Hej, jag är här nu!

Beijing är ett avslutat kapitel sedan November 2018. Det tog ca 6 månader att landa mentalt i nya existensen där jag inte är längre kände att jag hela tiden var påväg nånstans. I den nya vardagen kunde jag sitta på mitt arsle dag in och dag ut, utan den där känslan av att “snart kommer någon/snart händer något / undra om..??”

Nu fanns det ingen ingen någon som skulle kunna poppa upp när som helst o behöva något slags dokument, intyg, uppvisning av pass, kontrakt eller certifikat. Hotet om att bli vräkt för att vi hyrde illegalt var över.

Det var lite överväldigande faktiskt och fullkomligt absurt, att plötsligt vara fri från yttre stress. Plötsligt så fri. Insåg med tiden hur tight jag hade blivit i kroppen. Man fattar inte alltid hur högt upp i halsen man tryckt sina axlar förrän man andas ut ordentligt. Ibland vaknade jag mitt i natten från mardrömmar där jag upprepade mantrat för mig själv “Bara ett flyg kvar, bara ett flyg kvar”. Stressen av att planera hemflytten hade suttit i så länge, att det tog lång tid att komma ur den. Den satt så fysiskt. I den återkommande mardrömmen återspelades olika varianter av sista dagarna i Beijing. Oron av att behöva flyga 9 timmar med en hund vars ras inte är tillåten flyga mer än 6.5. Oron över att allt jag skickar hem därifrån försvinner. Sorgen att skiljas från våran ayi.

I Sverige fick jag svindel första halvåret av att föreställa mig vara i Beijing igen. Det var så många bollar i luften sista tiden. Mådde illa av tanken att åka tillbaka. Nu börjar jag faktiskt längta dit lite igen. Det var så mycket som kunde gå fel då. Så mycket man bara ville kunna sluta tänka på. Utmattad av hundra olika “tänk om x händer?” scenarier.

I juni flög vi dem två hundarna för att få det största momentet i hemflytten avklarat. Dem var törstiga men fullt i liv när vi kom fram. Huset hade vi, men sov bara två nätter. Kändes mer som en semester i något hyrt än vårat eget. Tre månader senare hade vi löst allt annat och kom efter. Med 15 dagar kvar till min mans 30 års dag sov vi första natten utan måsten på att någonstans. Det var helt otroligt. Huset saknade ovettiga sängar, var konstigt tomt och luktade gammal stuga, men kändes så himla tryggt. Kartonger och påsar med våra ägodelar från Kina och från vårat liv tillsammans innan Kina prydde golvet i ett av rummen. Nu var vi där, i ett hus som är vårt. Ett hus som ingen nånsin kan slänger ut oss ifrån. Ett fantastiskt torpigt sekelskiftes hus i trä. Naturligt ventilerat, snett och underbart. Det är som en rymlig stuga med många skarvar och otippade höjdskillnader. Övervåningen har alldeles för lågt till tag. Men VI VAR ÄNTLIGEN HEMMA!!!

Inga fler väskor eller kartonger att packa. Inga fler lägenhetsbyten eller flygplan. Aldrig nånsin tänker jag sätta mig på ett flygplan igen. Dem dagarna är över. Att gunga in i Svenska rytmen och få in tillräckligt med köttbullar o lingonsås i munnen tog ungefär ett halv år. Men sen var både kropp o själ i ro nog att fullt kunna konceptualisera att vi verkligen var hemma igen. Mardrömmarna och svindeln var över. Nu var vi här, på riktigt.

SOMMAR 2020

Dagens läge är rätt najs faktiskt. Hundarna stormtrivs, men känner sig väl lite utkonkurrerade nu när familjen fått ett tillskott. En liten super söt dotter på 5 månader förgyller vardagen numera. Oj vad hon växer! Och fyfan vad gullig hon är.

Jag håller på att lära mig sy och måla med oljefärg, samtidigt som jag börjar ta produkt och fashion bilder hemma uppe i det tänkta sovrummet med det alldeles för låga taket. Joakim drar fram vad som finns under all kvickrot i trädgården och skapar linjer ute i kaoset. Inomhus bubblar hans viner och fermenteringar. Huset doftar av fläder!!

Det blir bra det här.

Tja!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *