Jag brukar lite larvigt prata om att jag gift in mig i en normal familj, och att jag ibland känner mig som Askungen. Vilket jag visserligen gör, bortsett från allt golvskurande. Altanmålandet är inte alls samma sak, för att de är varken slit eller för ingenting. Jag blir mer omhändertagen än satt i arbete, jag får god mat, syltburkar och inspiration från de hurtiga till att göra saker själv. Och de träffas ganska ofta, går på museum och what not. Själv, är jag ovan vid sånt då jag fikade sist med min mamma när jag var kanske 12. Mycket kan nog bero på att man blev tonåring och tyckte att allt som kommer ur käften på ens föräldrar är rent korkat, oavsett vad de nu handlar om. Så länge de inte handlar om höjd månadspeng.
Så, det här är superkul.
