Zhangjiakou 6 Fook Jewelry

Vi blev ditkörda kvällen innan, skulle fått hotell men vi hade inga pass med oss. Istället fick vi sova hemma hos någon vän till klienten som hade ett stort hus. Vad jag märkt när de kommer till folks inredning, är att de blir sällan personligt och hemtrevligt. De här huset kändes mer som ett hus de kan hyra in sig på över en helg för att ha lite fest, men de bodde där. De ekade, såg ut att vara möbler som kommit med huset, inga mattor, inga tavlor eller familjefoton, ingen dekorering överhuvudtaget. De enda som tydde på att nån bodde där, var tandborstar, handdukar, hygienartiklar i badrummen samt lite hudkrämer och ett buddhisitiskt armband i min säng. Jag hade svårt att sova så jag pillade med den och somnade inom kort. Just de här armbandet var ovanligt fint också, de var vita pärlor i glas och en svart.

Well! De här jobbet var spännande för att vi fick komma in i en smyckes butik som sålde löjligt dyra grejer. Jag fick dessutom ta bilder, vilket man aldrig får i kinesiska butiker. Jag la inte så mycket energi på att fota smyckena tyvärr, då de krävdes för mycket koncentration. Jag mest bara plåtade för att kunde förmedla lite hur se såg ut och vad vi gjorde. Fick massa fina bilder på Alina såklart, men hon blir aldrig dålig på bild. Jag däremot, måste jobba hårdare då mina linjer är rundare, så de är svårt att ge illusionen av att de är skarpa vilket ger bättre foton.

Showen

Jobbet var roligt och ganska enkelt, inte helt organiserat. Vi västerlänningar var utspridda i ledet med kineser. Vi gick upp på scenen, promenerade till mitten längts bak, poserade, gick längst fram, poserade, gick tillbaka och stannade längst fram på stora scenen, poserade, höger kanten på stora scenen, poserade, vänsterkanten på stora scenen, poserade, tillbaka till mitten längst fram på stora scenen, poserade, sen tillbaka till mitten längst bak på stora scenen, posera och sen av på andra sidan än varifrån vi kom.
Det finns en film på sista showen, då vi gick ca 10 men vi kommer aldrig få den. Hon som filmade var klientens assistent, de vägrar betala för de 30 minuter extra jobb vi gjorde. Så vi pratar aldrig med dom igen.

När vi stod bredvid scenen i de led vi skulle gå upp på, så stod vi bland alla åskådare. Vissa försökte prata kinesiska med oss, vilket fungerade bra så länge de bara frågade saker om våran ålder och nationalitet. En kvinna började fråga varför jag är blond och en annan tjej brunette. Brunetten tog illa vid sig och gav henne ett stenansikte, gissar på att hon kände sig ouppskattad. De har en ide om att alla skandinavier är blonda, men i själva verket så är ju blont ganska speciellt även hemma. Sista uppgiften efter att ha visat upp smycken och diverse hantverk så skulle vi stå på trappan utanför butiken. Vi stod där i 20 minuter, höll en och samma posering och blev fotograferade av publiken. Minns en kinesisk tjej som var så exalterad att hon knappt kunde hantera sig själv. Fotade sig med den ryska blonda tjejen och Alina, så glad att hon skrattade. Vi behandlas som kändisar, fast vi bara är kommer från någon annanstans. De kan vara så att, de som bor där kanske aldrig har sett västerlänningar förut på riktigt om inte nån enstaka. Så de är lite sådär – Shit, vad är de där? Nu tar vi en bild!