Bilderna jag inte tog

Inspirerade idéer som ger en lite ont i magen, är dom bästa. skall alltid följas. Denna bilden kändes egentligen lite för närgången, men titta vilken skatt. Foto Sanna K

Inspiration som verkligen betyder någonting, som triggar en till att göra något fantastiskt, är en obehaglig känsla. Man blir lika stressad som rädd och får ont i magen. Men man vet, att OM man kör på, så KAN det blir så jävla bra.

I efterhand, om man inte ens testar, så kan man få svårt o sova o symptomen av inspirationen har gått över till ren ångest, vilket känns ganska liknande. Skillnaden är att, om det nu är för sent för bilden man inte vågade knäppa då ögonblicket är sedan länge förbi, så är man också ledsen.

Känslan av att inte ha vågat testa är tuffare att leva med, jämfört med den korta intensiva stunden man behöver musta upp lite mod.

Om o om igen händerdet ändå.

Jag känner i luften och i min kropp att stunden håller en fantastisk bild, kameran kanske t.om är i handen – men beroende på vem jag står o pratar med när jag ser bilden i andra sidan rummet , eller vem det är som gör bilden, så törs jag inte. Ögonblicket är förbi.

Stunden jag kunde föreviga, är förbi och ingen annan kommer få en chans att se vad jag såg. Känna vad jag kände.

Fan.

Vad för tanke som bör manifesteras är att, när en idé känns läskig o ger en ont i magen, så ångrar man sig sällan om man gör det ändå.