“Ta det inte personligt” sägs ofta i olika situationer och det tänker jag på. För i skrivande stund sitter jag i mitt kök med första koppen frukostkaffe och mumsar bondkakor som en riktig kämpe, medan solen strålade in genom fönstret. Ljuset och värmen lägger sig fint på hans lilla kropp kropp som fullkomligt spritter av nyfikenhet o förtjusning när vattnet skvätter av stekspaden åt alla håll. Själv kan jag nästan känna hur sommar fröknarna vill komma fram nu när solen bara ligger o myser på mig. Att solen gör oss sällskap här, tar jag otroligt personligt. Känner en slags tröst i bröstkorgen av att hen är här.
Tack solen. Jag behövde detta.
Animist som jag är, gillar tänka att jag har o göra med entiteter. Skogen är skogen, inte en samling träd. Solen en kreativ optimist som gärna lyfter upp en som ligger, men bränner den som latar sig för länge. “Upp med dig” sa hon, o du är röd som en kräfta. Månen en tillbakadragen realist som istället bara skiner ljus på det vi gärna inte tittar på. En fåordig typ som bara säger det som måste sägas.
Tillsammans är dom balans. Solen är här med oss varje dag o för att vi då o då ska ha samlat nog med överskottsenergi, att vi orkar ta itu med våran skuggsida.
Hur som helst, tack för ljuset. Det klär världen väldigt fint.
Det där med att hus har en själ, måste ju ha o göra med att det är materialet i sig som lever. Summan av vad alla levande bitar blir tillsammans.
Ett trähus andas trots allt. Och rör sig. Det lever i rytm med årstiderna och lägger sig själv till rätta vartefter det behövs. Man hör hur det knakar ibland när hon sträcker på sig eller när hon skiftar sin tyngdpunkt. Att varje stock och planka samarbetar för att hålla helheten frisk och torr gör huset till sin helt egen entitet. Att beskriva det där samarbetet som “själen”, är väldigt romantiskt. Otroligt vackert sätt att beskriva den dynamiken på. Det känns ju ofta som att det finns en närvaro i gamla trähus, så folk inbillar sig spöken. Men det är ju bara huset i sig folk känner. Det är huset som är där och håller dig sällskap. Det är huset som låter. Pratar, om man vill.
Min uppfattning säger att, så länge det finns trä kvar, så finns det själ kvar. Det må vara uttorkat o jävligt, men det betyder bara att hon är himla utarmad. Naken. Hon fryser. Precis som moder jord, så vill hon inte ligga helt bar. Hon är döende.
Skulle man börja renovera denna gamla själ med dött material, så kväver man henne. Hon väcks inte till liv av plastfärg. Utan hon drunknar. Ruttnar.
Olja är bra för allt levande. Det stärker hud, som fjädrar som trä.
Att kunna sagea huset regelbundet med såna tjocka fina salvia knytten, är en drömmig tanke. Men har förstått att dom är dyra som attan, så det är bara börja binda. Hos mig växer inga mängder utanför, men ett litet knyttet ska man väl få ihop. Att skörda o binda örter blir ett fint sätt att göra sig redo för mörkret på.
Mitt första försök till hemmagjord salvia rökelse
Att jag inte är en naturbegåvning på att binda rökelser av ört, blev himla tydligt. Magiskt känns det ändå när den ligger där o torkar. Salvian jag odlat från frö lite pö om pö, på en bricka min pappa skapat i trä när han var i min ålder. Dom tydliga spåren av stämjärnet som gått gör mig glad. Knyttet är bundet med ett snöre jag sparat från en säck potatis.
Flera saker som gör upp vem jag är, vill vara och hur vi lever – vävs ihop genom detta lilla knytte. Det är fint att tänka på.
Höstdagjämningen kan vara tuff för vissa, jag vet det. Och jag förstår det. Mörkret som komma skall kan göra en galen. Man vet redan nu hur trött, instängd och ganska less man kommer känna sig om några månader. Kallt o jävligt blir det också. September är förövrigt också hektisk om man har en trädgård som behöver skördas och preppas inför vintern, samtidigt som man vill träffa folk medan dom fortfarande är ute om dagarna och göra saker. Så vill man kanske pyssla med annat som inte har alls med varken folk eller skörd att göra. Kolla på film. Måla lite, läsa bok, inreda. Yoga.
Det blir lätt lite pannkaka av allt nu när allt skall göras samtidigt.
Möter mörkret som gör sig påmint, genom att försöka luta mig rakt in i det. Likt man gör vid förlossningsvärkar. Ju tidigare man kan börja andas i takt med den värk som kommer, ju mindre känns den. Man uppmärksammar att den är på gång, sedan dyker man rakt in i den. Slappnar av i käken. Slappnar av i kroppen. Tydligt mentalt mål om att inte börja spirala. Viktigt att inte bli rädd, spänd o flyktbenägen. Alla såna känslor triggar varann och slutar i panik. En spänd kropp gör ont.
Istället, dyker man rakt in i epicentret av värken. Mentalt redo för vad som komma skall, o så surfar man på den vågen som sköljer över en. Det kommer bli tufft där i peaken, men man är beredd. Samma nu, med mörkret som kommer. Jag kommer ta med mantrat av att det finns något skönt i mörkret just nu. En chans att få vara ifred. Vila. Tänka privata tankar och styra upp tankarna lite pö om pö under vintern.
Sen kommer Imbolc i Februari 2024. Då börjar man få lite känn på hur man vill att resten av året skall vara, tänder en eld och gör sina planer. Underbart. Ser fram emot det. Men nu, in i mörkret och börja släppa taget om allt det som inte blev ur denna sommar, denna höst. Denna ljusa period.
Ett försök till hemmagjord vit salvia rökelse
Vit Salvia
Plockade mina blad ena dagen, sen band jag min rökelse andra dagen och det funkade fint. Lade ut mina blad som jag ville ha dom och band först ihop “foten”, sen virade jag försiktigt uppåt mot “huvudet. Lagom hårt så att dom sitter ihop, men inte så hårt att fukt stängs in. Petade snöret in under sig själv upptill, så att jag enkelt kan spänna lite vartefter dom torkar ihop. Sen placerade jag den ihopvirade bunten på en bricka bredvid fläkten som ändå är på i köket. Vänder på den då och då.
Valde en lite längre smalare form än man vanligtvis ser, för det känns mer praktiskt så.
Föreställer mig att kunna binda rökelser med lite finess och elegans i framtiden av egenodlade örter och blommor. **Manifesterar***
