 2020 så har jag bara funnit mig i att inte träffa människor. Men utan människor så, känns det lite som att jag inte finns.

Det blev tydligt för att jag fick sååå mycket kraft från att ha spenderat en dag i stan. Idéer, skaparglädje, självförtroende och entusiasm är sånt man kan hämta inifrån – naturligtvis – och det ska man! Det gör jag! Det har jag gjort genom hela pandemin! Men den kommer i en annan form utifrån. Att röra mig bland människor blir lite som att skörda existens. Den stora på extrovert och introvert är om man hämtar eller spenderar energi bland folk.

LÄS MER

Pappas prepping rygga

Prepping, ett ganska laddat koncept och ett uttryck vi alla har olika reaktioner på. Högst individuella behov dessutom när det kommer till att känna sig redo inför plötslig förändring.

Den här väskan var min pappas och jag väntade länge med att dyka in i den. 7 månader fick den på på kattvinden, tills jag en dag var på gång med att införskaffa ett vattenfilter och önskade mig en solcellsladdad radio. Tänk om han hade såna där i? En bra anledning att duka upp den.

LÄS MER

Varför har häxor alltid en katt?

Hjördis är mångas värsta fiende, men Tiinas och häxans bästis.

Möss, ödlor, grodor, spindlar, fjärilar och en ekorre. Varför låter listan av döda djur i fint skick Hjördis släpat hem som någonting en sagohäxa skulle stoppa ner i sin kittel? En sån där gigantisk kittel som puttrar där över öppen eld i ett stökigt kök fullt av burkar.

Hjördis tolerans mot Tiina som är ganska hårdhänt och oförstående över hur en ryggrad fungerar när hon visar henne kärlek, är ganska imponerade eftersom jag vet att hon egentligen är inget mindre än en mördarmaskin. Aldrig några klor framme, bara lite pip då när kroppen blir lite väl manglad. Annars nyfiken och iskall när håller hon fast den halvdöda och livrädda fågeln vars flock sitter i trädet och gapar. Lika brutal var hon runt alla ödlor, fjärilar, spindlar. När det kommer till ekorren som jag fann på köksgolvet, vet jag inte riktigt vad som hände. Men den var stor och lika fin som den var död.

Häxor har ju alltid en katt! Det har blivit himla tydligt för mig nu vad det handlar om. Hemleverans.

Osynlig nedskärpning

Om nedskräpningen i fråga inte syns, borde vi bry oss mera eller mindre då?

Ett champagne glas gungade sakta men säkert närmare o närmare kanten för varje gång man klev på golvplankan som hyllan står på. Tillslut föll det och så var det glasdamm o skärvor på hela golvet. Detta vore inte inte alls problematiskt om jag hade haft som vana att bara stoppa allting jag tycker är fult, gammalt, trasigt, äckligt eller farligt i en plastpåse i soptunnan. Men jag har ingen i bruk.

Vart hamnar glasdammet i slutändan, om jag lägger det i komposten?

Mikroplaster är stumma små saker som inte lever med sin omgivning, utan bara för evigt vandrar från en plats till en annan. Utan att varken ge näring till jord o djur, eller boplats för insekter. Dom bara är där och förväxlas då o då med någonting ätbart av fåglar och djur som bor i haven, vilket i sin tur gör dom sjuka. Nånting som tar upp yta utan att göra ingen nytta. Såfort en människa inte längre använder det genom att tex. ha det på sig då det är mycket plast i modern textil, bär eller förvarar något i det – så är det meningslöst. En evigt vandrande stum liten livlös bit som kan blocka organiska passager och fylla magar på någon hungrig.

Eftersom att t.ex kompost och plast ska inte ligga tillsammans, då deras vägar fram till att fylla nya syften har helt olika banor – är det om du frågar mig, helt galet att det ens är lagligt. På samma sätt som att återvinningscentraler på daglig basis krossar fullt fungerande möbler och elektronik är galet. Man kan inte bara lägga allt i en plastpåse och sen gå o bajsa eller ringa ett samtal. Problemet kommer bara vandra vidare.

Dammet från champagne glaset blev problematiskt för att jag har ingen vana av att lägga saker o ting i plastpåsar. Min dammsugare kör utan påse, så normalt lägger jag innehållet i komposten. Men vad skulle jag göra nu? Komposten blir ju jord jag ska odla mat i! Inte vill jag odla mat i jord som består av nedbrutet växtmaterial, kompost och 0.00X% glasdamm. Inte vill jag vara rädd för att gräva i jorden med händerna i rädslan för att få mini glas bitar i dom. Mini glas är ju sånt som känns, men inte syns.

Tanken på att få det i maten skrämmer mig också. Det fick mig att tänka på mikroplaster. Det är väl samma sak? Bägge är trots allt något litet o stumt som bara vandrar runt runt tills det skavs ner så mycket det går.

Sen då? Vart hamnar det? Kan det komma in i maten? Kan mikroplast göra det?

Denna gamla trädgårdsmästartomt är kantad med trasigt glas och bortglömd plast som begravts under år av kvickrot som tagit över. Hur paranoid skall man vara på en skala ett till fem?

Glad nymåne

“This particular New Moon will be powerful and transformative. Not only occurs at 23 degrees Capricorn (being 23 the number associated with Eris, the goddess of chaos) but also it’s conjunct (joins forces) with Pluto, the god of the underworld and the great transformer.”

Detta utskick från Cosmoplanner gjorde mig nyfiken på den Eris, eftersom jag är född 23e December och är Stenbock, Capricorn. Ganska snart sprang jag på den här fantastiska bilden, där Gudinnan av Kaos är avbildad i Aten år 575-525 före Kristus. . Det finns ännu mycket för mig att lära om henne, men om hon med det där luriga smajlet skapar kaos omkring sig så kan jag säga att jag gillar henne redan! :)

Nymånen är en dag för att låta alla måsten från igår och allt groll från senaste veckorna pysa ur en, samla ihop sina tankar och gå in i imorgon med färska intentioner.

Denna nymånes intention för mig blev; Penselarbete. Det är definitivt dags för lite färg nu. Mindre sittande vid datorn pilla på tekniska saker, mer leka med vad som gör mig glad. Färg! Det dags att ta av pressen på att allt skall bli perfekt på en gång. Dags att sluta vara rädd för att resultatet blir otillfredsställande.

Väggar, lister, dekor på möbler och canvaser skall målas. Nu jävlar blir det färg! Inget mer övertänkande utav vad som blir bäst, utan faktiskt bara testa istället!

Vad är det värsta som kan hända? … Utöver att det blir skitfult och jag står där och undrar vad fan jag har gjort?? :)

Personligt bokslut

En väninna använde uttrycket “Personligt boksslut” för att beskriva den där stunden i slutet av året då man reflekterar över hur det gått. En sista meditation för året. Med eller utan seriösare listor och anteckningar, jämförelser osv. Det viktiga är att ta sig en liten stund för att manifestera sina lärdomar och fundera på vad man gärna lämnar bakom sig. Vissa attityder och beteendemönster har gjort sitt. Andra behöver aktivt jobb för att ens få komma ut.

1. Ett av mina största mål för 2020 var att så lugnt och naturligt jag bara kan; föda mitt första barn. Förlossningen var inte helt fritt från modern medicin, men heller inte helt övertagen utav den. Tack vare BB Stockholms anställda minns jag denna dagen med så mycket värme. Vilka fantastiska kvinnor som jobbar där. Drömförlossning, även om den inte blev helt som jag hade tänkt.

2. Ett annat mål var att få min fotosajt till ett slags minimum för vad jag kan vara stolt över. Enormt arbete har jag redan lagt ner och ännu mer har jag kvar, men spåret jag hittat och grunden jag skapat känns rätt. Det blir jätte kul att jobba vidare med under 2021, då vi t.om har fiber!

3. Att släppa taget om min ungdom, var också ett slags mål för iår. Det låter kanske konstigt oavsett hur gammal du är som läsare, eller hur gammal jag är; men att starta ett nytt kapitel betyder ju att ett annat är slut. Och det kan kännas lite sorgligt. Så är det. Och det är ok.

4. Att driva en fysisk secondhand butik har varit ett mål för livet, som jag under 2020 tänkt om. Online försäljning går ju minst lika bra! Iom hur mycket jag älskade att shoppa på Tradera, så insåg jag att jag även kan sälja där.

Massa fina kläder jag vuxit ur + entusiasm för produktbilder + hemma fotostudio + Tradera = Syffelströms. Konst, second hand och sysaker.

5. Att bli kompis med min symaskin var också ett mål. Min fina Husqvarna jag köpte 2010 hade väntat på mig i en kompis förråd i 8 år, innan hon äntligen fick komma tillbaka upp på ett skrivbord och få gå varm. Nu jobbar vi ganska bra ihop och jag har fått känsla för dom enklaste stegen. Nästa lilla steg att se fram emot är att lära mig jobba med dom andra pressarfötterna som finns med.

Christinas Sytips på youtube har varit fantastiskt att titta på när man är lite trött, men inte känner för att drunkna i något hjärndött drama.

Summering 2020
2020 blev ett år för att lägga grunder. Damma av gamla projekt som den här bloggen tex. Ett år för utformning av hur jag vill att mitt liv ska se ut. Har börjat på massa saker och fått skymten av resultat, men ingenting är riktigt manifesterat och i gång ännu. Det har jag däremot förhoppningar om att 2021 skall räcka till för :)

Förhoppningar om 2021
Den här dagen nästa år, hoppas jag ha hittat rutiner där jag med vana genom mina projekt. Att min fotosajt blivit ett impnoerande arkiv som visar mångsidighet samt säljer posters. Att jag fotat och sålt massa fina saker på Tradera. Att jag sytt ett par egna enkla plagg och sålt några necessärer o tygpåsar.

Jag hoppas också att 2021 blir ett år av att måla om väggarna inuti mitt hus. Att bil en en jävel på linoljefärg skulle vara nåt det :) Och att folk i trakterna vet om att jag finns, så att jag kan få lite roliga foto gig :)

Pappa, morfar och före detta plåtslagare.

Pappa var med och byggde taket på Globen i Stockholm och från det jobbet sparade han en bult. Förhoppningsvis inte en som skulle sitta nånstans. Arbetsbilen han hade var alltid fylld med massa skräp om du hade frågat mig, men för honom var det sånt som var bra att ha. Stege, rep, presenning. En pick up truck kan jag själv se betydligt mer nytta i idag än vad jag gjorde då. Att ha en generös yta bakom bilen man inte är rädd om ger en massa möjligheter att plocka upp sånt där kul som andra människor övergivit. Lastpallar, pallkragar, plast baljor, hinkar, korgar, glasburkar med lock och flaskor. Men på den tiden var den naturligtvis pinsam. Ful och smutsig men också lite cool eftersom han fått den från sin chef. Det måste betyda att han är duktig på sitt jobb, tänkte jag.

Ibland fick vi åka med ut på något mindre uppdrag där han t.ex skulle lägga tak på en liten sommarstuga. Undrar om det var svart jobb? På premissen att vi håller oss undan fick vi tidningar och godis att ha i bilen.

När millenium skiftet firades så tog han med oss in till Slussen. WOW! “Är det såhär det är att vara vuxen??!” tänkte jag. Helt slagen av hur glada och finklädda alla är. Det doftade av parfym då o då och feststämningen var underbar! Det var högtalare nånstans i vimlet och alla sjöng med. Drinkar i händerna dansar dom och röker cigaretter ute på torget. Oj vad jag längtade efter att få bli vuxen. Oj vad jag skulle dansa och ha fina kläder när jag var stor. Folk började trängas tillslut och resan hem kändes lång. Äventyret var inte lika roligt mot slutet, men jag skulle aldrig glömma vad jag hade sett. Det hjärtformade fyrverkeriet som spred sig över himlen var kvällens Top 1. Top 2; Hur fri man är att göra vad man vill när man är vuxen.

En annan gång jag fick se när vuxna människor dansade, rökte cigaretter och hade fina kläder på sig var på vatten festivalen. På kvällarna kunde pappa dricka bärs med en kompis medans jag och min bror gjorde bank på att samla ölmuggar från borden. Dessa gav 10 kr styck i kassan! Nånstans under dessa kvällar fick jag se ett par vuxet par dansa salsa och jag kunde inte sluta titta. Sen tror jag det vart lite för hett så vi gick därifrån men egentligen hade jag velat stanna kvar. Vuxen livet verkade så spännande. “Får man dansa sådär?” tänkte jag. “Hur lär man sig det? Hur vågar man inför såhär många människor?” Paret dansade som att ingen tittade och dom släpppte aldrig blicken från varann.

Rävudden Camping gav en annan inblick i vuxenlivet. Dit åkte vi då o då som vi åkte för att grilla korv över öppen eld och fiska. En idé om hur det kan gå om man sitter kvar på karusellen lite för länge. I efterhand är det intressant att vi fiskade alls eftersom att pappa är hemskt allergisk. Måste varit för min brors skull, då han gillade hela grejjen med att kroka mask. Gubbarna som sov i tälten runtomkring satt och satt runt samma eld om kvällarna som oss; v ar skitfulla. Inte alls lika trevliga mot sina barn, utan jag tyckte synd om den andre tjejen vars pappa inte ens kunde ställa sig upp. “Oj kommer han dö nu?” undrade jag när han föll baklänges av bänken. Dottern var mera arg än orolig, så jag förmodade att det hänt förut. Kvällarna var lite långsamma kanske, men pappa var ju där och vi tyckte om att springa runt i skogen. Under sista morgonen trodde vi det regnade, men pappa tittade ut och skrattade åt upptäckten av en aspackad hårdrockare i skinnjacka stå o pissa på vårat tält. På den här campingen lärde vi oss att skräp du lämnar efter dig i mörkret på kvällen, är pinsamt att se nästa morgon när solen är uppe igen. Att tiden helt enkelt går, även när det känns som att den står stilla. Det här är en bra metafor tycker jag, för att ta ansvar över sina handlingar. Städa upp efter dig själv, figurativt och bildligt. Gör du nån ledsen, säg förlåt. Har du somnat berusad, städa bakfull.

