Annika har haft ett genuint intresse för djur sedan hon var liten, men har inte haft möjligheten att ha egna får förrän nu. Trots jobbiga delar av fårskötseln som separation av bagglammen, höstens slakt av osålda baggar, stressen av att folk inte respekterar djuren och att getingar flyttar in i redskapsförrådet – så kör hon på utan planer på att sluta. Arbetet tjänar henne inga miljoner så jag kan inte låta bli att undra, varför gör hon det? För att det är viktigt.
Det var getingboet inne hos fåren som gav oss chansen att komma in och hälsa på dom. Fårskötaren Annika hade kontaktat den andre skötaren Ing Marie, som råkar vara min svärmor, med en önskan om att få låna en bidräkt. Eftersom jag var på plats med min man och dotter, så passade vi på.
Det surrade en hel del i förrådet och utanför, men getingarna är inte aggressiva. Det går bra att vistas i förrådet och göra det man skall, än så länge sa Annika. Samtidigt klädde min man på sig bidräkten och ställde sig ovan på en upp o ned vänd skottkärra, med en rejäl shopping kasse utvikt över händerna. Planen var enkel: Ta tag i boet, släpp ner det i kassen. Schupp! sa det och så var det gjort. Nu återstod tillintetgörandet, så han lade den nu ihopvikta kassen på marken och stampade.
Stampade, stampade och stampade.
Uppfattar dom vad som händer? Känner dom panik? frågade jag Annika, som satt på gräset och såg ganska bekymrad ut medan Joakim stod där och stampade. Jag vet faktiskt inte svarade hon. Sedan satt vi tysta en stund. Usch jag tycker det är så jobbigt att det är vi människor som bestämmer, sade hon sedan o reste på sig.
Avslutningsvis fick kassen ligga under vattenytan i en hink för att sen hällas ut lite ceremoniellt i skogsbrynet och blev på så vis mat till myror, andra insekter och jorden själv.
Den enes död, den andres bröd.
Det märks att vissa moment gör henne lite ont. Att hon känner in djuren. Ibland lät det på Annika som att hon egentligen inte tycker hon är rätt person för jobbet. Jag är egentligen för blödig för sånt här, sa hon när vi pratade om just den biten. Något hon t.ex inte ser fram emot är den oundvikliga separationen utav bagglammen som kommer längre fram på året. Dom står där på andra sidan och ropar på mamma, säger hon men förklarar också att man inte bara strunta i det, då inavel ger betydligt större konsekvenser längre fram.
Jag är egentligen för blödig för sånt här
Det är just där, vid såna där jobbiga moment som mina svärföräldrar kommer in i bilden! Hasse o Ing-Marie hjälper till med vardags skötsel av fåren, finns där som support vid tuffa beslut. Dom är pragmatiskt lagda och lite sådär “äh, det måste bara göras“. Förr hade dom själva grisar vars kött dom tog tillvara på. Från att ha kliat dom bakom öronen efter skolan om dagarna, kom min man hem en dag och såg dom livlöst hänga upp och ned. Ing -Marie slutade inte göra egen blod pudding för att det var obehagligt eller äckligt på något vis, utan för att det tog alldeles för mycket tid.
Vem är “rätt person” för djurhållning och vad betyder ens det egentligen? Är det den mest distanserade som är den mest lämpad eller motsatsen? Svaret är varken eller, utan både och. Ett team om två! om du frågar mig. Därför är vad som händer här med Annika, Ing-Marie och fåren så himla fint.
FÅR FÅR FRID?
Informationen om hur man skall bete sig innanför staketet, fanns uppsatt vid entrén. Det man främst önskade av besökarna var att man inte går efter fåren och att man endast går in några få i taget. Reglerna var få och kraven låga, men det fungerade inte. Det kom in samtal om att alla möjliga konstigheter från att fåren jagades av föräldrar till barn som ville klappa dom och att barn var inne där själv och lekte utan tillsyn.
Det fria tillträdet drogs tillbaka efter att lammen vid ett tillfälle skingrats från flocken. Vem som är mest besviken är svårt att säga, eftersom alla involverade gärna hade sett det här fungera. Fårägare liksom besökare och fåren själva känner sig nog alla tre lite bestulna på något som hade kunnat vara så härligt. Fåren är sociala, men precis som vi människor så har dom villkor på sitt umgänge. Hellre är vi människor ofta ensamma än spenderar tid med någon som inte respekterar oss eller vårat sätt att leva.
Misstänker att de där beteendet är en kombination av generell otålighet och en oro för att “missa chansen”. Fenomenet fear of missing out kanske spelar in? Varför skulle folk annars jäkta efter fåren, som trots allt är där varje dag? Det känns som att man gör gott i att ha Harry Potters kusin Dudley i åtanke när man preppar inför att bjuda in allmänheten till sina djur. Den där otåliga energin han har just när han står där och bankar frustrerat på glaset in till ormen för att den inte rör sig. Om det är vem man tänker sig kommer befinna sig på plats utan tillsyn, hur preppar man? Räcker ens alla lappar om trivselregler i världen, eller är det kört?
När man är på semester kanske perspektivet på sig själv och sin plats i världen är en halv arrogant övertygelse om att man har rätt till saker och ting, för att man just nu, just idag, förtjänar man det. Till den nivå att man börjar jaga det som inte kommer till en, likt tvååringar jagar änder. Varför? För att det är ju semester.
Se hagen som djurens trädgård
När man vistas i andras hem och trädgård vet man att det inte är en själv som bestämmer. Man är där på någon annans villkor och respekt för deras levnadsvis kommer naturligt. Så, om man tänker sig att djurens hage är deras trädgård, deras vindskydd deras hus, så faller visst beteende in lika naturligt som annat faller bort.
Roslagsfår är inte blyga utan tar för sig om dom är nyfikna. Kommer ingen traskande till var man sitter, gör man bäst i att försöka igen en annan gång. Det kan handla om några minuter av passivt umgänge, och så kommer dom fram. Plötsligt har du en bagge som försöker klättra upp i famnen på dig och när det väl har hänt, så kommer ofta en till. Tålamod är nyckeln, inte iver.
FAKTA OM FÅREN
Dom är fantastiska betesdjur tack vare aptiten för sly. Deras storlek som är mindre än andra raser, gör dom också lättare att hantera än andra raser. Roslagsfår kan bli 12 år gamla, väger normalt ca 50 kg och har en genomsnittlig mankhöjd på 56 cm.
Ullen kallas Ryaull. Denna typen avull har spunnits vävts och stickats till allt från strumpor och vantar till hela båtsegel av och till, ända sedan 1700 talet. Ryaull är lite lång och glansig. Rak eller lockig i helvitt, svart.
1 fråga med Diane Dahlberg
Till människor som inte vet någonting om får, aldrig varit i kontakt med dom utöver att ha sett dom på andra sidan staketet på någon 4 h gård, tänkte jag det kunde vara bra att berätta lite vad som gäller. Så jag kontaktade Diane Dahlberg på allmogefar.se för att få svar på en väldigt enkel fråga.
Finns det någonting du önskar du dom alla visste o tänkte på när dom var nära inpå dessa lurviga varelser?
– Att ta sig tid och sitta ner i hagen och bara titta på vad dem gör, inte springa runt och har bråttom. Att ull är fantastiskt och kan användas för olika ändamål. Att det håller värmen även när blött, är brandsäkert, en bra miljöval. Dessutom kan man ha så roligt med ull!
Fritt tillträde till betesdjur är minst sagt någonting fantastiskt! Önskar det vore normen för alla människor att veta hur man för sig bland djur, små som stora. Håller tummarna för att dom törs försöka igen med fritt tillträde på Tynningö. Idén av det hela är ju så himla fin. Till Ing Marie och Annika vill jag önska all lycka till och bättre lycka nästa får!
Text och Foto av Sanna K
Tack till Annika på Tynningö och Diane Dahlberg, Genbanksavsarig på allmogefar.se
Källor
https://www.allmogefar.se/roslagsfar