Dim Sum och hem igen

 

Att Google släppte ett spel kallat Ingress, där man inter-akterar med riktiga världen efter koordinater, för att attackera låtsasportaler som är applicerade på verkliga ting, är bland de bästa och jobbigaste som hänt senaste perioden. Joakim är besatt. Jag är inte lika besatt men blir upprörd när hans hackande går bra, men sen blir krossat av andra laget. De fina med spelet är att man har en anledning att ta sig ut, då du inte kan skydda dina områden eller attackera fiendens områden om du inte befinner dig på plats. En dator räcker helt enkelt inte, då spelet är byggt runt att uppdatera spelarnas GPS koordinater. Vilket är roligt, eftersom att vi går ut tillsammans och jag plåtar under tiden som han hackar. Men samtidigt så blir de svårt att sova när någon från andra laget, dvs The Enlightenment / De Upplysta (Vi är The Ressistance/ Motståndet) tar över våra kontrollnät. Det är liksom ett krig i verkligheten, men ändå absolut inte.

Nya grejjer och nya mål.

Till Sverige åkte jag med en resväska på 23.6 kg fyllt av gåvor och grejjer jag ville längre inte ville ha kvar här, tillbaka tog tyngden form av kläder och en ny kamera. Morsan lämnade sin andra kamera till mig, en Canon EOS 40D och fick det låtar väldigt mycket som att jag inte har annat val, än att lära mig den. Ordentligt. Om den bara ligger och skräpar, så kommer jag vara en otacksam skitunge och hon kommer känna att det var fruktansvärt slöseri med en fin kamera. Eftersom att hon själv kunde nyttjat den istället för att behöva gå och köpa en ny. Samt hade hon sluppit låna en extra kamera de gånger de kommer behövas, tills hon skaffat en ny. Sååå, vad har jag för alternativ?

Samtidigt så föreslog jag, för att hon inte skall oroa sig över att den samlar damm i flera år, att hon får tillbaka den ifall det nu skulle kännas som att det kommer bli så. – Nej, du lär dig, svarade hon.

Resultatet av det blev att sedan jag kom tillbaka till Kina har kameran varit med varje dag och jag har blivit hårdare mot mig själv i mitt urval av bilder. Fler raderas under kaffepauserna. Så mina album som publiceras hädanefter kommer inte innehålla 300 bilder längre, från en och samma dag. Om det nu inte är nåt helt spektakulärt som -Kast med liten kinesisk tant, eller så. Istället ska jag försöka presentera de mest intressanta (vilket kast med kinesiskt tant absolut skulle klassas som. Men 300 bilderna kan ändå vara lite saftigt.) Jag resonerade så förut att “inte ska väl jag välja vad andra människor tycker är intressant”, nu känner jag dock att “Jo…”

På samma sätt som jag blev hårdare mot mig själv i min shopping. Bara för att det var min storlek i hyfsat behagliga färger, så betydde de jag måste ha den. Även om färgerna inte var behagliga så tänkte jag att – Ja men jag kan få de att funka. (Att jag resonerade så är inte helt ologiskt, för att det var svårt att få tag i rätt storlek då de alltid rök först) På samma sätt som jag lärt mig att allt inte är rätt pga en storlek, så är inte en skarp bild nödvändigtvis en bra bild.

Det här albumet kom fram under våran promenad till Dim Sum och hem, vilket är ett par km bort. Inte allt för långt.