Rannsakan

Att veta vart man har sig själv är viktigt för att komma ihåg vart man är på väg och varför. Men det kommer inte automatiskt och det är inte enkelt, utan de krävs jobb. Det är hårt att inte vara ignorant och det är svårt att ha självdistans.

De senaste dagarna har för mig handlat mycket om att rannsaka mig själv. Eftersom jag legat sjuk, så har jag haft mycket tid för funderande. Det har varit skönt att bli tvingad till att ta de lite lugnt, eftersom de inte är något jag unnar mig vanligtvis. Hur arbetslös jag än är, så är jag alltid stressad. Men nu har jag bara legat i soffan och tittat på hela 21st 45minuters avsnitt av Jericho serien. Emellanåt har jag legat och stirrat, fick en jätte bra chans för att landa och meditera.

Maskrosor krullar sig fint i vatten.

I gymnasiet sa Joakim att han inte tycker om idén att man bara klär sig som alla andra, och gör som alla andra, utan att ens fundera på varför. Hjärndöda beslut utan motivering var han helt enkelt inte så imponerad av.
De flesta människor gick honom på nerverna eftersom de flesta människor anstränger sig för att passa in i sin subkultur, istället för att lägga samma ansträngning på självutveckling. Han tyckte att jag är en smart tjej för att jag kan tänka själv. Han påstod att det här var något han visste. Att jag bara hamnat lite snett pga dåliga vänner och kanske för att jag inte fått den uppmuntran under min uppväxt jag förtjänat. Att min pappa blev sjuk och att jag fick lära mig att ta hand om mig själv tidigt, har gjort mig till ett maskrosbarn. Det här ska jag komma ihåg och inte låta någon ta ifrån mig. Jag är inte dum och jag är heller inte ful. Mitt leende med mitt 11 mm överbett jag hade första gången han såg mig, var fint och inget annat.

Det här har han sagt ofta och mycket. Till den grad att de nästan är uttjatat. Men allt det här tjatet i 7 års tid har gjort nytta. De har gjort mig bekväm i att;

  • Gå osminkad, överallt.
  • Bekväm nog att inte ens raka mina ben för att bära kjol.
  • Klä mig som en tantig dagisfröken innan jag ens fyllt 20.

Se på de lite objektivt ifall du inte ser tyngden i det här.
Killar idag, i 20 års åldern generellt kräks på att tjejer inte är gjorda av bomull. “Usch! Hår!!” är väl klassikern.. Så vi går ju inte ens till stranden och chillar i solen, om vi den här dagen inte har tillgång till rakhyvlar. För att vi är gör allt vi kan och undviker allt vi måste, för att skydda våran hemlighet om att vi är mänskliga. Att vara mänsklig blir ju liksom pinsamt. Eftersom tjejer ska vara lena, tjejer ska lukta gott, tjejer ska ha stringtrosor och högklackat, tjejer ska och tjejer ska.. Jag har aldrig nånsin tidigare träffat en kille som haft den otroligt simpla inställningen:
Tjejer ska vara bekväma.

Så det var ju ett litet pussel att få ihop.
– Ljuger han? Eller är det nåt fel på honom?
Det var omöjligt att bara ta hans ord, då hans ord vände min värld upp och ner. Nu kunde jag inte navigera längre, bara total förvirring.

– Vaddå behöver inte sminka mig varje dag? Nu förstår jag inte..

Så tålamod behövde han ju.
Jag menar, vet du en annan karl som skulle spendera 7 år på att övertyga en kvinna om att hon inte behöver raka sina ben, eller ens sin bikinilinje om hon inte verkligen själv trivs bäst så, även när hon är ensam?
Samtidigt som kvinnan i sig, kallar honom för galen. Slår vi vad om pengar, så sätter jag min slant på Ghandi.

23 år nu, vem blev jag och varför?

Jag blev awesome! och de är en teameffort av hela världen, min familj, gamla puckade vänner, mig själv och Joakim, samt har Joakims familj också en roll i de hela. Jag har tänkt mycket på det här, framförallt idag. Uppväxten, skolan, vänner, folk, beslut i livet och allt möjligt.. Hur otippat de var att jag s´kulle bli den jag är, om man ser tillbaka på hur jag växt upp. Joakim helt tog min av min egen bana. Har också tänkt på mina gamla relationer, som tog mig inte på helt fel banor.. Och så har jag tänkt mycket på pappa, då jag lämnade Sverige i ett lite oroligt stadie. Hur går det för honom?

Det här är pappa

Pappa flyttade ut när jag var 6 och mitt första besök i hans lägenhet, spenderade jag på att springa runt i cirklar genom alla rummen medans han gjorde sig hemmastadd. Det fanns en dörr från köket, till hallen, till sovrummet, till köket.. Den här lägenheten var en 10minuters promenad hemifrån mamma och desamma gällde nästa lägenhet, så han flyttade aldrig långt. På nya stället hade vi bastun bokad nästan varje helg, men tillslut kände jag mig för stor för att vara med. Jag fyllde 11 och fick ha en lokalfest för mina klasskamrater. Pappa kokade korv och hans sambo var den enda som dansade på hela kalaset, vilket var pinsamt men jag borde bara gett henne en high five för hennes shyssta Aerobics moves. Fyllde 12, sommarlovet från 6an till sjuan närmade sig och en vanlig dag hemma hos pappa så hände nånting. Hans ansikte blev rödflammigt och hans ögon blev lite stirriga.
Han tog bussen till vårdcentralen som skickade hem honom igen. När han kom hem var han i sämre skick och de blev snabbt värre. Han vilade inne på sängen som var en resårmadrass på golvet med ett ljuslila överkast jag aldrig gillade.

Sambon Mervi som var sjuksköterska hanterade situationen väldigt proffesionellt, hon höll sig lugn. Jag stod i dörröppningen till sovrummet och tittade på honom, bakom mig i hallen gick hon fram och tillbaka, fram och tillbaka. Med ögonen i en bok hon högläste ur om olika symptom till något hon siktat in sig på. När hans tal blev sluddrigt till den grad att det var svårt att förstå han svar på hennes frågor, så blev det tydligt. Hon stannade bredvid mig, petade till glasögonen och realiserade.
– Du får en stroke.
Ambulansen var redan på väg och jag kände knappt igenom honom när han åkte. När han fått hjälp att sätta sig på den båren som de backar in i ambulansen stod jag där och tittade. Jag ville krama honom, men jag gjorde de inte. Min korsgranne Malin som pappa lärt känna under de fyra år vi bott där, var hos mig den här dagen så hon minns det här precis som mig. Hon är nog pappas favorit av alla mina vänner. Vi stod där och vinkade.

Spagetti

Jag bad pappa om att laga mat en dag och det gjorde han, men jag skulle hålla honom sällskap. Vi gick in i köket och han frågade vad jag ville ha, – Spagetti.
– Vad vill du ha för sås till?
– Den vita
– Okej, vilken färg? mörk eller ljus?
– Vit..

Misstänker såhär i efterhand att han ville göra något coolt med färgen, men att jag var tråkig som bara ville ha grunden.
Men han fixade de utan problem. Jag älskade stuvade makaroner, fast spagetti med stuvningen på sidan. Idag kallar jag de Carbonara med ett utvecklat recept. Och idag har jag lagat mat i köket för första gången utan halvfabrikat. Den här pappa, skulle du ha tyckt om. När jag kommer hem, så ska jag laga lite mat till dig, precis som du lärt mig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *