Dag 0. Spatsiba Jearoflåht

Spatsiba är Tack på ryska och Jearoflåht är så ryssarna uttalar Aerofloat, vilket är deras flygbolag.. har du inte hängt med, så har jag lite smått börjat förklara mina rubriker. Eftersom de är ofta metaforer på innehållet, alltså lite otydliga.

Sista dagen innan vi åker var helt galen. Vaknade och kände att shit, vi har massa att göra! Huset var en helt enorm röra! En del var färdigt, men långt ifrån allt. Och mitt i skiten ska vi iväg för att hämta id kort i Nacka, vaccinera oss i slussen och svänga förbi min vän Matilda. Mötet hos Matilda blev jobbigare än jag tänkt. Jag hade tänkt att vi ska vara alldeles chillade och inte gråta, inte ens tänka på hur sorgset de är att vi inte kommer ses. Utan allt ska vara glad ton och vi ska bara prata om hur coolt det här är. Slutade med att vi bara satt och grät och kramades.

Igår kom vi ut på Tynningö med elvan (färjan som går klockan 23.), satte oss i vardagsrummet och började ordna upp saker som tex organisera resväskor osv. lade oss klockan 4 typish, upp klockan 6:30, men först väckta av att Jockes chef ringer vid 5.30 och frågar om vi är framme.
Under flyget till Ryssland underhölls jag av Apu Mohibul Islam, “Åpo”. Han var en 27årig snubbe som trivdes ensam, hade inga barn men vill i sitt liv gifta sig och ha barn. Han jobbade med Boschs finanser och var nu på väg till Japan i 6 månader. Han och jag hade ett jätte roligt och otroligt ärligt samtal, Joakim satt på min vänstra sida och Apu på min högra. Då och då slank Joakim in med något som Apu skrattade åt. Så de två timmarna flöt på väldigt bra och sen hade vi en hel del tid på flygplatsen tills vårat riktiga flyg går.
Han hade tre timmar att slå ihjäl och vi fyra, så vi satte oss på ett “fik” här vid namn Flammen Grill. Och direkt blev de problem, för att kassörskan kunde ju för fs inte arbeta hennes maskin. Hon slog ihop våra beställningar, och fixade inte de när vi berättade att vi betalar separat. Hon jobbar på en flygplats men kan inte ett ord engelska utan står bara där och stirrar på oss. Inte ens de egentligen, utan hon vred huvudet bort mot vänster hela tiden som att hon väntade på någon. Men det var ingen där. Vi visade tydligt att det var skilda beställningar genom att separera allt på bordet till två högar. Hon började prata med oss på Ryska, fast vi lett hela konversationen på engelska. Suck.
Vi betalade för Apu och sa att nästa gång är det hans tur.

Vi satte oss ner och hade en jätte trevligt konversation, tills jag blev hungrig och gick. Satte mig på “The Pub” och åt en cheeseburgare. Önskade mig nåt vegetariskt fast, alla vege rätter var i princip kalla eller så var alternativet något friterat. Jag satte mig ner där och ritade, uppmärksammade att dom i kassan (framförallt tjejerna) aldrig ler. Herregud! Det var som att jag gick dom på nerverna av bara var där! Så jag slutade bry mig om dom och skissade lite istället. Under tiden satt Joakim och Apu från Bangladesh och pratade om världen. Tydligen ett fantastiskt samtal där Joakim tyckte att problemet är hos västerlänningarnas inställning och attityd till Stuff och kläder, medans Apus hållning var att arbetarna får ta hand om sig själva. De försvarade liksom varandras sida.

Bäst av allt, vi är välkommna att komma och bo i hans lägenhet i Japan under tiden här är där, 6 månader.

Ashii i Bangladesh betyder “vi ses” och används när man lämnar varann på ett artigtvis, bland vänner.
Bidai säger man när man verkligen menar ajdö.
Caborkii eller “carbon key” som Jocke sa, betyder nåt i stil med “Hur mår du?”. Men kan också betyda “Hej!” Vi kan komma ihåg helt fel, vårat minns sviker oss lite såhär i efter hand för både Joakim och mig.