En aiyi

IMG_8414

 

FÖRSTA MÖTET

För ca två månader sen fick jag ett visitkort av en glad kinesisk tant i hissen på väg upp till min lgh. “Aiyi” sa hon och gav mig kortet med ett leende. Jag var glad att träffa henne eftersom att jag redan funderat på att skaffa en. När västerlänningar koloniserat andra länder var de inte mer än rätt att anställa lokalbor till att ta hand om ditt hem, dina grödor eller dina barn, slaveri var inte alltid underförstått. Eftersom att de är det absolut minsta man kan göra, dvs ge dom ett jobb. Gör man inte de, trots att man har råd, så är man lite av ett as. Dela sin förmögenhet på ett sätt som får båda parterna att känna värdighet. En arbetare är stolt, framförallt i en kommunism, en tiggare däremot är inte. Helt enkelt är det inte mer än rätt att ha en aiyi. Behandlar man henne dessutom vänligt och visar uppskattning, samt ger en hygglig lön, så gör man nånting bra. Sämre arbetsplatser har många i Kina.

Jag vågade iaf aldrig ringa numret på kortet, då jag inte ville få fel tant. Jag ville ha exakt henne. Om de var ett företag, så skulle vem som helst skickas hit. Så jag väntade tills jag träffade henne igen, sa att jag tappat bort kortet och bad om ett nytt. Passade på att fråga om telefonnumret går direkt till henne, de gjorde de. Vi bestämde att hon skulle komma över varje tisdag och torsdag kl 12.

FÖRSTA OCH ANDRA PASSET

Första gången dök hon inte upp, men berättade senare att hon försökt ringa.
Andra gången kom hon 30 minuter sent, vilket därefter blivit lite av en vana, men de är inget problem. Jag sa att jag inte riktigt planerat vad hon skall göra men att jag gärna får hjälp med allt kalk på glaset och väggen inne i duschen. Vi tillsammans gick igenom min hink med strädgrejjer, hon gjorde sig av med ett par prylar.
1.5 timmar senare var allt skinande rent, organisering i skåpen optimerad, te o kaffe fläckar ur koppar var borta (salt var tricket visade hon mig), golven sopade och torkade, akvariet för våra krabbor avtorkat samt de lilla glaset vi lagt på som tak, alla ytor avdammade. De kostade mig 50 Yuan. Jag behövde inte ge instruktioner alls. Utan jag satt och ritade vid mitt bord, svarade lite på frågor och bara hade trevligt. Det kändes lite som att ha en mamma på plats som bara gör vad mammor gör, medans man själv bara ritar, som barn gör.

Jag har hört historier tidigare om att måste visa hur man städar.
– Moppa golvet i 8: or såhär (illustrerar med moppen).
– Hur många 8: or?
– Tills de är rent… ?

TREDJE PASSET

Tredje gången kom hon med en väninna, som hjälpte till. De tog betalt för tid, inte per person. Den nya kvinnan tog initiativ till att vattna plantor, organisera min trälåda med pennor och annat konstmaterial i.  Tillsammans har de flyttat runt lite hur jag hängt saxar, trasor osv.

FJÄRDE OCH FEMTE PASSET

Fjärde och femte gången satt jag mest i sängen och snackade skit och svarade på frågor, sorterade plastpåsar och berättade att jag sparar dom allihop för att inte slösa. De påpekade att jag hade ett gott hjärta när jag sa att jag sparar alla plastflaskor för att ge till mannen nere på hörnet. De var påväg att gå till soprummet med dom och jag sa att “nej, dem är inte mina” och så pekade jag ut genom fönstret. De berömde mig också för mina teckningar. Den nya kvinnan, Wu Zhi Yun 34, sa att de lär mig kinesiska mer än gärna. Hon är väldigt artikulativ och uppmuntrande om att verkligen med gester få mig att förstå vissa ord. Den äldre kvinnan Li Yan Fang 54, är glad hela tiden (som Wu Zhi Yun också) och lär mig saker om hemmet, tar hit kackerlacksfällor och visar hur man skall hänga trasor. . Jag frågade ifall de skulle kunna gå o handla mat med mig nästa gång, därefter visa mig hur man lagar kinesiskt. Absolut sa dom. De blev dock aldrig av, men vi planerade på de.

