I Beijing runt 2015 drog jag igång ett projekt som föddes lite ur att jag hade beef med existerande populär utförandet av mode reklam. Kort sagt, så är det skit.
Bara så arg på hur löjligt, korkat och missledande bilderna ofta är. Hur modellerna ska vara sådär glansiga. Absolut vackert, men så onaturligt. Det är ju för inte så vi ser ut! Det är alltså inte så det kommer så ut när någon har kläderna på sig!! Visa mig något jag har nytta av i er jävla bilder istället. Lite så kände jag väldigt många år och en dag bestämde jag min för att göra något åt det, efter att jag länge undrat varför man inte bara kunde få se lite reklam som visar upp kläderna i en miljö som känns lite genuin? Varför levereras inte en realistisk bild av varrt en produkt eller ett klädesplagg används? Fjällräven verkar ha fattat det iaf. Men Axe är väl bästa exemplet på motsatsen.
Inser att när det kommer till klädreklamer och dess realism, må vara en klassfråga. För mig är det ju inte ett dugg realistiskt att bada i en så stor lyxig pool i den där bikinin som säljs eller ha dn där solhatten på en lång vid strand. Men den det är det ju för någon annan. Det är helt enkelt inte mig dem vill åt?
Vilket som, så tyckte jag att reklam borde göras annorlunda. Kläder borde fotograferas mer som ett slags dokumenterande, fast med glimten i ögat. Ett reklam uppslag borde inte bara vara en konstigt bild med en logga på, utan borde säga mer. Vad är det för material? Har den fickor? Det ska vara informativt, uppmålande och spännande. Realistiskt. Genuint. Det ska vara realistiskt, även om arrangerat. Rätt pose eller rörelse visar massa egenskaper av ett plagg. Tankarna i allt mitt klagande över dålig reklam ledde vidare till “Gör det bättre själv då!” vilket fick mig att börja klura på, “Men hur??”
Att inte veta hur jag gör det bättre själv, var fröet till projektet. Idén till Fotoprojektet Apparel by Sanna K var enkel. Ta bilder på folk i kläder. Bilder som visar plaggens egenskaper och miljöer dem är skapade för att användas i. En regnjacka i regn. En dansklänning på en klubb. Osv.
I brist på andra alternativ så bar jag alla hattar. Stylist, MUA, AD dirigerar, Fotograf och Editor. Eftersom de flesta kläderna kom från min egen garderob, kunde jag preppa en hel del i min ensamhet. Nu idag har jag separat garderob för mig och min studio. Det har gått bra att modella i bilderna själv också, men är ganska utmattande. Jag har dessutom en tendens att flumma ur helt och tappa spåret då. Det blir för mycket lek av det hela när jag är ensam.
Såhär går ett sesh till
Första mötet
Dem flesta sessioner började med et möte där jag visade min inspirationsbok. Det var en vit pärm där jag samlat reklam bilder. Från den väljer modellen ut alla hon/han tycker är intressanta. Sen pratar vi om dem. På så vis hittade vi vart våra preferenser möts och känner varann lite bättre.
Kläderna
Ofta fick jag gå igenom modellernas garderober, vilket var kul för oss båda och väldigt praktiskt. Hemma vet jag ju precis vad som finns, och vart efter projektet går framåt så bli alternativen färre då jag inte vill använda samma igen.
Postprocessering
Catherine här under var min första modell och jag lät det hela vara ganska rått. Fullkomligt ointresserad av att ta bort alla blemmor. Idag däremot gör jag annorlunda för att allting temporärt tycker jag ändå bara distraherar. Folk tittar på den här bilden och undrar mer över varför jag lämnat kvar blemmor runt munnen, istället för att titta på kläderna. Det är dessutom bar temporära märken. Inget som är en del av hur hon ser ut, som tex ett födelsemärke. Sånt däremot, får man absolut inte ta bort.
Mantrat, koden
Respekt för modellen, plagget och köparen. Det är den viktiga koden genom hela processen. Hur jag gör det bäst samtidigt som jag framhäver kläderna och skapar ett professionellt slutresultat, är något jag efter varje färdig shoot får lite mera klarhet i. Inget skall göras till, ingen kund skall manipuleras till dåligt själv förtroende för att få et sälj. Allt ska ske bara , rätt os lätt precis som det är. Tröjan är vad den är. Köp den eller inte.
Nu under 2020 är jag tillbaka i tanken att det ska vara studiobilder. Kontinuitet som är möjlig, gör det enklare att ge all uppmärksamhet till kläderna. Men den vackra mossiga skogen jag har bakom mitt hus är för lockade att ta modebilder i, så det kommer hända. Och det kommer bli skitbra.
Kläder ska ju va kul! Kläder kan vara lika vackra som praktiska om man har en klok designer bakom a la Gudrun Sjöden. Kläder kan också gå helt överstyr och se ut som rymd skräp a la Prada 2018.
Mitt klagande på reklam gjorde mig galen och hjälpte ingen, så Apparel by Sanna K blev min metod att ta saken i egna händer. Själv skulle jag hitta ett nytt sätt att fota kläder. En idé för att allt skulle kännas lite verkligt och genuint, var att släppa igenom genuin karaktär i bilderna. Vist var jag AD Stylist och Fotograf, men modellen var ju modellen. Alltså fick hennes karaktär avgöra lite rörelse/posering o scen.
Nadya tex var boxare, så jag bjöd in min själv till ett av hennes träningspass. Bad henne göra vad hon alltid gör, fast i en outfit jag bestämt.
Se alla bilder på Nadya här på min Smugmug
Under projektets gång kom jag ibland av mig lite beroende på vem o vad jag fotade, men allt var en del av min egen skola. En slags undersökning i uttryck blandat med att prova min egen förmåga. Onekligen sprang jag på en hel del hinder. Professionell ljusättning tex är a och o för imponerande reklam bilder. Hur får man till den proffsiga känslan utan att sudda ut verkligheten? Det är frågan. Än idag.
Projektet borde för övrigt heta, Style by Sanna K. Eftersom jag endast klätt på modeller och tagit bilder. Inte designat kläderna själv.