Jag vill leva i fred ifred.

Dagen då WTC inte föll.

Bombdådet som skedde ett stenkast från second handen jag besöker i princip varje vecka, skakade mig lite grann. Jag har haft Otto i bilen på andra sidan vägen där en bil exploderade, flera gånger. De är liksom våran plats när vi har ärenden i stan. Så jag kände att jag behövde yttra någonting om det hela.

Jag skulle inte påstå att jag är rädd för att det här kommer bli vanligt i Sverige. Crazyfucks har vi haft i alla år.
Vi har mammor som stoppar bebisar i frysen, vi har styckmördare som sprider sina likdelar på olika platser över Stockholm, vi hade han tysken Norbet Kröcher på 70-talet som skulle kidnappa Anna-Greta Leijon, vanliga svenssonpappan Kurt Niklas som visade sig vara Hagamannen, vi hade också stureplansprofilen som började härja runt Stockholm med laser och sköt invandrare. Mijailo Mijailovic tog ifrån oss Anna Lindh och nån jävel sköt Palme. Men, det finns ingen anledning att bli rädd.

Nördfakta till Palmemordet. De kommer aldrig lösas, men jag älskar att vi har Palmegruppen som fortfarande kämpar. Polisen har 11.000 misstänkta och då saknar minst 80% av dom någon form utav kvalitet. Alla som nånsin på fyllan uttryckt “den där jäveln ska skjutas” eller liknande, när de druckit bärs hemma i vardagsrummet, är misstänkta.

Det finns ingen anledning till att bli främlingsfientlig eller för SD att bli malliga.
För att Sverige är fortfarande samma gamla Sverige, med bara ytterliga en crazyfuck i historien.
Det kommer komma fler och vissa av dom kommer vara ännu mera crazy. Se bara till att inte bli en själv.

Och kom ihåg, vi vill fortfarande inte ha FRA. Inte under några omständigheter. Aldrig.
Peace