Jag har gått hela mitt liv och inte riktigt våga be om hjälp att utföra saker och ting, för att jag har varit rädd för att min idé ska anses dålig. Helt idiotiskt. Jag har också struntat i fina gester för folk, för att jag är rädd att jag anses knäpp. Som att det är för mycket och jag anses som en galen stalker. Har inte riktigt våga visa att jag gärna anstränger mig och går ur min väg. Jag har gjort dessa saker nu, många år senare och fått jätte bra respons. Framförallt att plocka blommor och baka födelsedagstårtor. Vad fan har jag väntat på?
Jag plockade en bukett blommor till min lärare till skolavslutningen i 7an. Hon fick den för att hon var cool och hade visat väldigt förtroende för mig trots att jag var en liten snorunge som vägrade ta av jackan inomhus och aldrig respekterade en skogräns. Samtidigt som jag gav henne den så pratade jag om hur ful den var. Jag gnällde över hur alla andras stora och framförallt dyra buketter med fint papper är mycket finare och att hon säkert slänger min.
– Du får slänga den..
Jag var tvungen att sätta aluminiumfolie för att hålla kvar fukten, de kändes pinsamt. Men nu i efterhand, så tror jag nog att den buketten var mest värd. Den var ju så oväntad..
Vem fan skulle förvänta sig att få en blomma av mig i den åldern? Den totala idiotfasaden jag körde på då, visade ingen medkänsla för nån och bara låste mig själv. Det började efter att syrianerna var på mig hela tiden, det var på nåt vis att simma eller dö. Jag valde att att lifta med en vattenscooter, dvs dom andra brudarna som tjuvrökte och snodde saker.
Vad är det som är så himla pinsamt och värt att oja sig över?
-INGENTING
Man ska inte skämmas över saker och ting hela tiden, varför ska allt vara så jäkla pinsamt?
Jaha, hoppsan du har en mensfläck på dina jeans. Well, om dom runt omkring dig inte hjälper dig med en tröja, och istället gör det jobbigt för dig så är det dags att byta vänner. Man slösar ju bara bort sitt liv på att skämmas över ens små missöden och dåliga beslut. Man ska skratta åt dom, hur klyschigt det än låter.
Jag målade om mitt bord i hemma i Salem, de tog mig säkert två timmar och när färgen väl torkat så kunde jag dra av den som om de vore en plastduk. Det här gjorde mig till en början arg så klart, men varför? Det är ju faktiskt lite roligt, om de hade varit någon annan. Det gäller alltså att verkligen ha självdistans, ens liv blir så jäkla förtryckt annars. Och man gör det mot sig själv. Så, sluta.
Råkar du spilla ut nånting över dig själv på lunchen i matsalen när du sitter och äter ensam, så låtsas som att ingen är där. Alla är bara glada över att de inte var dom själva, men dom tycker synd om dig. Däremot kommer inte så många säga de. Så du ska veta de! Dom är bara elaka, men egentligen så förstår dom. De har bara hetsat varann och så blir de skit av allting. Men grattis, så är skolan.. Vi alla har varit där.
Stå för dina missöden och korkade beslut istället, med lite självdistans..
Spiller du ut allt för dig själv, så får du skratta högt och du får titta omkring dig, och du får be om hjälp.
-Ursäkta, skulle du kunna vara snäll och ge mig en av dina servetter?
Varför inte? Ofta den personen svarar nej? Jag tror att folk litar för lite på folk runtomkring sig så man stöter bort dom. Ja, vissa människor är rövhål men troligtvis för att de hade en annan version av syrianer runt omkring sig en period.
Om det nu hade varit så att läraren ratade min bukett rakt i ansiktet på mig, då är det ju henne det är fel på och definitivt inte mig. Om hon nu mot all förmodan skulle skrattat åt mitt aluminiumfolie så hade jag enkelt kunnat svara att
-Ja visst. hade jag fått välja så hade jag ju velat haft nåt sånt där fint blommigt papper som alla andra. Men jag har inte dom pengar.. Så, de kanske inte är de optimala men jag gjorde vad jag kunde. För att jag ville så hemskt gärna ge dig en bukett, som tack för att du trott på mig genom allt. Och jag gick upp en timme tidigare för att kunna plocka dig den där!Alltså bara sanningen. Så, varför skulle jag skämmas?
Dags att sluta. Nu slutar jag skämmas över saker och ting.
Ja jag brände maten, ja jag skrattade så jag grät och nästan kissade på mig (det blev en liten scen och jag var tvungen att sitta mitt i den stressade trappan i Slussens tunnelbana rusningstid. Med vad skulle jag gjort? Kissat på mig?!), ja jag råkade prutta på bussen, ja jag råkade ramla på trappsteget in i pendelstågsvagnen, ja jag råkade stressa förbi bussen så jag smällde in i backspegeln med ansiktet först, ja jag svarar ibland helt fel saker när jag pratar med asiaterna på thaiwoken, ja jag har råkat ta förolämpningar som komplimanger för att jag var lite dumsöt (ja, dumsöt.. Inte korkad och dags att skämmas), ja jag har till och med glömt spola (det är visserligen väldigt pinsamt, fortfarande.. Men vad kan jag säga? Jag är otroligt tankspridd..) och jag har snarkat de första nätterna jag spenderat med någon ny flirt. Superpinsamt, men vad fan ska jag göra åt dom här sakerna? Skämmas? Men jag förstår mig ju på dom, det är ju du som inte gör. Och om du inte gör de, så tycker jag att du skämmas över din ignorans istället.
“There is no need to be nervous if you come with only good intentions”
– Mahatma Ghandi