Dag 1. English? – Uuhg..

Åh vad glad jag blev över den här skärmen! Man fick välja ganska hej vilt bland massa film. Jag valde Julia Roberts My best friend, Charlie Chaplins Modern Times och Brad Pitts Tree of life.. Jag somnade i dom allihop.Den ca 10 timmar långa flygresan gick väldigt bra eftersom vi hade platser bredvid varann och inga grannar. Varsin filt och varsin tvskärm. Visserligen snodde kärringen framför mig min filt, men med tanke på vart jag valt att placera den så får jag skylla mig själv. Joakim och jag plockade bort armstödet mellan oss, myste upp oss och timade samma film på varsin skärm. Vi klev av och gick rakt in i en buss där Joakim realiserade att
– Vi har ingen aning om vart vi är på väg.
Vi är på en buss där ingen talar vårat språk och vi bara hoppas att dom tar oss dit vi ska.

Och det gjorde dom.

[jj-ngg-jquery-cycle html_id=”about-cycle-lite” align=”center” gallery=”53″ width=”400″ height=”266″]
Bilderna här ovan är de absolut första!

De lummiga bergen

Ingen ler på flygplatser

Joakim i bagageväntan

Inne på Kinesiska flygplatstoaletten De ryska flygvärdinnorna utan leenden som Svante uttryckte, fick vi prov på.
Kvinnorna vid detektorerna i ryssland framförallt, hade sån hård attityd när de bad en att ta av skorna. Och tjejen som skulle fotografera oss tillsammans med vårat pass innan vi fick komma in i landet här, suckade ljudligt åt mig för att jag inte hade passet redo. Och så fortsatte de. Vi väntade på bagaget i över en timme. Vi såg fram emot att bara möta upp Svante som skulle fixa allting, slänga oss i en taxi och hjälpa oss till lägenheten. Men! Svante ringde och sa att han inte kommer, utan bad oss att själva ställa oss i taxi kön, ringa upp honom och ge chauffören telefonen.

What?!

Men allt gick bra, inga som helst problem, förutom några enstaka hinder som att taxin inte ville ha med oss att göra. Bredvid mig på väggen satt den här, Victory!

Jag blev själv en stund så jag skissade bokstäver. Jag kände ett rött ljus från vänster som kom upp då och då, och började genast fundera på iaf någon tar kort på mig. Eftersom jag hört så mycket om att kineserna är nyfikna på västerlänningar.
– Men, på en flygplats? Borde dom inte vara vana här?
Jag blev alldeles nervös och varm, började knäppa upp jackan, tog av halsduken jag tagit på mig i onödan men vågade inte ta av baskern som jag gömde mitt hår i. Äntligen kom Joakim! Nu vågade jag slappna av lite och kände jag att jag fick lite färg i ansiktet.
Slängde blicken åt vänster, såg en stor reklamskärm med stora röda bokstäver som kom fram då och då. Panik för ingenting.

Den sista färden

Taxisystemet vid flygplatsen
Kinesisk byggnadSnart framme vid våran destination. Vi skulle nu leta upp en taxi, vilket tog oss evigheter då vi egentligen bara skulle ut genom dörrarna och rakt fram till kön som vi såg klart och tydligt. Men av nån anledning svängde vi vänster och gick enda längst bort, för att vända tillbaka och göra fel igen.  De hade en tjej som ansvarade lite i kön, hon hjälpte alla till bilar osv, bland annat oss till våran.  Hon skickade oss till en bil.  Men chauffören öppnade inte dörren. Han bara satt där och såg lite besvärad ut, som att han precis förlorat ett par hundra i en slotmachine. Lite bummed out helt enkelt.
Där stod vi som två fåniga västerlänningar,  förvirrade och fattade inte riktigt nånting. Så jag började titta om kring mig för att se hur andra gör. Kom fram till att alla lägger in sina väskor i bakluckan, men han hade inte öppnat bagageluckan åt oss. Så jag försökte öppna den, bara för att visa chauffören att jag vill in i hans bil. Så tillslut gick den upp och chauffören klev ut. – English? frågade jag med ett leende. Tillbaka fick jag en ljudlig suck och därefter klev han in i bilen igen. Han till och med smällde igen sin egen dörr, så jag smällde igen hans bagagelucka.
– Hur gick de? Frågade Joakim som hade Svante i telefon och hade helt missat vad som just hade hänt.
– Han vill inte ha med oss att göra..

Alldeles hjälplös stod jag där med bagage medans Joakim vandrade iväg med Svante i telefon för att hitta en bil som orkade med oss. Jocke fick tag i en snubbe, som körde fram och hjälpte mig att lasta in alla väskor. Vi klev in och de första vi såg var bilder på unga tjejer i röda klänningar. Och på flygplatsen fanns den mest västerländska asiat de kunde få tag på, i röda underkläder på reklamskärmen. Mycket rött och rosa här. Och mycket västerländska asiater. Inte shysst att slänga upp vackra tjejer i underkläder vid bagagehämtningen! Vi alla stinker skit och ser ut som kljsfdkjsdf! Give us a break, please.

Utan att ens fundera på de så sträcker man sig efter bilbältet, man vet ju att de finns där. I Sverige kanske. Inga bälten hade vi, men Joakim misstänkte att chauffören nångång behövt dra ner sätena och därefter när han fällt upp dom igen, inte brytt sig om att bältena ska komma med. De hade liksom hamnat bakom, men oavsett fram eller bak så hade han ju klätt hela kalaset med tyg som såg ut att vara gjort för pensionärer som inte kan hålla tätt om natten.

Vi accepterade läget.
Chauffören själv hade ett bälte, men inte hade han de på sig.. Och Svante berättade att då och då tar chaufförerna och lägger bältet över knät, bara för att de ser bra ut ifall de passerar en polis. De är lite som att småbarn borstar tänderna lite löst och snabbt bara för att de ska lukta tandkräm för mamma, jag har för mig iaf att Joakim drog den jämförelsen. Alltså, de har inte hajat poängen riktigt. Jag förmodar att det lite omanligt och töntigt..

Kineserna är duktiga på dekorering

Kinesiskt höghus

Kinesiskt höghus, står ett på andra sidan vägen våran lyxkåk

Här bakom brann ett hus förra året, nu byggs de upp igen. Visste inte då när vi åkte förbi men, de här ser vi från vårat sovrumsfönster

Kinesisk byggnad Vi kom iaf fram till en byggnad, med jätte vacker svart och guldig entré. Holy shit, ska vi bor här?! Det skulle vi inte, han hade åkt fel. Men jag skulle inte påstå att kåken vi hamnade i var så jäkla annorlunda. Vi hade en vakt som kollar bilarna i ett bås en bit från de stora entrén på den 40 vånings höga byggnaden. In genom glasdörrar, förbi liten lobby så kommer man in till lite glad och konstig hissmusik.  Jag tycker våran våning 17 är galet högt, vad är då 40? Eller som den högsta byggnaden i Beijing en bit bort, 86.

Den kinesiska Star Wars hyllningen?

Ska vi bor här?!
Ska vi bor här?!
Kinesisk taxi

Rummet. WOW!

Juldekorering utanför entren
Holy F! Var min första välformulerade tanke när vi kom in i residensen. Första jag uppmärksammade var en helt fantastisk taklampa, en gigantisk spegel och ett gigantisk vardagsrumsfönster. I huset mittemot finns en pool som vi ser från det här fönstret, mission blir att ta oss in dit. Köket hade ingen utrustning alls, så mat kan vi inte direkt laga. Men eftersom vi spenderar så mycket pengar, på så mycket annat hemma i Sverige så har vi råd att äta ute. Dyrt skulle jag inte säga att de är jämförelsevis med Sverige, men lärde mig när jag växlade pengar i Sverige att 2000kr gav 1700 RMB. Det var jag inte beredd på, hade snarare kanske trott att 1000 skulle ge 1200, men jag har svårt att tro att hon räknade fel.

Joakim och jag var tokhungriga och var mesta bara sugna på att bli rena, vilade och mätta. Helst ville vi bara gå och lägga oss, men lite saker var vi tvungna att uträtta först. Så vi gjorde en strikt trestegsplan

  • 1. Ta ett bad.
  • 2. Mat.
  • 3. Kontorsvist.

Vi deckade i soffan istället

.Hade ingen aning om vad klockan var när vi vaknade, men tog oss ut till närmsta restaurang.Cornerstone, jämförelsebart med Salems gamla Passione, fast med en BETYDLIGT större känsla för servering, omhändertagande, inredning och allt där till. Så kanske inte alls jämförelsebart, men de kändes iaf sådär fint och tjusigt. Jag tog mig en lasange och vitlöksbröd, Joakim fick för sig att beställa en hamburgare och besviken blev han. Han fick känslan av att det var en sån där plastförpackad de bara värmt upp. Men, min lasange var god.

The Office

Det första jag uppmärksammade här var vilken innovativ liten grej de gjort på väggen bakom receptionen med P1 loggan. Kolla bilden istället för att jag ödslar tid på att beskriva. Kontoret hade en skitskön stämning, färgschemat gick på svart/vitt, alla anställda välklädda och snygga. Shysst inredning och allting var i princip svart förutom ett par bord i lackad björk. En annan svensk som fanns på plats var Sebbe, han vinkade lite halvlöjligt till oss och oj vad jag tyckte om de. Sebbe kommer jag gilla kände jag direkt och de gör jag än. Jag märkte när han tog av sig sina glasögon att han inte blev vindögd som många andra blir. Vindögd och vindögd, men många med glasögon ser lite halvtokiga ut när de väl tar av sig glasögonen för att ögonen inte vant sig än vid de nya perspektivet. Bara de gjorde honom cool.

… and finaly!

Vi tog en promenad genom Peking med Svante och Sebbe som skulle iväg för en bit mat. Vi gick under CBN tunneln (oviktigt vad de är än så länge..) och på högersidan var det en jätte fint upplyst trappa, visar bild när jag har en.

Det här stycket behöver du egentligen inte läsa. Det är bara en väldigt beskrivande text om en idé jag fick. Fick en idé om ett projekt när jag såg den! Jag vill ta en porträtt av mig själv i en annan karaktär, som speglar någon annans drömliv. Tex en röd paljettklänning med guldiga högklackade stiletter, en vit päls över axlarna, förstorade läppar (photoshoppat ofc.), ingen förstorad byst däremot eftersom de ska ju vara klass i bilden, lockat och glansigt hår, cover-face sminkad, en liten chihuaua i en Louis Vuitton väska och en otroligt liten feminin handväska i den andre, hängandes i armvecket om jag inte har handen på räcket. En handväska med mycket krimskrams, strass, kanske guldkedjor som handtag, glansigt material och blipp blopp. Skrattande ansiktsuttryck såklart, med blicken snett uppåt kommer jag gående ner för trappan. Och så klart, långa franskt manikyrerade naglar.

Hem kom vi och hopp i säng. Där låg vi under ett täcke som gick i samma färger som de vi har hemma, de tyckte jag om. Och så kurade vi ihop oss där i sked och tittade ut genom våran fönstervägg och bara beundrades av vad de är vi tittar på.

TLDR: Lyx med badkar, god mat än så länge men vi har bara ätit västerländskt, otroligt fräsch lägenhet, inga bälten i taxis, jag fick en rolig projektidé med en vacker trappa och staden är stor!