Äventyret pt. 1. Zhangzizhonglu

Svante hade ringat in en del coola grejjer i en tidning som han också hävdade att Joakim aldrig skulle ha tid att kolla upp, men att jag däremot verkligen borde. Bland annat två butiker som låg på samma gata, dessa var en t-shirt shop och en annan klädbutik. Plastered t-shirts 8 och NLGX (lite fökortning på gatans namn..) Design Store. Skiträdd var jag såklart, men blev kallad för ”äventyrs plutt” av Joakim + att jag hade mina äventyrsstövlar på mig. Det var bara att åka!

Äventyret börjar!

Ok, kanske sista bilden på mig i liv.

Förbi public toilet i Central Business District

Dessa toaletter hade riktiga säten, hölls rena och kändes inte lika lyhörda då städtanten gick fram och tillbaka Gigantiskt lejonutanför och gormade i telefon. Tog mitt sista porträtt ifall jag aldrig syns i liv igen, men kameran hittas. Som hon svenska fotografen nångång på 1900 talet.. Vad hon nu hette.

Jag fick en taxi ganska snabbt, visade upp tidningen och pekade på den inringade gatan. Han nickade och jag klev in. Jag tog på mitt bälte och upptäkte att även han hade ett på sig, helt fantastiskt. Tillslut vid ett rödljus så petade jag lite lätt på bältet som gick över honom, log och visade tummen upp. De bör ju vara de officiella tecknet för ”I Like”, med en ganska bra push från facebook dessutom. Men, kanske inte ska anta att en gubbe i Kina har så jäkla koll på ansiktsboken.

Jag tog massa taxifoton, precis om jag gjorde påvägen till vårat boende från flygplatsen första dagen. Jag satt och fnittrade för mig själv såklart, eftersom jag knappt kunde förstå vad jag höll på med Jag var i ett helt nytt land, påväg mot en helt ny plats som jag inte har nån aning om hur de kommer att se ut och vara, där jag knappt kan räkna med att nån kommer förstå vad jag säger. Ensam. Helt Fongkwa, som möjligtvis betyder crazy.

Väl framme.

Bostadsområde21 yuen skulle han ha för en ca 20 minuters resa, 25 fick han, jag klev av och solen sken. Vi hade åkt taxin längst en väldigt lång gata, vilket var vad jag var påväg till. ”En rolig gata”. Den här gatan såg ju skitspännande ut, så jag tog förgivet att det var den. Då Svante också antecknat att taxin ska köra mig längst bort, så jag kan gå igenom den och enkelt ta mig hem så förmodade jag att jag bara skulle promenera längst samma gata som vi kom på. Fast, tillbaka..
Det gjorde jag ett par hundra meter, kollade lite små butiker. Mycket skor, men inget jag skulle ha på mig. Krimskrams och gulligheter.

Gick in i en butik där de hade lite shyssta stickade grejjer hängande innanför. Och där inne satt en man och en kvinna, de såg väldigt trendiga ut i jämförelse med andra jag sett på gatan här. Jag tittade runt på de tjusiga plaggen och märkte att kvinnan komemr upp bakom mig, påpekar mina ben. Visar med gester att dom är så smala och måste bli bredare. ”Här också?! Måste alla vara på mig?” tänkte jag men jag log och svarade – Im sorry, Im sorry. I was born this way, Im so sorry..
Gubben härmade mig och skrattade, de gjorde hon med. Dom fortsatte prata om mig tror jag då de fortfarande följde mina steg. – You should be nice! Sa jag till henne och hötte med ett långfinger. Han härmade mig igen med lite knackig engelska och skrattade..
Jag gick och tackade, Xie xie.

Jag tog in höger när ajg såg en liten port som gick mot en liten bakgata. Hoppades på att kunna få lite shyssta bilder, och bannemig det gjorde jag. Hittade ett bostadsområde, och lite senare ett till.

Fortsatte promenera längst gatan, men efter en stund blev jag lite nervös och skickade Svante ett sms ”Kan jag räkna med tydliga skyltar utanför butikerna?” – Det finns gatuskyltar.. – Great.
Det var fortfarande trevligt väder så jag gnällde inte, doc så vart jag rädd för att jag inte kommer hitta dit. Och jag började tvivla på hans omdömme, för den här gatan var väldigt stökig och butikerna hade inget speciellt att erbjuda. De bara var väldigt många, men sålde typ lite samma i varje. Tillslut frågade jag två tjejer som kom emot mig, 17 år ish.
– Exuse me, english? – Yes, a little..
Jag visade upp tidningen igen och jag fick nu reda på att jag har gått åt fel håll, gatan jag var på hette Zhangzizhonglu. Jag var heeeelt fel ute. De ville följa med, så vi gick tillbaka hela vägen, plus en ganska bra sträcka till, in till höger på en väg som var temporär då den riktiga porten till Nanluogoxiang var avstängd.