Ibland härdar jag och gör saker jag inte vill. Som alla andra.
Anders slutar på P1. Han har varit med nästan lika länge som oss, och iom att han slutar, så startar ett nytt kapitel. Ungefär som ta ner ett träd som stått länge på tomten. Man har tagit ett beslut, att gå vidare. Vi, som i jag och Joakim, tog naturligt upp diskussionen i och med all förändring på kontoret; Vad vill vi? Bortsett från slutmålet höns, hus o minigris, så vet vi inte riktigt. En liten stuga på en strand med sol hela dagarna, ta lite datorjobb som vi planerade med redan på Tyresö, är fortfarande ett alternativ. Jag har gått o klurat senaste veckorna på om jag skall lära mig programmera eller inte, då de uppenbarligen ger jobb. Lutade åt C programmering och jag började med online kursen på Udemy, men gnistan var inte stark nog. Den var inte stark nog för att jag skulle orka med en dåligt planerad kurs och burkig indisk engelska.
Jag vände mig till Joakim och han sa just det; att man skall göra vad gnistan finns för.
– Varför jaga massa kunskaper om saker man inte är tillräckligt intresserad av, för att göra med glädje?
Samtidigt vill jag hävda att vissa saker bör man lära sig, för att kunna försörja sig. Men man kan välja smart. Jag minns att jag redan på Tyresö ville lära mig CSS, WordPress o JQuery. De gjorde jag, till viss del. Mest spenderade jag nog tid på att “hitta mig själv”. Jag vet att vi, dvs du och jag, båda kräks på uttrycket, men klyschor kommer nånstans ifrån. Jag spenderade nämligen mycket tid på att lugna ner mig själv. Jag övade på att hålla min puls i schack. Jag lärde mig själv att bara vara.
I efterhand blir jag ändå ofta frustrerad när jag tänker på hur mycket tid jag låtit gå till spillo, framförallt när jag såg en Ted Talk om att man kan lära sig vad som helst på 20 timmar. Han menar att de där snacket om “10.000 timmar” är för expert nivå. 20 timmar är tillräckligt för att man ska haja principer. Han pratar om att första stunden man tar upp nåt nytt, känner man sig dum, vilket man hatar, så man slutar ofta. De är en emotionell mur att slå sig igenom. Jag förmodar att jag under lång tid valt att fly istället. När jag känt mig dum o förvirrad, så har jag tänkt att ämnet inte är för mig och slutat.
Nu är jag snart 25. Hans lilla tal om att de handlar om emotionellt motstånd och inte intellektuellt, gjorde mig bekväm. Jag skall söka fler gnistor. Mina gnistor för stunden är kinesiska, lära ut engelska och bild till barn, dans och foto. Runt foto har jag allamöjliga motstånd däremot, men jag har ingen stress. Design finns också i samligen av saker och ting som har gnist-effekt. Jag driver sannakdesign.se (vill byta domänet men jag har inte kommit på nåt smart o enkelt ännu), de projektet räcker tills vidare. Den siten går i princip ut på att jag samlar allt jag springer på när jag hänger runt på internet som är AScoolt. Så de är inte min design i sig, utan mitt perspektiv på design. Jag gillar siten och jag tycker själv om att hänga på den. Allt är ju så coolt, smart, fint o kreativt!!
Jag funderade på att öppna ett litet café i Kina. Egentligen vill jag ha ett Art House, dvs ett 24 öppet litet hus med inredning som ett cafe / bildsal / ungdomsgård, där folk kan driva egna kreativa projekt för självkostnadspris, käka lite mat, måla gipsfigurer, dricka lite bärs, spela lite gitarr och bara umgås. Ung som gammal, proffs som nybörjare. Jag förvarar all konst, så att studenter kan driva längre projekt. Samt skulle jag såklart driva egna projekt, samt ha anställda som driver egna projekt. Så i princip är de bara ett gigantiskt hus av inspiration och hjälp från kunniga och intresserade människor, som gör, gissa vad! Driver projekt! Jag skalade ner hela idén till Rättvisemärkt kaffe av Johan & Nyström (som dessutom hoppat på idén!!!) och köttbullemackor med rödbetssallad. Jag tror de kommer sälja bra om man har de i rätt hörn av Beijing. Där tog min gnista dock tvärstopp. Då jag inte vet nånting om hur man öppnar en business, hittar lokal, skaffar kapital, anställda och aaaallt de där. Men vi får se när jag har min kinesiska på plats. Ingen stress. Ingen annan kommer ändå kunna utföra hela idén lika väl som mig, ås jag kan gott ta 10 år på mig. Samt tror jag att de skulle funka lika bra i ett annat land. Här kommer vi ju inte bo för evigt. På tal om kinesiska, så har jag nu privatlektioner tre timmar i veckan, som startar på måndag. Jag funderade tidigare på Language University på heltid men insåg att jag inte vill tillbaka till studentlivet. Jag vill inte ens sitta i stora grupper för fem år sen, varför skulle jag vilja göra de nu? De är nåt jag var så lycklig över att slippa vid studenten.
Vad jag vill göra med min tid och vad jag vill bli när jag blir stor, börjar ta form. För att ingen stressat mig. Så jag är bortskämd och tacksam.