Nästan slutfotograferat på, Sanna Kå!

Våffla med sirap

Alla snitsiga rubriker kan inte alltid vara snitsiga och alla rim kan ju inte alltid rimma.. Men jag har försökt och de räckte hela vägen genom skolan.
Jag vill bara berätta om min vecka och förlusten av min kamera.

Det här är den veckan då mycket har hänt!

Min man har fått ett fantastiskt jobb, jag har blivit ledig för frilansarbete (dvs arbetslös..) men jag har inte bråttom ut på arbetsmarknaden. Jag utnyttjar min tid istället till att lära mig nånting, jag sen kan använda för att få ett shysst jobb. Som tex webdesigner, illustratör eller vad vet jag. Designer med inriktning whatever.
Maten och räkningarna betalas ändå, så jag kan ta lite chill. Vi behöver dessutom ha någon här hemma som ser efter hönsen och tar hand om trädgården. Jag vill utveckla mina fotokunskaper, lära mig css3 och Web 2 Design. Jag har alltså en hel del tutorials (internetguider) att gå igenom. Har också massa projektidéer och tavlor som skall målas, och en regnjacka som ska sys. Omgående.

Så jag tänkte ta min tid. Hitta ett sånt där extrajobb dit jag dyker upp en, kanske två gånger i veckan och hjälper till med nåt roligt. En handelsträdgård? För att inte snöa in mig, plus att de känns ju lite skönt att få in en liten egen slant i månaden. Hur roligt det än är att skryta om sin pojkvän och om hur han försörjer en, så vill jag bannemig försörja mig själv. Skit, plockade fram våfflan ur järnet precis. Ingen våffelfrukost för mig.

Joakim kliver upp klockan 6 och jag går upp med honom. Jag ordnar lite kaffe, kanske kokar gröt och sen går jag ut och kollar till tjejerna. Ger dom lite müsli och byter deras vatten. Idag fick han våffelfrukost men jag lämnade såklart smet till mig själv. Hans våfflor blev perfekta, den enda lilla som jag ville ha.. bränd.
Tur att jag har min egen honungsmusli & vaniljyoghurt.

Min kamera försvann

Jag gjorde mig klar en morgon för att ta mig till kontoret, precis som vanligt. Jag tog min ryggsäck och min kameraväska över axeln. Promenerade till bussen och hade nu kameran med mig för att fota de söta andparet som sitter på isflaket i solen på mornarna. Jätte vackert att titta på, för isflaket har sjunkit ner under vattnet, så det ser ut som att de badar men de gör de inte när man ser från rätt vinkel. Fåglarna är en tjej och kille, så de är en grön och en brun. Deras färger avspeglas väldigt tydligt i vattnet om solen ligger rätt, med den stora skogen bakom. Helt fantastisk syn, men när jag hade kameran med så var de ingen sol. Kanske för tidigt ute. Och nu finns de ingen is kvar. Så bilderna vart skit och jag glömde kameran på bussen. Jag var så jäkla korkad att jag lade den på golvet.
Vem fan lägger en systemkamera på golvet?! Well, Jag gör..

Det tog mig ca en timme innan jag ens kom på att den var borta. Fuuuck! Jag ringer till SL kundtjänst där samtalet kopplas ner hela tiden. De kunde inte svara på om de fått tag i busschauffören eller inte, utan satte mig i nåt jäkla byråkrati sekretess bullshit. “Men du, min kamera ska busschauffören ha i famnen just nu om han har gjort sitt jobb korrekt! Så har ni pratat med honom eller inte?” – Det kan jag inte svara på. Jag vet inte.

Visste hon inte? eller kunde hon inte svara? En del av chaufförens arbete är att gå igenom bussen mellan varje tur. Så jag talade om att jag satt näst längst bak, kameraväskan är svart och i den ligger en svart systemkamera, med ett teleobjektiv. En nikon D40. Jag fick massa olika nummer till olika hittegodsdelar och bland annat garaget i Tyresö. Ett ställe jag ringde till hade troligen en ny snubbe på kontoret för att han sa för mycket. Han sa att “Ja det är chaufförens jobb och ja du har all rätt att skylla på honom om kameran inte kommer fram” Det här var en chaufför jag träffar flera gånger i månader och har haft flera konversationer med, så jag ville verkligen inte bli arg på han. tanken slog mig att det här var sista turen för den här linjen att gå, de var då de gav mig numret till garaget i Tyresö. Så jag ringde dit och hamnade i telefon med en person som inte riktigt hängde med i nånting av vad jag sa. Men vi lyckades förstå varann och han sa att min chaufför har sökt igenom bussen och inte hittat nånting. – Är du säker? Frågade jag.
Jag bad honom snällt att skicka ut någon för att gå och titta igen. Man vet ju aldrig. Han bad mig ringa upp efter 20 minuter och de gjorde jag. Fortfarande ingen kamera.

Njaaeee, jag litar inte riktigt på att ni gjort de här ordentligt. SL.

Men jag hade fortfarande en känsla som sa att nåt inte stämde eftersom att jag själv alltid går tillbaka när jag känna mitt säte och tittar om jag glömt nåt. Jag själv såg den inte. Då kom jag på! Den ligger ju på golvet! De kollar ju på sätena!! Så jag bad honom personligen att gå ut och titta, han sa ok.
jag ringde upp efter 20 minuter och han hade hittat den!!

Han hade en otrolig chans nu att stjäla kameran, eftersom han hade två personer som varit inne före honom och sagt att det inte finns en kamera. Så jag köpte 3 stycken superbullar från Vetekatten och gav till honom.
– Tack för du inte stal min kamera