IDAG..

Sjätte gången, idag, kom vi in på lite tyngre ämnen. Tex tog de reda på vad jag heter. “Sanna vart lägger jag den här?” istället för “Nihao, vart läger jag den här?” som tidigare. De pratar inte svenska såklart, utan vi pratar kinesiska. Jag frågade “Så, vad heter du?” – Aiyi svarade hon. – Nej, vad är ditt namn? Hon förstod inte riktigt. – Är aiyi verkligen ditt förnamn? – Nej nej, sa hon och skrev ner de till mig.  Jag frågade Zhi Yun (Wu är familjenamnet) därefter och hon ville inte skriva, utan hon bara sa de, därefter skulle jag skriva. Wow, vad jag gillar dom här två brudarna. Vi pratade väldigt mycket idag. Inne i köket höll jag på att tina bananer och göra smoothie, vilket ledde oss till att prata om matvanor, matvaror och köksartiklar. De visade en kniv och sa dess ord, hacka med den för att illustrera “att hacka” och lärde mig de ordet. Jag visade saker i kylen och frågade vad de kallas, vilket ledde till att mat började lagas. En timme senare serverades jag en smaklös rispudding med en salt ägg och lökrätt. Anledningen till att en är väldigt salt och en smaklös, är för att de balanserar varann. Man tar i princip varannan tugga salt och varannan neutral. Jätte gott!

Under tiden Zhi Yun hon lagade färdigt maten hade den Yan Fang gått iväg för att börja deras nästa pass i en annan lägenhet. Jag frågade om hon också var gift, precis som Yan Fang. Fick reda på att hon och hennes man, sen 13 år, kommit till Beijing för en månad sen för att arbeta. Då de har tre barn 13, 11 och 4 i Jilin som går i skolan, vilket behöver betalas. Jag har tidigare erbjudit att ge de båda separat löner. 30 yuan per person i timmen, inte som team, men de sa nej. Nästa gång skall hon handla med sig varor, laga mat och sen kommer Joakim hem till lunch.

Helt enkelt: För 30 yuan i timmen har jag två städerskor, två kockar och två kinesiska lärare. För att inte glömma, två lokala bekanta som kan lära mig massor om kinesiska vanor och kultur.
Hahahah… Kan inte göra mycket annat än att skratta pga hur löjligt de känns. Livet är löjligt bra ibland. Framförallt eftersom att jag slutat plugga kinesiska, sagt upp mitt jobb som konstlärare och slutat dansa. jag ville flytta hem till Sverige och ävervägde en period att lfytta hem till pappa och ta komvuxstudier. Vänta där på att Joakim blir klar här. Men, pga av att jag slutade plugga kinesiska så skaffade jag en aiyi, då jag nu kände att jag har råd. Samt ville ha tid att fokusera på mina design studier, vilket är svårt om man skall diska och allt möjligt annat när man är hemma.

Jag sa upp mitt jobb för att de var sämst på kommunikation och organisering så jag vart bara arg hela tiden. Fick löneförhöjning och de har styrt upp organisering och allt för att bevisa sig för mig. De vill visa sig profesionella och ber om ursäkt ifall jag slutar pga att de inte lyckats. Detta sa de ordagrant. Visserligen menade jag organisering inom företaget, inte i lokalen, men fint blev de iaf efter ny möblering.
Dansskolan har anställt nya lärare och öppnat nya kurser, så nu dansar jag igen. HipHop två ggr i veckan numera, istället för koreansk pop.
Min gamla kinesiska lärare är nu bara en vän, som jag pratar kinesiska med.
Som sagt, livet är löjligt.