Denna våren känns som att folk äntligen börjar känna sig normala igen, på riktigt. Törs man säga att pandemin är bakom oss nu, här i Sverige iaf? Inte 100% kanske, men vi behöver inte vara rädda för varann längre! Wohoo! Genom det hela pandemi kaoset hade jag fått för mig att Covid knappt påverkat mig utöver att jag inte kunnat börja tjäna pengar som porträtt fotograf. Men på ett barnkalas i en gammal dekorerad och dukad loge blev det tydligt hur mycket jag faktiskt lidit. Lappfeber kallas det! Big-time. Det var i en konversation med min svägerska som poletten trillade ner. Att under tiden sedan jag fick barn, Februari 2020 så har jag bara funnit mig i att inte träffa människor. Men utan människor så, känns det lite som att jag inte finns.
Det blev tydligt för att jag fick sååå mycket kraft från att ha spenderat en dag i stan. Idéer, skaparglädje, självförtroende och entusiasm är sånt man kan hämta inifrån – naturligtvis – och det ska man! Det gör jag! Det har jag gjort genom hela pandemin! Men den kommer i en annan form utifrån. Att röra mig bland människor blir lite som att skörda existens. Den stora på extrovert och introvert är om man hämtar eller spenderar energi bland folk.
Lappfeber hade jag kanske fått även utan Covid här ute, med tanke på att jag saknar körkort och bussen in till stan bara går EN GÅNG OM DAGEN. Strax innan klockan 8.00 dessutom och hem gäller samma sak. En gång om dagen, strax efter 16.00. Att ta sig in till är alltså omöjligt att göra snabbt o effektivt eller spontant. Dagarna blir jätte långa och därmed också ganska jobbiga om man har småbarn hemma som väntar, är gravid eller vädret helt enkelt är skit. Så jag har stannat hemma.
Pandemin har också gjort att vi som familj äventyrat mindre med bil och tåg än vi hade tänkt göra första och andra året som småbarnsföräldrar. Vi visualiserade ju hur vi skulle åka tåg till Tyskland, Amsterdam. Sova på värdshus i Sverige och dra runt. Men det blev inget sånt alls. Nada.
Nu har det gått snart 2.5 år sedan jag var ute på stan själv. Första dagen på stan ensam, sedan 2020! Sjuk tanke. Förra gången var jag höggravid inne i Stockholm för ett besök till To Care, psykolog mottagningen ovan Mamma Mia MVC. Det var guld värt att få prata med någon som med vana pratade med en som väntade sitt första barn. Från Stockholm Centralstation till mottagningen vid Karlaplan tar det ca 20 minuter att gå om man har normal hälsa. Det gick bra till en början, men näst sista besöket hann jag inte ens ta mig fram till. 45 minuter hade gått och jag hade en tredje del kvar av vägen. Av någon anledning hade jag inte ställt om och anpassat mig efter min kropp, utan hade samma förväntningar än. Denna gången nådde jag aldrig fram till Gunnar på To Care, utan satt istället med en värkande kropp, hög puls och käkade min konserverade makrill i Humle Gården, med telefonen i örat och min man på andra änden – medan ansiktet drypte av elefant tårar. Stressad, trött, hungrig, besviken på mig själv som inte planerat bättre och ba – ja, allt.
Nyligen gick vi förbi den där bänken, och jag kom att tänka på hur min telefon ringde då jag satt där. Det var Gunnar som försökte ta reda på vart jag var nånstans, men jag var för emotionellt uppskruvad för att våga svara. Vad skulle jag ens ha sagt? Istället fokuserade jag på min makrill. Pustade ut. Åkte hem.
Strosa, läsa, fota, äta.
Senaste besöket till stan, var till Enköping för att jag skulle till MVC! :) Fick flera timmar ensamtid både före och efter besöket, som jag spenderade högst impulsivt. Gjorde inget annat än mina favorit saker. Fotografering av stan, fika, lunch buffé med pod (Which Bitch Amateur Hour) i öronen. Det var en första! Betydligt bättre än att lyssna på gubbarna bredvid mig som pratade om olika sätt deras pappors kompisar dog på som helikopter piloter innan raketstolarna uppfanns.
En idé för dagen var att gå och hänga lite hos Ingela på “Ingelas Nytt och Begagnat” för en liten intervju till mitt reportage om henne och hennes butik, men det var stängt. Fick däremot lite bilder på hennes fina 2h butik.
Streetstyle Fotografering i Enköping 2022.
Den stora planen för dagen var att ta tillfället i akt till en rivstart för Streetstyle fotografering! Wohoo! Taggad! Redo!
Problemet var bara att det krävs en viss framfusighet, vilket jag tydligen inte hade. Väl på plats med bra tillfälle var jag ändå inte redo och gick istället bara förbi. Vid stationen stod två stycken svarta tjejer klädda i samma gula nyans och väntade på sin skjuts. Ena hade gult hårband, andra gul kjol. Dom såg sjukt balla ut, men jag tordes inte fråga ifall dom ville vara med i mitt Streetstyle Enköping 2022 galleri.
Har jag glömt bort hur man gör?
På samma sätt glömde jag bort hur man äter med pinnar, fast jag gjorde det nästan dagligen i flera år. Plötsligt var jag ändå helt inkapabel till att få i mig nånting när jag fick nudlar med ätpinnar serverade hos en kompis. Det hade väl gått bra med lite kämp, men jag tog hellre en gaffel.
Ett stort steg i rätt riktning hur som helst! Att ha packat kameran och rört mig runt på fot för location scouting och se vad folk har på sig. Vid Stationen verkar det alltså finnas spännande kläder, så där kommer jag nog hänga en del. Dom flesta som rör sig där omkring är på väg nånstans och har därför ett komplett kit på sig, vilket gör en bra Streetstyle bild. En outfit med ytter plagg och väska planerade och burna för att åstadkomma någonting över dagen samt hantera vädret. Perfekt! Att vara på väg nånstans eller äntligen få komma hem, är i sig också härliga vibbar.
Nästa gång däremot, då jävlar.