Utöver spännande inblickar i vuxenlivet då o då, var varannan helg som vi spenderade med pappa väldigt mycket semester. Godis, film, åka o bada, åka skridskor på isen, bio, god mat och bastu.

Lagom till skolavslutningen i sexan fick han en stroke. På 9 månader kunde han inte prata och jag bara väntade på att han ska bli sig själv igen, så vi kan åka o bada. På sjukhus hade han legat förut och det ordnade sig alltid. Den här gången skulle vi bara skärpa oss lite extra och verkligen bara äta nyckelhålsmärkt ost. Nu skulle jag anstränga mig. Hjälpa till aktivt och inte tjata om den goda Jarlsbergen.

Det har gått snart 20 år och vi har inte åkt o badat. Vi kommer inte göra det heller. Men allt är bra nu ändå, även om inte hur jag hade valt det. Numera är det inget badande eller takläggande som görs, men fortfarande pappande och morfargöra. Vissa saker förändras inte.

Det blir vad man gör det till

Det där med inredning, familjedynamik och husets rytm när det kommer till rutiner och processer så som matlagning, inläggning, städning.

Måste man välja en skola? Behöver man verkligen vara extremist för att känna att man tillhör klicken? Är det verkligen allt eller inget, för att få räknas in? Ibland känns det så. Som att man skall skämmas för att man äger en hårtork när man lever så ekologiskt man kan. Man väljer bort fisk som inte är MSC certifierad, handlar kravmärkt, tar med egen tygpåse till affären men har en bensinbil och huset saknar solceller.

Gör man inte tillräckligt då?

Tycker när det väl kommer till krita, så är andan utav “Om alla gör lite” är ganska svag. Folk blir så vigda till ideologi att dom glömmer hur livet var innan.

Måste varenda äpple varje år göras till mos för att man ska få tycka man är en äppelmosare? Måste man veta konst och kulturhistorian som lett fram till utformningen av alla gamla fina möbler man fyndat på loppisar, för att verkligen älska dom? Måste man veta hur många procent salt man ska ha i saltlagen utantill för att få tycka man är duktig?

Näe.

Någonting i hur allting Egentligen skär sig tycker jag får det hela att funka här i våran stuga med en alldeles för fin taklampa i köket. Kristallkronan fiskade vi upp ur skräp- släpet hos familjen som sålde oss ett kylskåp.

Den enes skräp är den andres lyx.

Tvättstället är i vägen vart det än står.

Kaoset inte vackert, men det är något lite mysigt med det ändå. Troligen för att det är just vårat och inte någon annans kaos. Sitter här bekymmerslöst och uppmärksammar hur mycket saker jag Egentligen borde gå upp o göra nu. Istället tänker jag däremot hälla upp en kopp kaffe och njuta lite av hur mycket saker som står överallt. Det säger ju ändå tydligt att folk inte bara bor, utan lever här :)

Som bäbis, som kattunge.

Den största kastrullen min mamma hade köket, som jag bekymmerslöst snodde med mig när jag flyttade ut, stod där överfull med vatten och fräste på vedspisen. Längst in längst bak, redo att tas fram när det att dags att ordna disken.

Att stå där i köket med middagen halvklar och titta på när kattungarna undersöker sitt nya hem, samtidigt som jag har en bäbis som mumsar pannkakor och två hundar som nosar i cirklar under hennes fötter i väntan på pannkaksregn – fick jag en känsla av att ha kommit fram.

Katternas ankomst har gett mig känslan av att vårat hem är komplett. Deras fart och lekfullhet har gett hemmet en ny nivå av lättsamhet. Att livet är en lek, är det ingen tvekan om ifall du frågar en kattunge. Tydligt visas jag hur enkelt det är att glädjas åt dom ytterst små sakerna i vardagen, genom att ha ännu roligare med klossarna på golvet än vad bäbisen haft. Något jag trodde var omöjligt.

Det är intressant att kattungarna också favoriserar den gula klossen.
Gult är alltså inte fult, utan både gott och kult.