Nånting händer.

För charmigt.

Tidigare har jag varit skräckslagen för allting under 15 år. Allt mellan 10 – 15 år gammalt förväntade jag mig att de skulle dra mig i håret förr eller senare. Allt mellan 5 och 10 skulle kläcka ur sig massa elakheter som att jag är spinkig eller ser ut som en apa. Allt under 5 skulle nog bara tycka att jag är tråkig. Tiden har lärt mig att det inte riktigt är så. I själva verket är barnen nyfikna på mig, framförallt här. Men jag hann uppleva de en sväng även i Sverige.

På kontoret för China Unicom, dvs mobil och internet, hamnade jag bredvid en lite pojke som blivit satt på bänken i bröstkorgshöjd , för att vänta på sin mormor som betalade hennes abonnemang. Han totalt frös när han upptäckte att jag stod bredvid honom ( killen på bilden ovan för samma ansiktsuttryck ), då mitt ärende var i luckan han satt bredvid. Han vart så nyfiken att han sträckte fram sin hand, som att han skulle kolla att jag verkligen stod där eller om han fått i sig för mycket hostmedicin. Han klämde på min jacka och sen pillade på min hand. Därefter kom tanten och plockade upp honom, sen såg jag inte honom något mer. Känner mig på nåt konstigt sätt bestulen >.<.

Jag hade en dröm för några veckor sen, som fortfarande hänger med mig. Det var en blandning av filmer jag sett och Sverige jag längtat lite efter, tillsammans med konversationer jag haft med Joakim och mig själv. Jag lämnade ett sjukhus med ett spädbarn i famnen, gav mig ut i den svenska kollektivtrafiken runt Söder, som var överfullt och jag var vilse. Inte vilse, men jag hade ingenstans att åka. Stressade runt med en sovande och alldeles ny pojke i min famn, mellan tvärbanor och pendeltåg. Jag visste jag hade nånting var jag tvungen att ordna, men inte vad, hur eller var. Hade ingenstans att bo och heller ingen att be om hjälp, utan jag var ensam och kände mig ganska övergiven och hjälplös. Men det här var ingen situation då jag kunde sitta och tycka synd om mig själv. Jag minns att jag bara ville få barnet tryggt, det var allt som var viktigt. Vart jag nu än var på väg, så var mitt mål att kunna lägga ner honom någonstans där ingen kunde skada honom. Någonstans varmt, rent och till och med lite gosigt. Jag var på jakt efter ett hem. Jag upptäckte efter en tids resande att han slutat andas, det var försent och det fanns ingenting jag kunde göra. Jag hade misslyckats. Misslyckats med den lilla uppgiften att ta honom från sjukhuset till en annan plats utan att ha ihjäl honom på vägen.

I brist på andra idéer, reste jag tillbaka till sjukhuset som påminde mer om en privatklinik startat av ett par passionerade mid-wives i USA. Såna kvinnor som arbetar i hemmen för de gravida kvinnor som inte vill föda på sjukhus genom kejsarsnitt och mediciner, utan föredrar en naturlig födsel i sitt eget hem. Där satt några skådespelare jag uppskattar och spelade kort. Jag travade om kring i korridorerna för att hitta min dam, men han vaknade innan jag fann henne. Jag tog mig ut igen och tillbaka till tvärbanan, för att fortsätta mitt sökande efter vårt nya hem.

Det har gått flera veckor sedan den här drömmen, men jag minns fortfarande hur han såg ut. Hans lilla sovande fejs. Jag kan inte skaka av mig de hela.. Jag tänkte på alla de kvinnor som förlorar ett spädbarn, tex min farmor. Jag har aldrig ens haft ett sånt litet knytte i min famn på riktigt, men jag kunde ändå hur ont det gjorde när han längre inte andades. Paniken. Rädslan. Och hoppet.