Komedi på kyrkogården

Torstuna Kyrkas fina stenmur, Oktober 2019

Om man ska få någonting att fungera seriöst, så behöver man bete sig seriöst. Gäller det jobb så handlar det om att ta på skjortan även när man jobbar hemifrån. Ha byxor på sig under videokonferensen, trots att ingen märker någon skillnad. För min del, handlar det nu om att inte såsa runt i pyjamas i fyra timmar innan jag lite löst tänker att jag kanske ska börja ta lite bilder.

Upp, dricka vatten, göra mig ren, hälsa på universum med en solhälsning, göra mig påklädd, göra mig en kanna te, stilla meditation. Nånstans här ammar jag och leker med en bäbis, som typ nu somnar. Då kokar jag lite kaffe och går upp på kontoret. Skriver lite listor, kikar på vad som ska göras idag och startar lite mjukt. När lillan vaknar, tar vi en promenad.

Sen brunch, mera baby lek för att efter det börja arbetsdagen på riktigt. Det är en seg, men väldigt härligt start.

Idag är första dagen jag provar det här. So far, so good. Nu har dagen startat på riktigt och min första upp gift fick bli, skriv om min promenad. Den blev mer komisk än tänkt.

Tanken var ju att promenaden skulle skölja mig i en våg av seriositet. Ge mig all sorts vuxen kraft och can – do attitude! Det hela skulle ge mig en vibe av att jag är vuxen och igång. Strumpbyxor och kappan var på. Det var en viktig del av min start på dagen för känslan av att jag faktiskt jobbar. Det är inte alltid så lätt när ens kontor är på övervåningen och mest känns som ens lilla koja.

Inte för att man kanske brukar dra med sig en vagn med en sex månader gammal bäbis i på väg till kontoret, men sååå realistiskt behöver väl inte allting vara. Heja heja, här är vi ute och går! Kommer av oss lite i kraften när vi hamnar i en konversation med en granne. Det blir blåsigt och jävligt, men vi fortsätter ändå. Solen kommer fram, vinden vilar lite. Utanför kyrkomuren skall vi vända om, men lillan har verkligen blivit hungrig. Det var inte trött gnäll, utan ett tydligt jag -är-hungrig-gnäll. Så vi tar oss in på kyrkogården, som förövrigt är otroligt fridfull och hemskt trevlig. Kunde ha fler bänkar dock, om man får lägga in önskemål.

Parkerar vagnen under ett träd, plockar upp lilla tjejen och sätter mig på den gamla muren – längst in längst bort. Men det är ganska litet, så det känns så fel. Bänkarna var dock ännu närmare själva kyrkobyggnaden, så muren bestämde jag var mest rätt. Pustar ut nu för att allt är bra. Hon äter, vinden är behaglig och jag har sol i ansiktet. Att jag då o då slås av tanken att jag faktiskt har ett bröst ute i vädret bredvid en kyrka på en söndag vid 11 tiden får mig att undra ifall detta en gång i tiden skulle ha fått mig hängd, försökte jag vifta bort. Försvarande tänkte jag iaf att “Det är inte mitt fel att eran gud skapade mig såhär! Inte kvinnors fel att barnens matsäck också råkar vara himla spännande även för vuxna. Har ni problem med det här, får ni ta upp det med eran högsta chef. Detta är trots allt hans beslut. Jag bara gör vad jag behöver efter omständigheter han givit mig.” Inte för att jag tro på gud, men, om jag skulle behövt försvara mig mot en arg präst eller så… så skulle mitt försvarstal ha gått i något av den stilen.

Plötsligt drar vinden igång. Ordentligt. Lillan tittar upp i den stora trädkronan vi sitter under och ser ut att undra ifall grenarna kommer falla ner över oss. Allt är bra, ät du kära barn så går vi hem sen. Nu blåste snuttefilten ut ur vagnen. Den ligger snällt bredvid hjulen för nu, men om jag lärde mig något alls från den gången då en sittdyna flög ut från korgen under vagnen och ut över åkern – så vet jag nu att det går plötsligt jävligt fort, och så har den farit över 150 meter. Och den där snuttefilten tänker jag inte förlora.

Lika hastigt som försiktigt reser jag på mig från muren och tar ett steg mot vagnen. Helt felbelastat blev det på den ojämna torra jorden och min fot vreds i sidleds. Men jag såg ju ingenting för att i samma rörelse som jag ställt mig upp tog vinden tag i min kjol. Det plötsligt bara gjorde ont och jag kunde inte stå jämfota. Inte ens 100 meter från kyrkans ingång står jag och realiserar hur jag genast, genast, genast behöver få ner min kjol. I en halvpanikad, halvkontrolelrad rörelse slår jag det neråt vilket känns mycket som en brottnings match med en luftfylld plastpåse i en pool. När jag får syn på min fot igen förstår jag att jag trampat snett. Foten liggert lite skevt som i en grop, och jag rätar ut den till ljudet av lite leder som knakar. Det värker, men den är okej. Återupptar Operation rädda snuttefilt och rör mig mot vagnen igen och eftersom allting här går jävligt fort, så tappar lillan greppet om bröstet.

Situationen nu vart plötsligt väldigt mycket värre iom att därmed förvabdlades inte hon bara till en tickande bomb som snart exploderar i “vart tog min mat vägen??!!” tårar av frustration utan också faktumet att jag har ett bröst ute utanför en kyrka. Hur gick det här ens till? Vi hade ju så mysigt. Muren hade en perfekt sten, som gjord för att sittas på. Den behagliga vinden är numera lite av en helvetes vind som verkar dansa nån våldsam tango med min kappa vars lösa och långa tyg skulle vara praktiskt! Just nu känns det mer kaotiskt. “Vilken dum jävla jacka” muttrar lite grann..Elegans, hah. Ja, så länge det inte blåser (!!) ….. Jag borde haft den stääängd gråter jag lite. Hade den varit stängd så hade dessutom hela tutte-ute-i-vädret varit högst privat och därmed inget problem. Läxa lärd: Ha inte fladdrande plagg oknäppta när det blåser.

Kände mig verkligen, verkligen som en idiot. En sån där människa man bara står en bit bort ifrån och undrar över helt förbluffad, vad fan denne håller på med. På avstånd känns lösningar självklara, men i epicentret där vinden är överallt och man oroar sig över en upprörd präst, en fot, en bäbis och en snuttefilt samtidigt – så är det svårt att veta exakt vad man ska göra, hur man ska göra det. Allt gick så fort! Från en drömsk situation med solen i ansiktet till nån slags komisk förnedring. Snuttefilten som kan sticka iväg när som helst stressar mig lite för att det blåser mot kyrkan och jag har ingen lust att närma mig en meter längre än till vagnen. Hur viktig den snuttisen än är, så fick faktumet att jag har ett bröst ute på en söndag just här av alla platser prioriteras upp till situationens största och viktigaste problem. Operation fånga in snuttefilt fick bli sekundärt, men jag lyckades lösa bägge samtidigt genom en smart manöver; vända mig om. Varför gjorde jag inte bara det direkt? Såfort kjolen började leka runt, borde jag bara vänt mig om. Nu med ryggen mot kyrkan, nytt återfunnet självförtroende och inre styrka så backade jag ytterst graciöst till vagnen, squattade ner som ett proffs, sträck mig efter filten, lade baby i vagnen, packade in tutten och pustade ut.

Tack och lov var hon för förvirrad över vad i helvete jag höll på med att hon än inte börjat gråta för att nån brutit upp hennes brunchrast. I min utpustning däremot exploderade den tårbomben, men desarmerades snabbt av knastret under hjulen och trädkronornas bladorkester. Snart somnade hon.

Väl hemma blev det himla svårt att känna mig seriös, för att just nu kunde jag inte låta bli och undra ifall livet i slutändan ändå bara är en enda stor jävla fars? :)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *