Jag satt inne och tittade på solskenet. Att bara titta på var inte bra nog utan jag ville känna värmen och vinden. Ett litet tillskott D-vitmanin såhär i februari borde vara nyttigt.
Väl ute var det askallt och vinden gjorde inte situationen bättre, men jag behövde linjerade anteckningsblock för språkkursen så det fanns ingen återvändo. Hade ingen riktig aning om vart jag skulle hitta dessa förutom på konstdistriktet 798 de pratats så mycket om. Vi var förbi där en kort sväng i taxin när vi skulle till Nova vid västerländska nyår.
Jag tog mig ner och ut över den stora gatan bort mot samma ställe där jag lagade mina skor för en månad sen. Jag tog samma gata in där han gubben stått då, vilket han förvisso gjorde även nu. Istället för att vända vid honom så fortsatte jag in och hoppades på de bästa. Nånstans här ska också posten ligga, vi har en Fed Ex ganska nära men de är inte lika coolt.
Shoppa på bakgatan.
Jag möttes av massa små shoppar och nyfikna människor. Det här var en liten shoppinggata som drog mina tankar till frukten på Hötorget. På de torget inne i Stockholm City får man känslan av att alla säljare är en enda stor familj och att alla egentligen säljer för en och samma kassa. Extra pris är inte extra pris, och ingen har något ingen annan inte har. Dessa små shoppar hade i princip samma utbud som shoppen bredvid. Obligatoriskt för alla var skor och vantar, samt lite plastskålar och termosar. Sen hade någon gått Wild N Crazy och körde all out gamla mobiltelefoner, och en annan tant slängde ut verktyg på bordet när jag stod och tittade. Jag frågade mig själv om jag gav intrycket av att “Jag-kan-själv”, tackade för komplimangen, gick sen vidare.
Jag känner mig dum i dag som kom dit med mitt öppna men låsta sinne om att;
-Ja, de säljer säkert bra saker men inget jag behöver.
En tant stod på trappen utanför sin butik, ödmjukt nickade mot mig och gav mig en simpel handgest som välkomnade mig in i butiken. Jag log och skakade på huvudet, gick vidare för att jag uppfattade henne påträngande. Där kom jag på mig själv att göra helt fel för att hon var för det första absout inte påträngande. Där var det bara min inställning som skapade den situationen. “Om du letar efter fel, så kommer du att hitta dom” är väl ett citat som passar för att beskriva vad jag menar. Jag vände om efter ett par steg, log lite ursäktande och hittade exakt vad jag letade efter och massa där till! Hon följde inte ens med in och började visa grejer. En röd a5 till mig och en blå a5 till Joakim och båda för 6 kuai. Hit ska jag tillbaka när jag har räknat lite budget för månaden. Men nu hade jag bara ett mission och jag visar ansvar numera efter hela IKEA incidenten. Jag gick vidare på gatan för att solen ändå sken och av ren nyfikenhet. Hittade mera butiker och flera av dom sålde städgrejjer, vilket jag behöver. Det finns så mycket av alla här så jag kan vara bortskämd i exakt vilket typ och färg jag vill ha. Här säljer dom även täcken och kuddar och grejjer, men jag har ingen aning om varifrån grejjerna kommer eller hur pass hygienskt de är.
Jag kom och hem och diskuterade de med Joakim med inställningen att – Jag bryr mig verkligen inte. Jag stödjer hellre dom här med mina pengar än Carrefour Supermarket eller IKEA. Plus att jag har en tvättmaskin. Plus att de är roligare att handla här hos riktiga människor än IKEA eller ett köpcentrum a la Ica Maxi. Han sa “Ok”.
Gatan tog slut men jag möttes av en tvärgata, som jag tog vänster i och första höger in i en gränd. Promenerade den till sitt slut och där chillade två katter i solen. Den mörka såg ut att inte ha några pupiller när han öppnade ögonen, så jag tror lite att han var blind. Här spenderade jag en hel del tid för att jag var tvungen att operera kameran. Hörde fotsteg komma närmare och närmare från en ensam person, så lite nervös blev jag men jag fortsatte med mitt. Vad hade Joakim gjort nu? frågade jag mig själv och fick svaret – Agerat självsäkert. Så det gjorde jag och de gick asbra! Jag fortsatte fota precis som om jag inte skulle ha märkt något, men när en gubbe dök upp bakom hörnet ett fåtal meter bort mötte jag hans ögonkontakt och ropade “Nihao!” med ett leende. Han skrattade och ropade Nihao! tillbaka, sen gick han sin väg.
Att le räcker oftast.
Sen kollade jag tvärgatans högra sida och där hittade jag en fantastisk grönsaksmarknad! Stora vita påsar på marken och en hel del folk. Kålrot är svenskt men jag är helt säker på att jag såg en påse med gigantiska kålrötter, lika imponerande som våra var från i somras.
Nu tappade jag känseln i mina långfingrar av kylan, dags att knata hem. Men ett par bilder till för Matildas skull, eftersom att hon påpekade de galna övergångsställena vi skulle erfara. Yes! Kolla alla dessa körfält. För det här övergångsstället kan man ju behöva en termos och fika med sig, ta en liten paus vid stolpen.
