Vändpunkt .

Jag har nåt en punkt där jag är obekväm konstant. Oavsett vem jag pratar med, så är jag lägst utbildad och troligtvis dummast. Rent darwinistiskt så skulle jag ryka först. Varför? För jag blir stolt när jag läst två sidor ur en bok. För att jag drömmer om att bli Graphic Artist som Marjan Bantjes, när jag inte ens kan koncentrera mig eller fokusera över 5 minuter. De kommer inte hända. Jag kommer aldrig tjäna pengar på ett kreativt yrke. Jag kommer aldrig ha ett 9 – 5 jobb mån-fredag, för att jag kommer komma sent, blanda ihop mina uppgifter, hamna snett med kollegor och troligtvis säga upp mig ganska snabbt om jag inte får sparken. För att jag klarar inte av fasta rutiner. Jag saknar disciplin, helt. Jag kan inte ens laga mat utan att glömma bort att jag har saker på plattan. Oftast av ren tur så hinner jag dit innan nånting gått helt åt skogen, för att jag troligen suttit och ritat, spillt nåt på min tröja och på vägen till toaletten så går jag förbi spisen. Ren slump.

Jag kan inte prata med människor, för att jag litar inte på dom. De har redan dömt mig, så jag har ingen chans ändå att få dom att förstå vem jag är. Och om dom inte ens vet vem jag är, vad är vitsen? Jag förväntar mig att ingen kommer haja hur jag resonerar, för att jag hajar de inte ens själv. Så jag vill inte ens prata med folk. Fast jag är social. Varför? I don’t know. Troligen så tycker jag om korta möten med främlingar för att där kan jag ge en kort , enkel bild av hur charmig jag är. De gör mig glad och ger mig lite boost när jag väl är ensam. Jag vill så gärna slappna av och bara släppa lös alla tokigheter jag känner för att göra, så de är lite roligt att gå på krogen, dricka några bärs och bara dansa. Men varje gång jag väl gör de, så ångrar jag mig något så fruktansvärt och hatar faktumet att jag blev så självsäker, som om att jag skulle ägt stället. Vilket idiot! Men vanliga dagar så önskar jag att jag vore mer sån. Jag blir så trött på att inte ha nånting klart för mig själv. Inte veta vad jag vill. Inte kunna prata med folk, framförallt inte kunna lyssna och inte ens kunna förstå många situationer jag hamnar i och skapat själv.Jag har alltid varit sån här. Jag panikar enkelt pga människor. Jag var klaustrofobisk en period i gymnasiet när min muskelsjukdom var som värst, vilket var komplicerat för att mina ben var egentligen för svaga för att jag skulle orka stå hela 40 minuter hem efter skolan men jag kunde heller inte hantera att sitta bredvid alla dom människorna. Så nära, alla kunde se mig och läsa mig. Alla visste att jag inte ville vara där och alla visste allting, hela tiden. Slutade med att jag började av ren panik för att jag visste att jag bara borde sätta mig ner, men jag ville inte. Jag grinade för att jag vart frustrerad på mig själv. Sen gick jag av. Oftast när jag är ledsen numera så beror de på att jag bara är trött på vem jag är, till den grad att jag blir verkligen verkligen ledsen. Trött på hur jag resonerar, trött på hur jag fungerar, trött på hur jag inte fokuserar och trött på hur jag bara inte orkar nånting. Trött på att vara trött. Jag minns i gymnasiet när jag kände liknande så skar jag mig, för att de var som att allt slutade och gick i slowmotion istället. Jag skar mig för att kunna andas, för att kunna fokusera och för att komma tillbaka till verkligheten. De var ett uppvaknade för att nu hade jag ont och jag hade en situation att hantera med lindande, bindande och städande. Det var en rutin. De skapade också ett konstigt beroende i förebyggandesyfte, jag plockade fram min hjärtformade emo-ask som tidigare innehöll ett par örhängen jag fick av en vän innan jag ens hade hål. Nu innehöll den rakblad jag pillat loss från engångsrakhyvlar. Nu på senare tid har jag börjat komma ihåg varför jag gjorde som jag gjorde, vilket jag under lång tid glömt. Men jag minns varför och att de fungerade. Jag fick också styrka från att våga göra nånting sånt. Att skära i sin egen hud är ingenting man bara gör för att de är kul, de krävdes mod! Och jag klarade av de!.. Bara en sån sak gör mig dum. Jag får styrka från att göra idiotgrejjer. Jag blir så trött.

Jag är aldrig nöjd. Jag slösar bort all min lediga tid på att oroa mig ifall jag verkligen borde vara ledig. Jag startar projekt jag inte avslutar, vilket går ut över andra. Jag är en dålig älskare och jag vet inte om ett öppet förhållande vore bäst för mig. För jävligt, men de har sina fördelar. Inte för att jag är ett dugg intresserad av andras kroppar, mest för att jag blir så panikslagen av att känna att jag inte räcker till. Jag vill bara skrika. Jag älskar min, och jag vill att han ska känna att jag inte står i vägen för nånting. Att jag inte hindrar från upplevelser och saker och ting. Att jag inte nekar honom saker och ting som han vill göra. Men jag obekväm naken, ingen ork i min kropp så jag är bara tråkig och nervös. Än efter fyra år. Jag skulle uppskatta känslan av att veta att han är hundra procent nöjd. Så en annan tjej, som till och med har bröst kanske kan hjälpa honom.. Jag kan inte.

Jag kan fortfarande inte åka tunnelbana. Jag tror att alla tittar på mig och att allas fokus är på mig. Så klart den inte är! och såklart den inte var i Sverige heller! Min puls går upp, mitt ansikte blossar och jag kan inte åka taxi överallt. Jag måste för helvete kunna åka tunnelbana. Nu har inte ens en fungerande mobiltelefon jag kan lyssna på musik från, för att jag har tappat en 2000kronors mobiltelefon i marken tillräckligt många gånger för att den slutat fungera. Jag har inte ens haft en ett år. Men jag räddade en hundvalp som klättrade runt på en kundvagn från att ramla ner på marken, så jag har reflexer för att ta hand om dom små. Vi passerade förbi gubben som stod med en kundvagn mitt på pargatan och sålde hundvalpar som var på tok för små för att ha skiljts från sina föräldrar. Den lilla skrutten klättrade och klättrade, upp på sin kompis och sen upp över kanten. Jag fångade honom i luften på andra sidan vagnen påvägen ner. Fick tag precis ovanför rumpan, greppade runt hela midjan och gjorde honom inte illa. Han nuddade aldrig marken. Han borde följt med mig hem. Men jag ska inte ha en hund här och jag skulle aldrig stödja en sån jävla idiot som säljer hundra på de viset. Troligtvis är de bara massuppfödning under helt förjävliga omständighter.
Jag är stolt över mig själv som räddade den lille och jag är ledsen över att jag sen bara lämnade honom där. Jag tänker ofta tillbaka på mina fåglar och känner sån skuld och skam över att jag bara failade dom. Dom dog, pga att jag bråkade med min pojkvän under en midsommarfest. Kommer inte ens ihåg över vad, troligtvis över nån tjejs om var där jag anklagade honom för att vilja ligga med. Vad annars? Lite de jag känner också att, jag kan inte slåss mot de. Jag har inte slutat bråka om såna här saker än, men jag håller de mesta för mig själv och jag har börjat se de annorlunda. De handlar inte om vad jag tror att han vill, de handlar om att jag vill spy på mig själv när jag jämför med vad jag springer på. Jag är inte bekväm i mig själv och ingenting blir bättre av att min hud blivit helt färjävligt sen jag kommit till kina, jag vill ju inte ens titta på mig själv ännu mindre vill jag att Joakim tittar p mig. Jag har börjat dra täcket över mig om kvällarna och ligga på ett sånt vis att han knappt kan se mig. Ryggen mot hela tiden, kul..
Ha sex?! Se mig?! Vad frustrerande de måste vara att älska en tjej men bli frustrerade och avtänd under sex med för att hon ser ut som en pojke, har alltid en oansad bikinlinje och huden fått en smäll. Jag bara unnar honom mer. Han älskar mig, Jag vet. Men de kan ju inte vara nice.. Jag borde låta honom få utlopp för såna här saker precis som att jag borde få utlopp för mina egna. Perfekt vore om vi kunde hjälpa varann och göra de tillsammans, men jag kan inte ge honom de för att jag är bara obekväm.

Jag är så ledsen över hur jag lät de hända att räven tog dom. Jag var ju så otroligt förtjust i mina fåglar. Jag har sparat en del fjädrar för att göra smycken av, bara till mig själv. Jag har slutat skissa, jag har slutat spela gitarr, jag har slutat sjunga och jag har slutat tro på mig själv. Jag har bestämt mig för att bli någon annan.