Hus & Trädgård

Artiga råttor i jordkällaren

Råttan uppskattade ekologiskt odlad potatis

Några fällor tänkte jag inte ta till riktigt än, men inför nästa höst och vinter behövs bättre förvaring för potatisen i jordkällaren. Att öppna trälådor inte är optimalt förstår man ju, men det var ju något att börja med. Kanske räcker att klä insidan med dom i nät och lägga på ett lock?

Råttor som smakar lite på kanten av ett tiotal potatisar i våran jordkällare, gör mig förbannad. En råtta som däremot kalasar i sig en hel potatis och sen drar vidare är välkommen att förskansa sig. Kan tillochmed tycka att det är lite gulligt :)

Jag menar, kolla den här! Blir man inte lite glad? Nästan smickrad?

Som att man haft bjudning och någon drar brödet genom såsen kvar på tallriken för maten var så god. Lämnar kvar en nästintill ren talrik redo att stoppas tillbaka i skåpet.

– Men äsch då, det var väl inget … :)

Vad rimmar på stolpe?

Det är inte ofta främlingar letar sig ut hit, men iom att historiska ting är på gång i byn så fick vi besök. Det var nämligen högtid för att skrota telefonstolparna.

Naturligtvis tog jag tillfället i akt under detta historiska event för våran lilla by, att prova min hand på industri bilder. Under kolsvart himmel och duggande regn med främsta ljuskällan från arbetarens pannlampa och fordon. Onekligen fanns det otential för lite balla bilder.

När stolpen föll ekade tystnaden i bristen på ett passionerat “Tiiimbeeeeer”. Tydligen är det här inte en grej i den riktiga världen. Ytterligare en sak helt enkelt man lärt sig fel från TV. Precis som att “Sacre bleau” egentligen inte ens är en fransk svordom och att “off pist” på skidbacken inte betyder ett jäkla skit om du pratar med en Kanadensare.

Man lär sig något nytt varje dag; OM man törs gå ut.

Det blir vad man gör det till

Det där med inredning, familjedynamik och husets rytm när det kommer till rutiner och processer så som matlagning, inläggning, städning.

Måste man välja en skola? Behöver man verkligen vara extremist för att känna att man tillhör klicken? Är det verkligen allt eller inget, för att få räknas in? Ibland känns det så. Som att man skall skämmas för att man äger en hårtork när man lever så ekologiskt man kan. Man väljer bort fisk som inte är MSC certifierad, handlar kravmärkt, tar med egen tygpåse till affären men har en bensinbil och huset saknar solceller.

Gör man inte tillräckligt då?

Tycker när det väl kommer till krita, så är andan utav “Om alla gör lite” är ganska svag. Folk blir så vigda till ideologi att dom glömmer hur livet var innan.

Måste varenda äpple varje år göras till mos för att man ska få tycka man är en äppelmosare? Måste man veta konst och kulturhistorian som lett fram till utformningen av alla gamla fina möbler man fyndat på loppisar, för att verkligen älska dom? Måste man veta hur många procent salt man ska ha i saltlagen utantill för att få tycka man är duktig?

Näe.

Någonting i hur allting Egentligen skär sig tycker jag får det hela att funka här i våran stuga med en alldeles för fin taklampa i köket. Kristallkronan fiskade vi upp ur skräp- släpet hos familjen som sålde oss ett kylskåp.

Den enes skräp är den andres lyx.

Tvättstället är i vägen vart det än står.

Kaoset inte vackert, men det är något lite mysigt med det ändå. Troligen för att det är just vårat och inte någon annans kaos. Sitter här bekymmerslöst och uppmärksammar hur mycket saker jag Egentligen borde gå upp o göra nu. Istället tänker jag däremot hälla upp en kopp kaffe och njuta lite av hur mycket saker som står överallt. Det säger ju ändå tydligt att folk inte bara bor, utan lever här :)

Som bäbis, som kattunge.

Den största kastrullen min mamma hade köket, som jag bekymmerslöst snodde med mig när jag flyttade ut, stod där överfull med vatten och fräste på vedspisen. Längst in längst bak, redo att tas fram när det att dags att ordna disken.

Att stå där i köket med middagen halvklar och titta på när kattungarna undersöker sitt nya hem, samtidigt som jag har en bäbis som mumsar pannkakor och två hundar som nosar i cirklar under hennes fötter i väntan på pannkaksregn – fick jag en känsla av att ha kommit fram.

Katternas ankomst har gett mig känslan av att vårat hem är komplett. Deras fart och lekfullhet har gett hemmet en ny nivå av lättsamhet. Att livet är en lek, är det ingen tvekan om ifall du frågar en kattunge. Tydligt visas jag hur enkelt det är att glädjas åt dom ytterst små sakerna i vardagen, genom att ha ännu roligare med klossarna på golvet än vad bäbisen haft. Något jag trodde var omöjligt.

Det är intressant att kattungarna också favoriserar den gula klossen.
Gult är alltså inte fult, utan både gott och kult.

Kompostmodernist. Javisst.

Kompost är också mat. Ge det till maskarna.

Allting som lever eller har lev, är samtidigt mat. Så är det. Allting som inte längre animeras, komposteras och förbrukas. Det är så allting fungerar. Även denna kompostsamlingen som jag råkade tycka såg himla smaskig ut, eftersom den hamnat i en sån fin tallrik för att komposthinken var ute på vift. Matavfallet såg så gott ut, att jag kunde inte låta bli att leka lite med den. Ta på min nya fina 12 kronors klänning från Tradera och låtsas att jag fått ett uppslag i någon tidning där hemmafruar får dela med sig av sina recept. Projektet blev en slags kärleksförklaring till Moder Jord.

Matavfall är fortfarande mat. Även om inte för dig.

Det är härligt att tänka på hur allting som är organiskt är mat, för någon eller något. Inte lika härligt att tänka på kanske, beroende på hur man ser det men – även du och jag.

Det där med att vara medveten om sin mortalitet utan att balla ur över det, är lite viktigt och också ganska svårt att landa i. “Njut så länge det varar” säger folk om saker och ting, tex att var gravid eller ha småbarn som ofta sover, hah. Men HUR? HUR njuter man? Hur exakt gör man det?

Verbet “att sparka boll” är betydligt lättare att visualisera hur man gör, därmed också lättare att lära sig jämfört med “Att njuta”. Det finns ingen regelbok. Det är en känsla. Bryter jag ner det så börjar det nog ändå med en utandning. En insjunkning in i stunden. Andas in och känn hur du.är.här. JAG ÄR HÄR. Andas ut. Att andas in och känna lyckan dansa i magen. Syret komma ut i alla musklerna. Tillåta en själv att bara uppleva ens existens utan några som helst krav. Bara utandningar och insjunkningar. Djupare o djupare in i ingenting. En själv.

Ju fler såna stunder jag har under en vecka, desto mera energi har jag i batteriet så att säga när nästa vecka börjar. “Den här veckan ska bli ännu bättre”. ÄNNU mera sånt!

Det är fantastiskt.

Vad har de med kompost att göra? Allt o inget. Vi alla är kompost i slutändan, så länge vi inte väljer att spikas in i en metall låda efter att vi inte längre kan animera denna kroppen. Om jag själv fick välja skulle jag nog ätas upp av något slags vild djur. Några gulliga små björnungar typ?

Ssshhhh

Ett stycke gullig baby och ett stycke pappa sover :)

Skrutten är 8 månader nästa vecka. Det här betyder att hon är mera aktiv när hon är vaken och hon sover längre stunder.

Vi alla tre sover i samma säng, men vi har en vagga. Den används bara för att söva henne då o då, och för att lägga henne i om hon däckar i ens famn i något annat rum. Annars tycker jag om att ha henne bredvid mig om nätterna och så har det varit från första början. Första 3 veckorna sov hon o jag ute i soffan, för att sängen var så mjuk. En alldeles nyfödd bäbis på tempur madrass blir ju alldeles mosad under mamma i sänkan som blir av hennes tyngd.

En liten vaknar till och vill veta var mamma är, vill vet var maten är. Vill veta att allting är okej. Även om jag så sover, så får hon trygghet från att det. Är hon hungrig hon väcka mig, amma, och så somnar vi om tillsammans. Det funkar inte för alla, men jag finner det mest naturligt att samsova. Ligger hon i vaggan bredvid istället så saknar jag henne bara ändå. Efter att ha väntat henne i 9 månader och drömt om att få ha en alldeles egen bäbis, så känns det otänkbart att lägga bort henne för att sova nån annanstans.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Egentligen skulle jag inte skriva om nånting alls, men kaffe har en tendens att få igång en på alla möjliga saker. Mest ville jag bara dela med mig av den fina bilden ovan :)

Skrutten hade väckte mig vid 8 och under våran promenadsåg jag stå perfekt i ån framför Kungs stenen, så jag skyndade mig ut igen efter att ha lämnat henne hemma i sängen bredvid pappa. Så sällan jag har min riktiga kamera redo när jag vill fota familjen. Blir ju mestpå mobilen. Så det gjord emig lite glad att få en ordentlig bild på en stund som värmer lite i hjärtat :)

Kor i ån framför kungsstenen, Enköping,Torstuna

Se hela ko galleriet här

Köpte mera gamla syskrin på Tradera!

Bemålade syskrin från 1950! Såå fina :)

Efter lite om och men levererades dom hela vägen till huset, men först såg det ut som att jag skulle behöva åka enda till Västerås DB Schenker terminal för upphämtning. Försäljaren på Tradera blockade mig efter att jag påpekade hur uppåt väggarna det var att ta 400 kronor frakt trots att jag ändå måste åka till en annan stad för att hämta dom. Men han var visst mer samarbetande när fraktbolaget ringde upp. Troligtvis för att han fick reda på att det inte kostar mer.

Shysst häck!

Det är helt otroligt att detta 110 år gamla huset inte har en altan. Inte ens en liten. Inte en farstu heller. Hur är det möjligt?

Luckan vi drömmer om att göra ber från köksgolvet in i jordkällaren, är lättare att förstå att ingen tagit sig an. Sånt belönar kanske bara den som är lat nog att hen hellre struntar i sylten helt, än går ut hela “långa vägen” runt huset för att hämta en. Men en altan har ju vem som helst glädje av nästan året om. På över 100 år, har ingen prioriterat det… Fullkomligt galet om man frågar mig. En liten farstu skulle göra enorm skillnad för den lilla hallen, som är himla trång. Trappens om leder upp är precis där man tar av sig skor, så det känns om att man sprider gruset upp och iväg hela tiden. En farstu skulle liksom ge ordning och reda. Det blir en slags smuts sluss tänker jag :P

Dessa två små ideer är under planering än så länge. Ett steg i rätt riktning är ändå att få bort dessa vinbärsbuskar. Dom växer nämligen precis där, där altanen ska vara. Tydligen är September dessutom rätt tid på året för att flytta just vinbärsbuskar, så tajmingen är ju guld.

En dag, förhoppningsvis nästa år, i slutet av sommaren… Typ augusti.. Då kan jag ta en päroncider i kvällssol på en altan i en hammock… Tills dess kan vi heja på denna oändligt långa häck av vinbär överleva flytten :)

Vissa idéer är skit.

Idén om att det bara vore en estetisk grej att skaffa nya däck på vagnen, var fel. “Äh, gamla eller nya däck gör ingen skillnad” tänkte jag när vi köpte den gamla Brio vagnen i våras.

För ca 4 timmar sedan, så ändrade jag mig.

På våran ganska vilda tomt ligger det lite hundbajs här o där, tills J kommer med spaden. Det stör mig inte eftersom jag inte märker av nån slags “odör” så att säga.

Så jag tror jag tappat vettet när det stinker hundskit utanför dörren där jag står och preppar vagnen och en liten go bag. Ser inget nånstans, men det känns som att jag har det på mig. Stanken gick liksom inte undan att fly och den gick inte över.

Hittade strax hundbajs sådär fint inpressad i däckens små håligheter som blivit kvar efter sten.

Tog bort vad jag kunde med J’s trädgårds sax innan det var dags att åka. Men visst luktade det hundskit i bilen på vägen till affären… Och hem.

Djur som bor i mitt badrum

“Harkrankar är farligare än myggor för att dom lägger ägg under huden på människor”

Detta övertygade min kära bror mig om när vi var typ 7. Trots att det var över 20 år sedan, så insåg inte jag förrän förra veckan att jag fortfarande är lika rädd för harkrankor som jag blev då. Inte förrän min man uppmärksammade hur jag reagerar lite väl starkt på ofarliga ting och komplikationerna med att stackars baby sitter i famnen på nån som far omkring i huset och släpper ut gälla skrin för att det flyger runt djur i luften.

“Jo jag vet, men jag kan inte rå för det!” försvarar jag mig. Harkrankor är ju så läskiga för att dom lägger ägg under huden på oss … männ….i..skor..” säger jag.

*Ifrågasättande förvirrad grimage* Det lät ju så himla korkat att säga det högt. INte ett dugg klokare än “Månen är gjord av ost”.

Mannen höjer ögonbrynen, ler. Men säger ingenting…

…”Fast… sååå… är de ju inte… inser jag… nu …” fortsätter jag lite skamset. Samsen för att jag samtidigt inser min ålder. Jag är 31.

“Näe, Sanna. Så är det inte” och så ler han igen.

Så denna får bo i badrummet och jag har döpt den till Jon. Efter min bror.

Ps. Naturligtvis får hen flytta ut men, hen verkar inte vara påväg nånstans.