Jag försöker ibland att mumla ihop ett utkast till en krönika i huvudet och sen sätta mig och försöka skriva ut de. Det blir sällan lika punktat och tydligt som jag tänkt, men jag förmodar att de nånstans är fullt läsligt ändå.
Nu har jag tänkt på det här med förhållanden, relationer, kärlek och alla bråk som kommer där till. Att vara förälskad är väl ungefär som att vara hög. Alla känslor förstärks.
Helvete heller att jag ens skulle acceptera ett nej.
Kort sagt så faller du mycket längre och flyger mycket högre. Alla komplimanger gör större positiv skillnad i hur du ser dig själv och alla bråken desamma men motsatt. Jag tror fullt ärligt, att kärleken gör dig blind. För man nekar nog hellre än erkänner för sig själv, att en partner tvivlar i ett förhållande..
Kanske i stunden då jag upptäcker att tjejen jag skakar hand med på en fest presenterar sig som Joakims flickvän.
Då inser jag att jag borde gjort någonting. Vaknat! Lyssnat! Men han har gått vidare..
.. Och då är det på tok för sent. Ungefär som en alkoholist som nyktrar till och finner sig själv ensam. Hur de gick till förstår man inte. Man inser dessa saker i de stunder du hinner nyktra till när ditt stash tagit slut och systemet är stängt. Vad gör man då? Du är fucked ändå så jag skulle nog bara börja skramla mynt och kolla öppettider.