Oavsett hur långsökt det är, så kommer du få en anledning tillsammans med ett recept i princip såfort du bara visar upp dig på besöket och berättar om hur jobbigt du haft det med de ena eller andra. Oftast går de så långt att du får en diagnos med en bokstavskombination. Oj vad dom cashar in på ignoranta människor som bara inte orkar ta ansvar för sina egna handlingar utan hellre försiktigt skryter om att de går på medicin och har en sjukdom, de blir glada av att få en diagnos. Hävdar att dom “nu kan förstå sig själva”. Ha, nej.. Du är glad för att du kan skylla ifrån ditt slentrianmässiga beteende på något som inte ens existerar. Vi/Ni sväljer de med hull och hår och betalar för medicinen, tar diagnosen på största allvar och ser oss/er därefter som sjuka. Trots att vi/ni är fullt medvetna om att dom är rävar, men de gäller ju inte oss/er.
Dom övertalar dig att du är sjuk, hur frisk du än är
Därför kommer jag aldrig våga gå till en läkare med mina riktiga problem, med att jag tex då och då inte kan fokusera på situationen jag befinner mig i. Att jag får svårare och svårare för att hantera min stress och att jag numera börjar gråta och kallsvettas istället för att lugna ner mig och fokusera. Den panikliknande (jag vet inte riktigt vad panik är, så jag vågar bara uttrycka att de liknar) känslan jag får, gör att jag i stunden hade bitit cyanidkapseln på samma sätt som Heinrich Himmler (SS ledare och Hitlers fanboy) gjorde när britterna var efter honom i slutet av massmördarperioden. När han insåg att det fanns inget han kunde göra och han är ansvarig för en stor del av allt detta elände. När han inte kunde klura ut en lösning och bara ville försvinna.
Jag var 16, fyllde 17 och hade upplevt mycket på en och samma gång, bland annat ett sexuellt övergrepp som inte togs upp till rättegång för att den här idioten sa att det var jag som utövade “incidenten” mot honom. Visserligen backade han på de, och sa att “Ok visst var det så, att det var jag och inte hon. Men hon överdriver”
Mitt starkaste bevis var hans förlåt, jag hade skrivit ut en chattkonversation som de tyckte snarare stärkte hans bevis och inte mitt. Men de förstod ju aldrig vad jag anmälde!!
Jag anmälde honom för att ha försökt smygknulla mig i sömnen efter att jag nekat honom tjatsex i flera timmar. Jag lade mig på madrassen, gjorde det tydligt att han inte ska sova med mig utan ta sin egen säng. Helt plötsligt dök han upp där med en hård kuk mellan mina lår klockan 7 på morgonen, mina trosor nere när jag väl vaknar. I chatten skriver han “Jag har inte våldtagit dig Sanna, förlåt för hur jag betedde mig. Jag vet att de var fel”
Det här använder polisen emot mig! “Men de står ju här att han inte våldtagit dig”
MEN JAG HAR INTE ANMÄLT EN VÅLDTÄKT! Fallet lades ner, pga den raden.. Usch, det här suger än idag. Och jag tänker en vacker dag stövla in på kontoret och ge Peter Ståhl a piece of my mind och en rak höger i både ansikte och skrev.
Mmm, Peter Ståhl din jäkla skrothög till utredare.
Samma vinter fick jag också en muskelsjukdom, jag har skrivit mer om i ett annat inlägg. Myasthenia Gravis. Det var oj, så mycket i mitt huvud och mina nerver kunde jag inte hantera över huvudtaget. Det här var så jäkla tufft. Muskelsjukdomen slukade energi så jag var konstant trött, vilket resulterade av naturliga själ i ganska ledsen och utöver de så var jag orolig och slutade lita på folk. Klarade inte skolan pga sjukdomen, bröt ihop av Stockholm City’s våltäktsserie och ett jäkla dravel om Stureplansprofilerna som kom just den här perioden. Jag var arg. Jag hatade de mesta, mitt beteende blev väldigt självdestruktivt men hade ändå alltid nära till skratt.
Om du har det tufft, så är ju tabletter lösningen
Min doktor som inte är utbildad psykiatriker skrev ut zoloft till mig när jag beskrev att jag svårt att sitta tätt med människor, framförallt de jag inte känner. Jag klarar inte av att åka i rusningstrafik, och jag kliver ofta av buss och tunnelbanan för att min puls går upp, jag börjar svettas, ansiktet rodnar och de är bara varningstecken på att jag snart kommer börja gråta och behöva hämta andan. Så jag brukade stå upp på pendeltåget påväg hem från skolan precis innanför dörrarna där var mest plats för att jag inte ville sitta bredvid någon. Men mina muskler var svaga pga MG så jag kunde inte stå 30minuter i streck på eftermiddagen när jag varit igång hela dagen i skolan och gått upp tidigt. Så jag satt ner.
jag satt ner precis innanför dörrarna på pendeltåget och visste precis hur jag uppfattades. Som en självupptagen fjortis, utan vett och etikett som tror hon är märkvärdig och sitter därför där och drar uppmärksamhet till sig. Oj, det här var så jobbigt. Jag blev så missförstådd och jag kunde bara acceptera de. Jag kunde inte försvara mig inför att människor och berätta varför jag sitter ner. Så jag var tvungen att uppta en attityd av att “Så länge jag själv vet vad jag pysslar med, så kan jag inte hjälpa andras åsikter och tankar.” Jag kunde inte sitta där och vara ledsen för att ingen förstår mig, de var mer deras problem än mitt med tanke på att jag gjorde vad jag själv behövde göra. och de har gett mig självförtroende som fungerar än idag. Det handlar om att tro på sina egna idéer och sluta tycka att allting är så jäkla pinsamt. “There is no need to be in doubt if you only come in good intentions” – Ghandi.
