Jo, det händer en själv också. Inte bara andra.

“Efter att man fått barn förändras allt”, “Man har inte tid längre att göra nya kompisar efter att man fått barn”, “Efter att man fått barn så är ett äktenskap mindre romantiskt”…. Saker i den här stilen har sagts lika ofta som “Dem växer upp så fort”.

Det är lustigt hur jag precis som många andra har tänkt runt det, precis som runt stora läskiga sjukdomar som cancer, att “Det händer inte mig”.

Sedan jag var 12 har jag haft egen hund. Handen på hjärtat, nej jag har aldrig har jag varit världens bästa hundägare. Inga priser skulle tilldelas mig, men jag har alltid älskar mina hundar. Även mina marsvin och kaniner. Men jag är tankspridd, sämst på rutiner och tänker lätt, framförallt som tonåring att, “jag tar det där sen”. Något jag förövrigt genom att erkänna för mig själv i 27års ålder blivit mycket bättre på nu när jag är 30. Till den grad att en maskin som tvättats färdigt hängs upp inom ett par timmar och jag diskar varje morgon. Tvätt kunde få ligga till nästa dag för att jag sen kör maskinen igen, eftersom det luktar tråkigt.

Det jag vill förmedla här är att, handen på hjärtat, jag har inte tid för hund idag. Efter att jag fått barn, har livet förändrats. Min hjärna går på hela andra spår.

Jag vill tjäna pengar, jag vill vara en fru, jag vill ta hand om mitt hem och jag vill vara mamma. En hundägare har jag med ålder förstått kräver mycket mer av mig än vad jag gett. Klorna var tionde dag, bad en gång i månaden, hålla ner pälsen och ren uppmärksamhet. Första hunden fick mycket kärlek, men inte så mycket av allt det där andra.

Idag ser jag på relationen till första hunden, Otto, lite som kungens releation till den vackra svanen i en kinesisk saga. Kort gick sagan ut på att Kungen tyckte hemskt mycket om svanen och bjöd in den att bo på slottet. Kungen skämde bort svanen med mat och vin. Svanen dog inom ett par dagar. Kungen var förvirrad eftersom han gett svanen all lyx som fanns att erbjuda. Men vad kungen inte hade insett förrän det var för sent, var att lyxen var endast lyx ur hans eget perspektiv.

Idag kan jag släppa ut hundarna genom dörren för att kissa och bajsa. Visst går dte jätte bra och super smidigt. Men dom får glädje av att få ha på selen och ge sig ut i skogen. Det ger dem dopaminer. Regelbundna naturliga dopamin kickar är livskvalitet.

Så det är med lite sorg jag inser att jag just nu i mitt liv, egentligen inte vill ha hund. Känns helt knäppt att inse att något som givit en så mycket lycka, plötsligt känns mer som en belastning. All uppmärksamhet som jag så naturligt gav dem har blivit en box på att göra listan. “Klappa hunden”. Att min relation till dem skulle förändras av att få en bäbis, var jag inte beredd på.

I Kina är det en grej att när du blir gravid, så gör du dig av med hundarna. Mer frö barnets trygghet då den generella uppfattningen om hundar är att dem är opålitliga och våldsamma. Ute på promenad med våran lilla fullkomligt harmlösa Pekines fick ändå mammor och ayi’s att varna sina barn att inte gå för nära. “Akta hundar äter barn”. Eller att vi ska in i hissen och när dörrarna öppnas så får nån stackars tonårs tjej syn på henne där innifrån och skriker till som om nån viftat en stor spindel i hennes fejs. Att göra sig av med hundarna för att jag blev gravid var en absurd tanke. Men att få allting att fungera nu när babyn är här, utan att det känns som att man tar från deras livskvalitet – känns ärligt talat omöjligt. Det där dåliga samvetet jag upplevt att alla mammor hela tiden dras med. Att ta ett bad eller bara läsa en bok i fred verkar ha varit något dem har dåligt samvete över. Personligen är det dåliga samvetet mer riktat mot hundarna.

Men dom två är här och jag tänker inte flytta två pensionärer till nya hem! Det mår ingen av oss bättre av än att tvingas bajsa ute i trädgården. Jag ska få det att funka!

Med saker och ting som känns viktiga, sånt som skaver när det inte funkar, gäller den gamla goda hederliga metoden: Att ta sig tid. Det är inte mer komplicerat än så. Andas ut, bestäm och gör det. Vänta inte. Med undantag för att du ligger sjuk i Corona. Det kan du väl få vila ut men annars har du nog inga ursäkter tyvär.

Att gå ut i skogen allihopa är lite svårt att få ihop. En sån simpel sak känns ås stor. Skall synka med ens egen mat o sov klocka, väder och amning. Men vi har ju skogen så nära. Kanske allt krångel bara sitter i huvudet. Troligtvis. Det är väl för fan bara att gå ut?? I värsta fall, gå hem igen?? Plus det finns svamp och bär där! Så, ba gört!

#göreba

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *