Tack och förlåt

Dualiteten mellan olika vägar byggda på samma drivkraft, är hård. Ibland exploderar hela skiten pga dem olika tillvägagångssätten. Ibland är olikheten i sig limmet för samarbetet. Det där som slutet av dagen utbildat bägge.

Ödmjuk och försiktig kärlek kan drunkna i aggressivare mer påstridig kärlek. Men båda är kärlek.

En mer, inombords. En mer, ute i luften.

En sitter inne med en kopp te, följer den andres rörelser och uttryck som om det vore nyheterna om ett innebördeskrig i grannbyn, väntar och hoppas. Funderar. En är ute och demonstrerar, genom att bland annat kasta sten på problemen för att mörka ut dem, få dem till ytan. Det flyger ut passionerade uttryck om hur framtiden borde se ut!! Samtidigt som historier om hur ens drömmar massakerats.

Båda är kärlek. Båda lika riktiga och viktiga. Den ena tyst. Den ena högljudd. Vilken är rätt?

Båda? Ingen? Beror på?

Eller är det så att dem behöver varann?

Men är det inte så att om ingen vinner, så har båda förlorat? Eller vinner båda, genom att ingen förlorar?