Zoloft var inte lösningen utan en person jag vågade gråta inför. Eftersom jag kunde inte ta mig igenom årets händelseförlopp utan att gråta, och jag behövde få berätta det här för någon. Jag vågade inte gråta inför min doktor, eftersom att det var pinsamt att jag ens åkte hem till den här killen. Och jag kände mig barnslig som tyckte det var läskigt och ledsamt på sjukhuset, så jag berättade aldrig varför jag kände som jag kände. Jag kunde berätta hur jag kände mig utan att få panik igen och börja gråta. Jag behövde någon som kunde förstå mig, lyssna på mig. Jag skaffade mig en pojkvän jag förväntade mig dom här sakerna från, men han gav mig dom inte.
Jag fick däremot en vän, jag älskade tidigt men som bara var en vän eftersom jag redan hade en pojkvän. Tills jag insåg att jag kunde byta. Jag lämnade killen som sa att att hans skateboard är viktigare än mig (yes, de sa han och jag vet att de låter helt sjukt.) och föll istället in i armarna på den vackra människan som till och med tyckte om mitt 11 millimeters överbett på framtänderna som jag retats, nej mobbats för hela mitt jäkla liv. Han som redan älskat och väntat på mig i tre år, Joakim.
Och nej, de finns inga bilder alls på de tydliga “kanintänderna” som de friskt kallades. Jag åt aldrig morötter inför folk förrän jag var 21 och blev av med min tandställning, ingen skulle få de skämtet serverat. Första moroten jag åt inför någon var nog Joakim och jag åt den skrattandes.
Läskigt att de som “vet bäst” får pengar för att ge dig medicin.
Du kommer aldrig kunna sätta in din fot, beskriva dina symptom och komma därifrån utan ett recept. De händer inte.
De kan lika gärna handla om osäkerhet, för mycket socker, för mycket nikotin, brist på riktiga vänner som gör att du berättar allt om ditt liv för alla i hopp om att de ska lyssna men att du istället totalt t tråkar ut dom, så du känner inget intresse av andra människor vilket tillslut bara gör att du har svårt att sova, svårt att koncentrera dig för att du är ofta trött, fylld av ångest, är nervös, hög på socker och hög puls av nikotin osv osv.. Men de kommer kalla de för adhd.
Jag kallar de, dåligt självförtroende och brist på riktiga vänner. Alla människor med bokstavssjukdomar, som jag känner till befinner sig största delen av sin tid i situationer där de inte riktigt kan slappna av pga olika anledningar. De kommer att kuka ur ditt system. Dina nerver och din hjärna kommer inte känna frid och de kommer utspela sig på 100olika sätt.
De du behöver se objektivt på ditt liv och din plats här på jorden. Hur liten du är i världen och göra de du känner är viktigast. Behandla andra som du vill bli behandlad själv.
och för guds skull, varva ner. Tro inte att du måste hävda dig hela tiden genom att alltid vara den som pratar och vet mest, för de ger dig inga vänner. Och då kommer ditt problem, eller din “sjukdom” bli livsslång.. Slappna av istället. Vad vet jag! Ta en bärs och onanera ifall du tycker att de hjälper, rök en fet, gå ut och dansa, I dont care.
Bara, var realistisk och skyll inte ifrån ditt problem på något som inte finns. Kort och gott, ta dig själv i kragen och tyck om dig själv. Sluta tro att någon annan utanför ditt huvud vet bättre än dig själv. Lita på dig själv.
Jag hämtade aldrig ut min zoloft.
Till och med jag kunde ju lista ut varför jag var ledsen och att en tablettkarta inte skulle ta bort lösa mitt problem. Ångesten, skammen och allt de här som jag kände behövde få sin tid, men jag behövde hjälp att hantera de. De fick jag från Joakim. Han lyssnade på mig alla de nätter jag sov hemma hos honom. Jag bara pratade, och pratade och pratade.. Berättade, berättade och berättade. Allt, ingen hade nånsin lyssnat på det här viset. Han erbjöd alltid mig att ta sängen så att han själv kunde ta madrassen, han var en gentleman. Och jag var en bra gäst som tog madrassen. Tills vi båda började sova i sängen, tillsammans. De var inget fel på mig, jag behövde ingen medicin mot mina “symptom”.
Jag vart dock förvånade över att en högutbildad, otroligt välbetald och vältalig doktor inte kunde lista ut de. Jag kunde ju göra de med arslet..
Tillhörande länkar
- Inlägget med lite beskrivning om MG.”Och vinnaren är … antidepp“
- “Välkommen till verkligheten där mode är ett samhällsproblem“, det här inläggets innehåll är egentligen orelevant till inlägget du precis läst, men de var lika läskigt att publicera.
På tal om stureplansprofilerna, så blir de snart eller är redan frigivna. De fick 4 år.