Rannsakan

Att veta vart man har sig själv är viktigt för att komma ihåg vart man är på väg och varför. Men det kommer inte automatiskt och det är inte enkelt, utan de krävs jobb. Det är hårt att inte vara ignorant och det är svårt att ha självdistans.

De senaste dagarna har för mig handlat mycket om att rannsaka mig själv. Eftersom jag legat sjuk, så har jag haft mycket tid för funderande. Det har varit skönt att bli tvingad till att ta de lite lugnt, eftersom de inte är något jag unnar mig vanligtvis. Hur arbetslös jag än är, så är jag alltid stressad. Men nu har jag bara legat i soffan och tittat på hela 21st 45minuters avsnitt av Jericho serien. Emellanåt har jag legat och stirrat, fick en jätte bra chans för att landa och meditera.

Maskrosor krullar sig fint i vatten.

I gymnasiet sa Joakim att han inte tycker om idén att man bara klär sig som alla andra, och gör som alla andra, utan att ens fundera på varför. Hjärndöda beslut utan motivering var han helt enkelt inte så imponerad av.
De flesta människor gick honom på nerverna eftersom de flesta människor anstränger sig för att passa in i sin subkultur, istället för att lägga samma ansträngning på självutveckling. Han tyckte att jag är en smart tjej för att jag kan tänka själv. Han påstod att det här var något han visste. Att jag bara hamnat lite snett pga dåliga vänner och kanske för att jag inte fått den uppmuntran under min uppväxt jag förtjänat. Att min pappa blev sjuk och att jag fick lära mig att ta hand om mig själv tidigt, har gjort mig till ett maskrosbarn. Det här ska jag komma ihåg och inte låta någon ta ifrån mig. Jag är inte dum och jag är heller inte ful. Mitt leende med mitt 11 mm överbett jag hade första gången han såg mig, var fint och inget annat.

Det här har han sagt ofta och mycket. Till den grad att de nästan är uttjatat. Men allt det här tjatet i 7 års tid har gjort nytta. De har gjort mig bekväm i att;

  • Gå osminkad, överallt.
  • Bekväm nog att inte ens raka mina ben för att bära kjol.
  • Klä mig som en tantig dagisfröken innan jag ens fyllt 20.

Se på de lite objektivt ifall du inte ser tyngden i det här.
Killar idag, i 20 års åldern generellt kräks på att tjejer inte är gjorda av bomull. “Usch! Hår!!” är väl klassikern.. Så vi går ju inte ens till stranden och chillar i solen, om vi den här dagen inte har tillgång till rakhyvlar. För att vi är gör allt vi kan och undviker allt vi måste, för att skydda våran hemlighet om att vi är mänskliga. Att vara mänsklig blir ju liksom pinsamt. Eftersom tjejer ska vara lena, tjejer ska lukta gott, tjejer ska ha stringtrosor och högklackat, tjejer ska och tjejer ska.. Jag har aldrig nånsin tidigare träffat en kille som haft den otroligt simpla inställningen:
Tjejer ska vara bekväma.

Så det var ju ett litet pussel att få ihop.
– Ljuger han? Eller är det nåt fel på honom?
Det var omöjligt att bara ta hans ord, då hans ord vände min värld upp och ner. Nu kunde jag inte navigera längre, bara total förvirring.

– Vaddå behöver inte sminka mig varje dag? Nu förstår jag inte..

Så tålamod behövde han ju.
Jag menar, vet du en annan karl som skulle spendera 7 år på att övertyga en kvinna om att hon inte behöver raka sina ben, eller ens sin bikinilinje om hon inte verkligen själv trivs bäst så, även när hon är ensam?
Samtidigt som kvinnan i sig, kallar honom för galen. Slår vi vad om pengar, så sätter jag min slant på Ghandi.

23 år nu, vem blev jag och varför?

Jag blev awesome! och de är en teameffort av hela världen, min familj, gamla puckade vänner, mig själv och Joakim, samt har Joakims familj också en roll i de hela. Jag har tänkt mycket på det här, framförallt idag. Uppväxten, skolan, vänner, folk, beslut i livet och allt möjligt.. Hur otippat de var att jag s´kulle bli den jag är, om man ser tillbaka på hur jag växt upp. Joakim helt tog min av min egen bana. Har också tänkt på mina gamla relationer, som tog mig inte på helt fel banor.. Och så har jag tänkt mycket på pappa, då jag lämnade Sverige i ett lite oroligt stadie. Hur går det för honom?

Det här är pappa

Pappa flyttade ut när jag var 6 och mitt första besök i hans lägenhet, spenderade jag på att springa runt i cirklar genom alla rummen medans han gjorde sig hemmastadd. Det fanns en dörr från köket, till hallen, till sovrummet, till köket.. Den här lägenheten var en 10minuters promenad hemifrån mamma och desamma gällde nästa lägenhet, så han flyttade aldrig långt. På nya stället hade vi bastun bokad nästan varje helg, men tillslut kände jag mig för stor för att vara med. Jag fyllde 11 och fick ha en lokalfest för mina klasskamrater. Pappa kokade korv och hans sambo var den enda som dansade på hela kalaset, vilket var pinsamt men jag borde bara gett henne en high five för hennes shyssta Aerobics moves. Fyllde 12, sommarlovet från 6an till sjuan närmade sig och en vanlig dag hemma hos pappa så hände nånting. Hans ansikte blev rödflammigt och hans ögon blev lite stirriga.
Han tog bussen till vårdcentralen som skickade hem honom igen. När han kom hem var han i sämre skick och de blev snabbt värre. Han vilade inne på sängen som var en resårmadrass på golvet med ett ljuslila överkast jag aldrig gillade.

Sambon Mervi som var sjuksköterska hanterade situationen väldigt proffesionellt, hon höll sig lugn. Jag stod i dörröppningen till sovrummet och tittade på honom, bakom mig i hallen gick hon fram och tillbaka, fram och tillbaka. Med ögonen i en bok hon högläste ur om olika symptom till något hon siktat in sig på. När hans tal blev sluddrigt till den grad att det var svårt att förstå han svar på hennes frågor, så blev det tydligt. Hon stannade bredvid mig, petade till glasögonen och realiserade.
– Du får en stroke.
Ambulansen var redan på väg och jag kände knappt igenom honom när han åkte. När han fått hjälp att sätta sig på den båren som de backar in i ambulansen stod jag där och tittade. Jag ville krama honom, men jag gjorde de inte. Min korsgranne Malin som pappa lärt känna under de fyra år vi bott där, var hos mig den här dagen så hon minns det här precis som mig. Hon är nog pappas favorit av alla mina vänner. Vi stod där och vinkade.

Spagetti

Jag bad pappa om att laga mat en dag och det gjorde han, men jag skulle hålla honom sällskap. Vi gick in i köket och han frågade vad jag ville ha, – Spagetti.
– Vad vill du ha för sås till?
– Den vita
– Okej, vilken färg? mörk eller ljus?
– Vit..

Misstänker såhär i efterhand att han ville göra något coolt med färgen, men att jag var tråkig som bara ville ha grunden.
Men han fixade de utan problem. Jag älskade stuvade makaroner, fast spagetti med stuvningen på sidan. Idag kallar jag de Carbonara med ett utvecklat recept. Och idag har jag lagat mat i köket för första gången utan halvfabrikat. Den här pappa, skulle du ha tyckt om. När jag kommer hem, så ska jag laga lite mat till dig, precis som du lärt mig.

Är kärleken blind, korkad eller envis?

image

image

Jag försöker ibland att mumla ihop ett utkast till en krönika i huvudet och sen sätta mig och försöka skriva ut de. Det blir sällan lika punktat och tydligt som jag tänkt, men jag förmodar att de nånstans är fullt läsligt ändå.
Nu har jag tänkt på det här med förhållanden, relationer, kärlek och alla bråk som kommer där till. Att vara förälskad är väl ungefär som att vara hög. Alla känslor förstärks.

Helvete heller att jag ens skulle acceptera ett nej.

Kort sagt så faller du mycket längre och flyger mycket högre. Alla komplimanger gör större positiv skillnad i hur du ser dig själv och alla bråken desamma men motsatt. Jag tror fullt ärligt, att kärleken gör dig blind. För man nekar nog hellre än erkänner för sig själv, att en partner tvivlar i ett förhållande..

Kanske i stunden då jag upptäcker att tjejen jag skakar hand med på en fest presenterar sig som Joakims flickvän.
Då inser jag att jag borde gjort någonting. Vaknat! Lyssnat! Men han har gått vidare..

.. Och då är det på tok för sent. Ungefär som en alkoholist som nyktrar till och finner sig själv ensam. Hur de gick till förstår man inte. Man inser dessa saker i de stunder du hinner nyktra till när ditt stash tagit slut och systemet är stängt. Vad gör man då? Du är fucked ändå så jag skulle nog bara börja skramla mynt och kolla öppettider.

Mens gör mig schitzo

Renée Voltaire

Well, alla kvinnor har sina lingonveckor om vi inte fått för oss att p-pillra bort dom. Vilket jag själv då och då önskar att jag sysslade med, men jag har för mycket som säger emot de. Framförallt att de skulle bli permanent. Samt så är östrogen något som inte går ur kretsloppet, så moder jord rynkar ögonbrynen åt alla veganer och hippies som knaprar piller. När vi ändå är inne på saker jag är rädd för, så är min absoluta rädsla i livet att lyckas bli gravid. Ttill och med bära ett friskt barn i 9 månader. Men att sen som en stor final bli lämnad. Framförallt de första barnet, då jag inte har nån aning om vad fan jag pysslar med. Men jag ska inte prata bebisar, utan jag ska prata ilska, mens och media!

Mens + Media = Bad F-ing Combo!

Jag är alltså rädd för att effekten av att p-piller blir permanent, enkelt summerat.
Jag litar inte ett piss på några små piller som magiskt gör mig laminerad mot spermier, som sen bara avtar och så funkar all the plumming igen. Helt utan risker, bortsett från att de aldrig försvinner kretsloppet. Man till och med har hittat de här östrogenet som finns i p-piller i bröstmjölken på eskimåer, eller nej.. De är DDT.

Jag i princip gråter för stackars Wakka i Final Fantasy 10 som är lite orolig för hur Blitzballen skall gå. Glädjetårar är heller inte ovanliga när de är tex giftermål och bebisar på film. Eller när Joakim kallar mig söt undertiden jag gnäller på att jag inte har långa ögonfransar. Allt gulligt gör mig löjligt rörd, och allt sexigt gör mig löjligt arg. Kort sagt.
Pendlar i mina tankar mellan att kanske ge mig in i en stressig träningsperiod och att åka till centrum och köpa en påse lakrits, vilket lite går emot varann. Inte bara de, dessa tankar växlas dessutom fram och tillbaka samtidigt som jag står och bakar äppelpaj och längtar efter vaniljglassen nere i frysen. Men egentligen, så vill jag inte äta pajen för att jag har fått för mig att det är en dålig idé för “en som mig”. Vad det nu är.
Och så plockar jag fram min bit från formen innan den ens hunnit svalna 1 grad.

Jag föraktar den här veckan väldigt mycket, därför jag nånstans som sagt önskar då och då att jag pillrade bort den. Man är trött, man är pissed off, man känner sig som en påse bajs, man är överkänslig och man är ett jäkla pain in the ass att ha och göra med. Matvanorna blir konstiga också, eftersom jag får dåligt samvete av att äta då jag inte vet om det är mensvärk eller hunger jag känner. Så man drar på sig lite anorektiska drag dom här dagarna. Sure, jag kan inte tala för alla såklart, men iaf från min egen lilla psykade värld. Och det känns ju lite som att p3 vill att jag ska strypa mig själv med Ottos koppel när de pratar om hur jävla snygg Nathalie Portman är.

– JAAAAG VEEEEEEEEEET! gapade jag tillbaka på radion
– Fuck you, var min nästa kommentar..

– “Nej älskling, du är jätte fin”

Jag förmodar att det här är en fras vi alla känner igen, antingen för att vi lockar till oss den eller så är man en flitigt arbetande pojkvän som vet sin roll. Och hela tiden måste påminna henne om att hon inte alls ser tjock ut, i det ena eller det andra plagget. Jag kan inte ens räkna på mina händer, eller ens alla ändar jag har på hela min kropp hur många smskonversationer jag haft i den här stilen med Joakim.

– Bah, jag vill döö
– Nej älskling, de vill du inte :)
– Allt är skit
– Nej plutt, det är inte alls :)
– Böööh
– Älskar dig :)
– Älskar dig med :)

Det är svårt

Jag har aldrig hävdat att jag bara står på mina egna ben och inte påverkas av någon annan, absolut inte. Jag har bara hävdat motsatsen. Anledningen till att jag driver hela den här siten, är ju från grund och botten min kamp. Min kamp för att slå mig in på egna villkor. Men det är svårt, framförallt den här veckan i månaden. Då allt känns dumt, lite töntigt och självsäkerheten bara faller. Helt plötsligt är jag inte stolt över mig själv längre, utan jag känner mig lite smådum som lägger min energi på att vara hippie, när jag istället kan lägga min energi på att lära mig se kåt ut på bild. De är ju så alla andra bloggare lyckas, jag tänker inte länka exempel men du vet nog precis vad jag menar. Men det är ju helt fucked up och den här schitzofrena sidan av mig själv, får mig att känna lite hopplöshet.

Men, i grund och botten så tror jag på vad gör. Och jag är stolt över att jag lägger energi på hippiegrejjer, istället för materialistiskt skit. Så jag väljer att inte ta del av allt det där dom här dagarna, för jag känner mig inte helt immun nog. Samtidigt som jag på nåt vis dras till de, just dom här dagarna. Jag öppnar aldrig aftonbladets äckliga hemsida vanligtvis, men just idag så bara måste jag veta hur förhållandet mellan modellen Miranda Kerr och Orlando Bloom går. (Det här vet jag, för att jag bläddrade i de skitlektyr som fanns att tillgå på det här dasset jag var på. Läs sa ju Einstein, så jag läser. Vad de nu än är.)
Utöver min schitzofreni, så tycker jag mig vara en ganska bra förebild för småtjejer.
När jag bara håller på mina ideal och inte råkar snedda över till fel fil.

Och vinnaren är.. antidepp.

De tre tjejernaVåren, mammakänslorna jag fått av att ha tre flickor att ta hand om, och vad vet jag.. Alla människor jag ser med shoppingpåsar på stan, har väckt mycket känslor och tankar i mig. Och visst är det så att känslor väcka känslor. Jag vill inte vara en snoffsig politiskt korrekt ekobrud som tror sig veta allting, men såhär tänker jag.

Ensamt på toppen

Att prata om jord och politik med människor är farligt. Många blir ofta obekväma och ibland till och med förolämpade.
De känner sig påhoppade när jag påpekar att jag själv inte handlar på H&M eller nyproducerat från Mellanöstern och Asien, pga av dåliga arbetsförhållanden och transportsträckan. De tror på nåt vis att jag dömer dom till dåliga människor. I do not.
Saken är att de får göra precis hur de vill och jag vill bara inte behöva hålla tillbaka på mina egna resonemang.
Är det verkligen jag som gör fel när andra människor inte kan stå för sina egna beslut?

Tex så hackar inte jag på mina vänner om att “mm, den där frukten du har där är hitkörd från Spanien och oj vad mycket bensin det gått åt”. Absolut inte, varför skulle jag hålla på så?
Folk däremot tycker om att hoppa på mig för att ekofrukten har plastomslag. Jag tycker de är skitkorkat! Men de blir “Mm, sanna oj vad eko det här är då”.
Jag är också sjukt frustrerad över de! Kan vi inte tillsammans istället prata om hur konstigt det är?
Måste jag stå till svars för alla dumma grejer som finns för att jag uppmuntrar tanken till närproducerat och naturligt gödslat?
Är det inte egentligen dags då att se över sina egna beslut om man osäkerhet och till och med hämndbegär dyker upp när någon annan gjort annorlunda?
Jag fick verkligen ansvara för att den ekologiska frukten har plastförpackning. Jag blev nästan hånad och förlöjligad, som om att jag helt plötsligt vart oseriös och alla mina åsikter runt ekologiskt rann ut i sanden pga Konsum.

Superekologiskt från min egen jord, för att de smakar bättre och jag vet exakt vad jag stoppar i mig.

Otroligt ensamt..

Både jag och min sambo har fått mycket skitsnack bakom ryggen, kritik och påhopp från andra som inte valt en ekologisk livsstil, trots att vi aldrig påpekat deras. Vi har bara pratat om våran egen.
Istället för en
– Glad för eran skull som kan odla eget, de måste smaka bra. Men jag har inte råd att handla ekologiskt. Eller så kan de ju dra ett argument för varför de inte bryr dig. Men de blir
– Mm, oj Sanna. Har du en hårfön. Det är väl inte så eko..

.. Ska jag bli förkyld istället då du vet att jag inte har element i mitt hus? Och jag använder den inte på sommaren!!! Och även om jag gör, så fuck you!

För dessa personer, blir ju allt väldigt enkelt. Kritisera mig för att jag har en hårfön, för att frukten har plastförpackning och bli arg på mig för att jag är elak när jag bara försöker berätta om andra alternativ till antidepp medicin.

 

Yes, nu glider vi in läkemedel

Min läkare skrev ut zoloft till mig när jag var 17 år för att jag fick lite ångest då och då. Men om man ser på de lite objektivt, så var jag en 17 årig tjej som var en av 800 personer i hela Sverige hade MG. En av 800! Det är ju helt otroligt! Det här skapade mycket problematik, frustration, stress och ångest eftersom första tiden i gymnasiet gick ut på att åka fram och tillbaka mellan sjukhussängar och sticka nålar i armar. Symtomen av MG, Myasthenia Gravis var att jag inte  hade någon kraft i kroppen. Mina muskler drog så jäkla mycket näring för att skapa väldigt lite energi, så jag orkade ingenting. Att äta och var ansträngande, att schamponera håret var ett helvete och att prata i telefon kunde man i princip bara glömma. Som 17 årig tjej att inte kunna prata i telefon är ju förödande, de är ju allt dom gör!

Vem blir inte deprimerad av allt de + allting annat som kommer till i den åldern? En 17årig tjej är ju i sin fulla blom och hur kan man inte ha förstående för att hon har mycket känslor och vissa negativa? Det är ju bara vad de innebär att vara tjej och tonåring. Medicin mot de? Är mens ett symtom på nånting som också snart skall medicineras? Kommer de snart att börja medicinera oss om våra blödningar är “onaturligt mörka”? och säga nånting i stil med att “mörkare blödningar kan skapa problematik i framtiden för dig som vill ha barn”. De tabletterna kommer sälja som smör!
Lösningen var aldrig att knarka ner mig, utan att ge mig en tröstande kram och tala om för mig att allting kommer blir bra, att jag är stark och klarar det här. Jag behövde en vuxen som trodde på mig.
Hur kunde en vuxen tro att lösningen sitter i en tablettkarta?

 

Det handlar om att slippa eget ansvar

Men folk vill hellre skylla alla sina personliga brister på medicinska orsaker. Istället för att ta del av informationen och kanske se över sina val, så är jag en dålig vän och minimerande när jag tycker att någon annan blivit ilurad antidepp på samma sätt som jag blev. De tjänar såna otroliga mängder pengar på att lobotomera unga tjejer och killar. Medans jag själv tycker att jag är solen i mörkret som säger “Oroa dig inte, du behöver inte medicin. De är inget fel på dig, de vill bara tjäna pengar på dig. De tar vanliga symtom som vi alla har då och då, tex trött, dålig aptit, rastlös, osäker, sömnbrist, nervös och ledsen. Solen i mörkret
Solen i mörkretVäldigt många människor har såna här perioder och alla ni är inte sjuka. Ni är bara människor och vi alla känner såhär ibland. Kanske har ätit dåligt, sovit dåligt, sover dåligt pga nikotin men inte vet om de, kaffe gör dig rastlös, all coca cola du dricker gör att du hypar och faller vilket troligen gör dig trött och deppig, men du vet inte såna här saker.
Du kanske behöver någonting att fokusera på ifall du bara känner dig ledsen?
Nånting nytt och spännande att ockupera tankarna med?”

En ur gamla bekanta bröt kontakten med mig för att jag vägrade tro på att hon var sjuk.
Enligt mig, så behövdes bara ordning på matvanor och råvaror, en stoppad överkonsumering av den mängden socker som intogs (coca cola), ett stopp på rökandet som orsakade sömnsvårigheterna. Att inte kunna sova berodde nog på den rutinerade kvällscigaretten, inte för att de var nåt fel i hennes huvud. Nikotin ger dig ett uppiggande och rastlöst rus. Vilket en rökare borde hålla koll på och därför räkna med den eventuella konsekvensen. Lägger du ihop ett och ett så har du två, men enligt den här personen tre och en lång förklaring. Bekanten min tyckte själv att de handlade om ett psykologiskt problem som behövde knarkas ner. Men känns de inte bara som en enkel utväg? “Bra! Nu behöver inte jag diska, jag går på medicin för att jag är deprimerad. Nu kan jag pausa kampen att komma upp på fötter, eftersom jag går på medicin.” Alltså bara äta medicin och överge ansvaret för sitt eget liv.
De tröttnar på konversationen och gör sig av med mig/oss.

Stort Grattis till läkemedelsföretagen!

Har man lyckats förstöra världen så pass mycket att människor blir arga på dom som upplyser orättvisa?
Jag är rädd att jag är för hård nu, men det här frustrerar mig. Och det är så stort! Inte bara en av mina vänner, utan nästan alla människor resonerar ju såhär! De blir glada och känner sig märkvärdiga ifall de får gå på antidepp, de är ju helt sinnessjukt.

Jag är verkligen upprörd över hur världen förfaller och hur vi raserar allting vi egentligen borde byggt upp. Eftersom jag inte kan prata med någon om de, så jag bestämde mig för att göra som alla reggae artister. Skriva om de! och lägga på lite två takt! Enda sättet att få folk att lyssna. Här är min första reggeatext, den vill jag dela med mig utav.

Du behöver inte vara som dom >>

Och by the way, In i hennes liv kom kärlek, nya spännande studier, cigaretterna lades ner och allting blev bra.. Hon började beskriva sig som lycklig.

Solen i mörkret, fotograferad från andra altanen. Yes, jag har två!