“Harkrankar är farligare än myggor för att dom lägger ägg under huden på människor”
Detta övertygade min kära bror mig om när vi var typ 7. Trots att det var över 20 år sedan, så insåg inte jag förrän förra veckan att jag fortfarande är lika rädd för harkrankor som jag blev då. Inte förrän min man uppmärksammade hur jag reagerar lite väl starkt på ofarliga ting och komplikationerna med att stackars baby sitter i famnen på nån som far omkring i huset och släpper ut gälla skrin för att det flyger runt djur i luften.
“Jo jag vet, men jag kan inte rå för det!” försvarar jag mig. Harkrankor är ju så läskiga för att dom lägger ägg under huden på oss … männ….i..skor..” säger jag.
*Ifrågasättande förvirrad grimage* Det lät ju så himla korkat att säga det högt. INte ett dugg klokare än “Månen är gjord av ost”.
Mannen höjer ögonbrynen, ler. Men säger ingenting…
…”Fast… sååå… är de ju inte… inser jag… nu …” fortsätter jag lite skamset. Samsen för att jag samtidigt inser min ålder. Jag är 31.
“Näe, Sanna. Så är det inte” och så ler han igen.
Så denna får bo i badrummet och jag har döpt den till Jon. Efter min bror.
Ps. Naturligtvis får hen flytta ut men, hen verkar inte vara påväg nånstans.