Jag trodde aldrig att jag skulle bli en kaffedrickare. Folk drack kaffe i skolan men jag höll mig alltid till mitt earl grey med mjölk och när ingen såg hade jag gärna i socker. Kaffe såg snuskigt ut, luktade mycket och var så beskt att de nästan snörpte ihop halsen på mig när jag smakade ur koppen hos någon. Som tequila ungefär, fast inte riktigt.
“Aldrig igen!”
Vi satt hemma hos Malin när vi var 17 och halsade ur hennes föräldrars tequila flaska. Hon tog en klunk och det gjorde Emma 
med, sen var det min tur.. Jag visste mycket väl att det inte skulle gå, men svårt att förklara i sån situation när dessa tjejer är taggade på att vi nu ska bli aspackade. Så, jag körde. Det gick åt helvete och jag tappade luften. – Aldrig igen! Jag kan inte dricka stark sprit! Det är väl lite långsökt att jämföra det med kaffe, men jag hade iaf samma approach till de. Alltså, samma förhållning. – Aldrig. Har smakat, men de räcker så. Tack.
Tills den dagen kom då Milla och jag skulle ut till hennes landställe och jag av nån anledning fick en sån där Emmi Macchiato i handen. En kall kaffe var skumt, men jag smakade och blev störtförälskad. En lång tid senare försökte jag mig på en kaffe latte på nåt dyrt ställe inne i stan, kan de ha varit Café 60 på Sveavägen. Deras latte är inte underbar, så det kan ha varit Beckish i gamla stan. Men där var jag bara ute efter deras choklad för den är underbar. Oavsett, så var det en välgjord latte som sålde konceptet den dagen jag var trött och jag tror Joakim föreslog en kaffe. Bestämde mig strax efter för att: Ok, men en lyxig super kaffe ibland. Inte varje morgon!
Nej! Nu vet jag hur det gick till. Joakim gjorde mig en kaffe här hemma i stugan, för att se ifall jag tyckte om de. Åh han var så söt, han gjorde en riktig superlatte med skummad mjölk på kaminen och hade kanel på.. Oh wow, de sålde konceptet kaffe till mig.
Och det blev varje morgon, men jag är på avvänjning nu. I morse blev det te, sen kaffe.