Nu börjar min självutbildning till sömmerska.

Höstfin! På väg in till Enköping

Det är dags.

Drömmen om att klä både själv och andra i kläder jag sytt är stor och gammal. Lika sant som det är sagt, så kommer det aldrig bli min vardag ifall jag inte börjar slita för den. Upp tidigt, dedikera tid, studera, testa, göra. Innan jag kan börja räkna timmarna bakom maskin eller mönsterritning i hundratal och sömmarna sydda i kilometer, är jag ännu kvar vid tröskeln.

Jobbet måste bara göras och vanan byggas upp. Alla referenser hamna på plats, men istället har jag väntat på att en mentor eller syjunta ska dyka upp och sätta mig på rätt spår sedan gymnasietiden. Inget av det kom att hända mig, istället gick en kompis mormor bort. Marie hette hon och vi har aldrig träffats. Att Maries bortgång skulle påverka mig alls är nog lika oväntat för henne som för hennes dotter som för dotterns son som är en gammal kollega till min man, som i sin tur också blivit min kompis. Det började med att han erbjöd hennes gamla overlock maskin. Sedan kom tillsammans med den också hela hennes lager av tyger och sytillbehör samt böcker om broderi, porslinsmålning, vävtekniker, stickat, virkat och t.om BATIK!

Både verktyg, material och kurslitteratur med andra ord. En hel skola men ingen lärare. Ingen kursplan, ingen mentor. Men allting annat.

Old School overlock maskin

Tårarna bara rann medan både kropp och sinne realiserade vilken skatt som hamnat hos mig. Att jag står ensam ansvarig nu för hur allt detta skall hanteras, förvaltas. Att jag precis fick en once in a life time chans att förverkliga mina sydrömmar. Drömmer jag? Är det här på riktigt?

Maries fina tyger

Fina tyger på rulle som fått vintage stämpel under tiden dom varit hos Marie, som hade enorm känsla för stil, färg och form. Hon hade skill. Entusiasm och nördighet. Hon hade varit en perfekt mentor om hon orkat med mig och haft tiden. Men jag tror jag måste vara min egen mentor. Precis som Pippi för säga till sig själv på skarpen att gå o lägga sig så får jag göra det samma.

– Sanna, GÅ och rita mönster.

Oravais! Staden där mormor fortfarande bor, är uppväxt. Både hon och morfar jobbade på Oravais textil fabrik.

Det kändes i slutet av dagen då mitt hus var fullt av lådor och hade en ny lukt i sig av gammal stuga som kom med tygerna, som att Universum precis lite halvfrustrerat men med kärlek besvarat min existensiella fråga “Vad ska det bli av mig? Vad ska jag göra med mitt liv?”

– Det du alltid vara gått o fantiserat om men aldrig tagit dig för. Sy!

Studielitteraturen.

Så jag kände för att berätta om det. Att jag just nu är precis i början av kapitlet “Förverkliga drömmen om att bli sömmerska”. 33 år gammal, 31 veckor gravid med typ 3 km tyger att bekanta mig med. Nu börjar mina studier. Nu börjar min aktiva insats som får bära eller brista, till att Sannas Kreationer, som jag valt att kalla resultaten av mina små idéer, skall inkludera sysaker! :) Föreställer mig underbart praktiska o tjusiga klänningar med fickor och massa snygga utsvängda byxor!

Men först ut lite kimonos till min man av mammas gamla gardiner. Samt behöver jag mig med naturlig färgning av tyger. Har en ide om att koka lite randiga tyger i massa glögg i några timmar, i hopp om att bli av med dess höga kontraster och extrema färgskillnader.

Gudrun Sjöden tyger skall färgas med glögg genom långkok

Ps, följ gärna sannaskreationer på Instagram.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *