Det blir vad man gör det till

Blandad vibe + diverse oreda = hemma :)

Det där med inredning, familjedynamik och husets rytm när det kommer till rutiner och processer så som matlagning, inläggning, städning.

Måste man välja en skola? Behöver man verkligen vara extremist för att känna att man tillhör klicken? Är det verkligen allt eller inget, för att få räknas in? Ibland känns det så. Som att man skall skämmas för att man äger en hårtork när man lever så ekologiskt man kan. Man väljer bort fisk som inte är MSC certifierad, handlar kravmärkt, tar med egen tygpåse till affären men har en bensinbil och huset saknar solceller.

Gör man inte tillräckligt då?

Tycker när det väl kommer till krita, så är andan utav “Om alla gör lite” är ganska svag. Folk blir så vigda till ideologi att dom glömmer hur livet var innan.

Måste varenda äpple varje år göras till mos för att man ska få tycka man är en äppelmosare? Måste man veta konst och kulturhistorian som lett fram till utformningen av alla gamla fina möbler man fyndat på loppisar, för att verkligen älska dom? Måste man veta hur många procent salt man ska ha i saltlagen utantill för att få tycka man är duktig?

Näe.

Någonting i hur allting Egentligen skär sig tycker jag får det hela att funka här i våran stuga med en alldeles för fin taklampa i köket. Kristallkronan fiskade vi upp ur skräp- släpet hos familjen som sålde oss ett kylskåp.

Den enes skräp är den andres lyx.

Tvättstället är i vägen vart det än står.

Kaoset inte vackert, men det är något lite mysigt med det ändå. Troligen för att det är just vårat och inte någon annans kaos. Sitter här bekymmerslöst och uppmärksammar hur mycket saker jag Egentligen borde gå upp o göra nu. Istället tänker jag däremot hälla upp en kopp kaffe och njuta lite av hur mycket saker som står överallt. Det säger ju ändå tydligt att folk inte bara bor, utan lever här :)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *