Konsten är tillbaka

Lite mystiskt, lite annorlunda, lite spännande.

Konsten är tillbaka i mitt hus efter nästan 2 år hos BVC Husläkarcentrum i Enköping.

Mest märkligt, men också lite nostalgiskt att se dom här igen. Främst den stora varma rutiga. Den är speciell för att jag målade den med så mycket kärlek och känslor, kring min först föddas ettårsdag. Tänkte på all expertis och stöd jag fått av barnmorskor under graviditet, förlossning o det här första året i hennes liv. Det går inte fira ett barns ettårsdag utan att också fira alla som funnits med.

Varje ruta symboliserar en ny kunskap, erfarenhet i ett barns uppväxt. Varje ruta, en markering för att hen har vuxit. En milstolpe av nåt slag. Vissa lite mörka för att hon kanske föll men lärde sig att vara försiktig när hon klättrar. Andra lite glittriga för hon hittade något kul som fått henne att skratta. Nästan att man kan säga att dom symboliserar kopplingar i hjärnan. Den tomma ljusa biten i ena hörnet är framtiden. En inramad plats åt henne att fylla hur hon vill. En plats som bara hon kan fylla. En plats som är hennes att bestämma över. Tomheten är vad som komma skall. Det vi ännu inte vet om vem hon kommer bli. Det som hon själv ska klura ut och visa oss, när hon är redo.

Den här fina bilden i svart ram hängde bra där

Fotokonsten är kalhygget i morgonsolen. Jätte harmonisk bild med skön värme i. Lugnande i ett väntrum tyckte jag.

“Den mystiska platsen” har jag valt att kalla det lite dimmiga trädet med de konstiga blommorna o den flygande fågeln. Den här kan jag själv tycka är lite konstig, men barn finner den spännande och den är för dom. Allting som visas i sammanhang med barn måste inte ha stora ögon och gulliga röster. Barn gillar konstiga spännande lite läskiga saker också, om dom får en möjlighet.

De andra mindre akrylmålningarna är lite abstrakta och korta. Det händer inte så mycket i dom, tex det lilla gröna bladet. Bjuder inte in till något större äventyr, men är himla söt i sin enkelhet. Bruna toner och svart kan också vara gulligt. Det måste inte var rosa och bubbelgum, vill jag säga med den. Den lilla gröna är fin och spännande i sin mörka stillhet, för att den är ovanligt inramad av färg o form. Blått brunt grönt och svart möts i en cirkel och lite organiska linjer i gult som lyser upp det hela. Jordad o mysig tycker jag.

En är bara alldeles blå.

Vad hände?

Kontaktade Yvonne på Region Uppsala för att jag gärna skapar mer till bvc eller andra avdelningar, men har inte råd att donera mer så jag hoppades på att kunna måla för ersättning.

Responsen var kritik för att ha hängt upp konst från första början. Fick veta att det inte är “fritt fram”, utan det måste beställas från Konstenheten. Det hade jag absolut gjort om jag hade vetat. Det gjorde varken jag eller någon annan på avdelningen. Vi blev bemötta av en ton som att vi gjort något fel. Som om vi avsiktligt brutit regler. Som att det var rent upprörande hur vi bara gått o hängt konst där på kala väggarna. Som att vi behövde sättas på plats.

Ingen såg våran insats för att ordnat något för dom barn o föräldrar som använder väntrummet. Ingen uppmuntrade till att göra donationen till konstenheten som i sin tur får distribuera den, så att allt går rätt till. Ingen visade respekt över huvudtaget varken till mig eller Ida på BVC. Inte ens till den lilla grad att någon tog sig dit och faktiskt tittade på vad som hängts upp. Vad dom fått.

För att vara en enhet ansvarig för konst så har dom väldigt lite intresse för konst inom räckhåll och väldigt lite respekt för en konstnär intresserad av att dela med sig.

Vad är det jag känner mig ha sprungit in i… ? Elitism.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *