Prepping, ett ganska laddat koncept och ett uttryck vi alla har olika reaktioner på. Högst individuella behov dessutom när det kommer till att känna sig redo inför plötslig förändring.
Den här väskan var min pappas och jag väntade länge med att dyka in i den. 7 månader fick den på på kattvinden, tills jag en dag var på gång med att införskaffa ett vattenfilter och önskade mig en solcellsladdad radio. Tänk om han hade såna där i? En bra anledning att duka upp den.
Det kändes läskigt och heligt att öppna väskan, så det gick inte göra lättsamt utan krävde respekt och närvaro. Väskan var trots allt packad med mycket omtanke, då en prepping väska inte riktigt går att packa på något annat sätt. Handlingen i sig är kantad med känslor runt en möjligen opålitlig, ofunktionell framtid. Oron är liksom också nedpackad, på något vis. Tanken på att få se vad som fanns inuti var spännande, men det var sorgligt. En klump i magen satte sig när jag insåg att ett liggunderlag fått mycket plats. Varför? Hur skulle det ens göra nytta för honom?
Innan jag ens lossat knäppena hade en känsla satt sig i mig, av att jag borde hjälpt till. Hade han nånsin behövt en go – bag på riktigt, så hade den kanske inte varit tillräcklig. Den tanken gjorde mig ledsen.
Att ha en så kallad go-bag hemma med ett överlevnads kit redo verkar bli mer vanligt. Vad väskan innehåller är högst individuellt, men det finns en del saker som oftast är med om man packat den i syfte att klara sig på flykt från sin bostad. Liten kniv, liten yxa, radio, tändare/tändstickor/flinta sten + stål och stearin ljus för ljus värme på liten ytas. Har man preppat en låda hemma för att tex. elen slås ut och affärerna är stängda av någon anledning så har man kanske satsat mer på torrvaror som kräver lite vatten att tillreda och ännu fler stearinljus.
Pappa hade en ryggsäck redo med liggunderlag, tält och trangia kök.
Drar mig lite för att dela mina tankar kring det här, då det känns lite olustigt att ifrågasätta hans planering när han inte kan ge sin version. Känns lite som att han är med här i rummet och ser vad jag skriver, och inte tycker det känns så himla bra att jag ens finner det här så intressant. Men det är intressant! För jag förstår inte. Och jag undrar verkligen.
Inga frågor kommer bli besvarade kring hur han tänkte när han packade, eller hur han känner kring att jag analyserar och skriver om det för han är inte här längre. På finaste sensommaren Augusti 2021, hans favorit tid på året utöver körsbärsblomningen i Kungsträdgården, fick jag ett samtal från ambulans personal som informerade om att det inte gick att rädda honom.
Det som gör det här vanliga kitet intressant, är att pappa satt i rullstol och har assistans alla vakna timmar om dygnet. Pappa lagade inte sin egen mat, duschade inte sig själv, städade inte sin egen lägenhet, meckade inte ihop sina egna Ikea möbler eller bytte vatten på sitt eget akvarium.
Planerandet av hans go-bag verkar romantiskt. Kunde han se sig själv i skogen, sätta upp ett tält och koka soppa i trangia köket, som om han inte suttit i rullstol nästan 20 år?
…
Önskar det fanns en chans att fråga honom om väskan. Är den packad som att assistenten som följer med, har sin egen också – då det bara finns ett liggunderlag? Eller har han tänkt klara sig själv? Hur kommer han ner från femte våningen om elen är utslagen? Hade han tänkt på det?
Pappa var filosofisk, “en sökare och tänkare” beskrev hans sambo. Som tyvärr lämnade honom i sticket när han var som sjukast då när ingen visste hur han skulle klara sig, om han skulle klara sig, så sålde hon alla hans saker av värde. Hävdade att hennes dotter behövde det ena och det andra, som om han inte behövde ett funktionellt hem att komma tillbaka till? Men detta hör inte riktigt hit.
Bland pappas böcker hittade jag mycket om det mystiska, över naturliga, utomjordliga och spirituella. Tror inte han benhårt trodde på något av dom men var övertygad om att inget heller är så som vi får det förklarat för os genom skolan eller vetenskapen. Det finns något mer där vi ännu inte riktigt fått kläm på och jag håller med honom. Där är vi lika. Så jag har såklart sparat alla hans böcker på dessa ämnen men vet inte om jag nånsin kommer läsa dom. Mest vill jag bara kunna se dom för att känna att vi är likadana. Att jag är min pappas dotter.
En version av en själv dör samtidigt.
Att som vuxen förlora en förälder var något så naturligt att det var inget att sörja, tänkte jag som tonåring. Hade svårt att förstå varför en vuxen människa blir så ledsen när en förälder dör. När min pappa gick bort däremot, så fick det hela en ny dimension. Det jag aldrig hade tänkt på förut var att en version av en själv dör samtidigt.
Ingen talar med mig som min pappa gjorde. Ingen tänker kring mig som min pappa gjorde. Ingen kramar mig så hjärtligt och hårt som pappa. Ingen annan svarade i telefon mitt i schackspelet så att jag kunde, om jag ville vara med på högtalaren. Det var trevligt att bara sitt o lyssna när dom tänker. Att pappa dog gjorde att jag inte längre har rollen i mitt liv där jag är pappas flicka. Den versionen av mig kommer inte synas igen. Ingen kommer uppleva den sida av mig, inte ens jag själv. Det som finns kvar är saker som påminner mig om den versionen av mig, tex hans böcker som ger en inblick i hur lika vi är.
Mina prepping tankar
I väskan fann jag varken en solcellsladdad radio eller något vattenfilter, så det ligger på min inköpslista. Utöver det vill jag gärna ha hem fler dunkar för att kunna förvara vatten i jordkällaren och detsamma gäller bensin. Att investera i en rejäl tryckkokare med burkar till samt gå en kurs, känns också smartare jämfört med inläggning som kräver salt. Eller syltande som kräver socker.
Att kunna sticka sockor, mamelucker och varma tröjor skulle vara betryggande. Virka solhattar och kassar.
En fungerande cykel vore skönt, en bad damm på tomten och ett rejält förråd av plankor och spillvirke osv för att kunna ersätta och laga som går sönder. Fult är trots allt bättre än trasigt.
Känner att om skulle allt vända över natt, så får jag ingen panik men skulle definitivt lägga på ett kol o lära mig sticka.