Värmen är på G!

Våren är här! Värmen är alltså också här! De betyder att käka mat och dricka bärs utomhus på olika tak, uteserveringar, restauranger, gatukäk och berg blir aktuellt! Dansa på klubbar med terasser tills solen går upp och sticker i ögonen! Men framförallt. Ut och åka tåg med livet i en ryggsäck ett par dagar, kanske veckor. Livemusik och god mat!

Mina studier börjar dra ihop sig, största pressen är definitivt över och jag har gjort bra. Firade i fredags genom att käka mat med P1 grabbarna på The Local, där jag fick en drink av ägaren för att jag gjort de enkelt för honom när han behövde ett av våra bord för nya gäster. Visserligen, borde vi alla fått drinkar, framförallt de som var uppe och spelade biljard och förlorade sina platser. Men jag nekar inte en gratis Jordgubbs mohjito.

Därefter firade jag vidare med de skandinaviska gänget på en restaurang som heter 4 Corners, nära Drum- och Belltower i Gulou. Här har jag hamnat många gånger in på småtimmarna, varje gång hyfsat berusad och eccentrisk. Men alltid glad! En gång var stället stängt, men jag bad snällt till ägaren, Tavey, med Anton och Joakim bakom mig, att vi bara vill ha lite morotskaka. Kanske en öl. Klockan var typ 3 på natten, så vi ville inte krångla, men jag ville verkligen visa grabbarna stället. Och kakan. Vilket var ok, så vi fick komma in och ta plats på uteserveringen. Uteplatsen, deras courtyard, dvs en liten yta i mitten av deras fyrkantiga lokal, är den mest fantastiska plats att sitta på, jag nånsin sprungit på. Restaurangen är Kanadensiskt ägd med fantastisk mat och livemusik. Vi satte oss ner och där glorifierade deras morotskaka, från bordet bredvid hördes en röst “Ha, really? So you like the cake ey? The trick is lemon in the frosting”
Det var deras kanadensiske kock.

Vi hamnade här i Fredags, runt  midnatt. Två öl till, som resulterade i att jag hamnade på scen bakom en mikrofon.  Jag var fullt beredd, inga problem alls, inte ens nervös. Hur kan man vara nervös efter tre bärs och en drink? Problemet blev istället att när jag hörde min egen röst förstärkt av mikrofonen, så kände jag att “Oj vad högt de är! Vill inte störa de som smuttar öl och umgås med sina vänner”. Lite som att, “Tänk om de inte vill höra? Vad pinsamt isåfall, att stå här. Jag sjunger lite försiktigt, så jag inte går nån på nerverna med mitt ego”

Så jag backade undan förstås. Sjöng för långt bort från mikrofon, så att jag knappt hördes. Jag gungade lite, så min röst hördes då och då, som i vågor.

De gjorde att Jonathan, medlem i de skandinaviska crewet och Tavey, stod och puttade mikrofonstället mot mig hela tiden, vilket gjorde att jag backade ännu  mer. In i trumsettet till slut. Ramlade aldrig, men skapade lite kaos. I och med allt backande och puttande så tappade jag bort texten. Slutade med att jag kände att “Njae, vi gör de här en annan gång” Tackade, och klev av.

Inga stående ovationer såklart, men bra kroppsspråk för scen och en “bra whiskyröst för jazzmusik” fick jag iaf från mitt lilla gäng. Det tackar jag för. Bäst av allt, de finns en film på eländet. Skall se om jag kan få tag på den.

Torsdagskvällar är Open mic på de här stället. Klockan 3 på  nästa Torsdag skall jag dit, och Tavey som ägaren heter, skall lära mig hur man lär sig hantera att mikrofonens förstärkning av din röst, är en funktion, inte en fel.