Denna våren känns som att folk äntligen börjar känna sig normala igen, på riktigt. Törs man säga att pandemin är bakom oss nu, här i Sverige iaf? Inte 100% kanske, men vi behöver inte vara rädda för varann längre! Wohoo! Genom det hela pandemi kaoset hade jag fått för mig att Covid knappt påverkat mig utöver att jag inte kunnat börja tjäna pengar som porträtt fotograf. Men på ett barnkalas i en gammal dekorerad och dukad loge blev det tydligt hur mycket jag faktiskt lidit. Lappfeber kallas det! Big-time. Det var i en konversation med min svägerska som poletten trillade ner. Att under tiden sedan jag fick barn, Februari 2020 så har jag bara funnit mig i att inte träffa människor. Men utan människor så, känns det lite som att jag inte finns.
Det blev tydligt för att jag fick sååå mycket kraft från att ha spenderat en dag i stan. Idéer, skaparglädje, självförtroende och entusiasm är sånt man kan hämta inifrån – naturligtvis – och det ska man! Det gör jag! Det har jag gjort genom hela pandemin! Men den kommer i en annan form utifrån. Att röra mig bland människor blir lite som att skörda existens. Den stora på extrovert och introvert är om man hämtar eller spenderar energi bland folk.
En röd ryggsäck bobbade runt längst kanten av åkern inne på stigen. Sedan bobbade ryggsäcken vidare ut på åkern, mot kunghögen. Först trodde vi det var någon historienörd som skulle upp på kungshögen för att få vara så nära som möjligt till den potentiella guldrustningen som sägs ligga där begraven. Istället tog sig figuren vidare. På håll är det ju imöjligt att se vem det är, så mina tankar målade upp en ung man i 20-25 års åldern.
Våra vägar korsades närmare Kyrkan och denna kvinna i 45 års åldern (typ?) berättade att hon är påväg till Enköping, men tar denna omväg för att vid Kyrkorna hittar man alltid vatten.
Wow. Det är lustigt hur jag sitter här och tänker, den okristna kvinna som jag är, att jag älskar Kyrkan. Kyrkogården är vart jag går när jag vill vara ute, men i fred. Rensar mina tankar och andas ut här. Att passera gravstenen där någon lilla Noel ligger begraven gör ont i mig varje gång. “Vår älskade Noel” står det på stenen formad som ett hjärta med en nallebjörn sittande på ena sidan upptil. Noel föddes och gick bort på samma dag.
Kyrkogården är en meditativ plats där det är svårt att fly realiteten av livet. Att vara ytlig, oroa sig över petitesser och “hon sa” /”han sa” situationer blir så meningslöst. Vi all dör nångång. Sen spelar ju inget nån roll längre. Så varför leva livet med en klump magen?
Det är vackert o fridfullt där bland alla blommor stigar, träd. Gruset knastrar fint när man går på det med vagnen. Samt träffar jag lustigt nog dom mest spännande människor där.
Ett roligt möte minns jag från när vi var hyfsat nyinflyttade. Kände oss inte hemma än i promenaderna utan dessa var mer som små undersökningar på området. Det började bli väldigt mörkt på väg hem och vi passerade just utanför portarna in till Kyrkogården, när två äldre karlar varav en hade käpp, kom gående. “Ska dom in på Kyrkogården?.. så här sent?… i mörkret?” tänkte jag när dom öppnade porten. “Ja, näe, men då går vi och lägger oss nu” sa han till oss. Hah. Som att dom skulle ner i graven igen, och bara hade varit ute på en benstäckare. Lustig gubbe. Fick känslan av att vi hade två karlar här som druckit lite sprit och var ute på en liten promenad. Dom verkade ha roligt :) Dem bjöd på lite semestervibes tröst höstmörkret.
På kyrkogården är man aldrig ensam
Ett möte förut var med en kvinna som var där o besökte sina föräldrar. Det tog bra tid innan jag förstod att oj, hon har alzheimer. Mitt hjärta brast för att vi hade pratat och haft jätte trevligt. Solen sken. Hennes man var där bak o städade någon grav. Allting var så “normalt”. Tills hon började upprepa sig. Som en repad CD kommer samma vers ut lika passionerat som förra gången. Ögonen lika känslofyllda.
“Jag minns det som igår… jag var 9 och min mamma kom in.. hon sa “pappa är död”
Beijing är ett avslutat kapitel sedan November 2018. Det tog ca 6 månader att landa mentalt i nya existensen där jag inte är längre kände att jag hela tiden var påväg nånstans. I den nya vardagen kunde jag sitta på mitt arsle dag in och dag ut, utan den där känslan av att “snart kommer någon/snart händer något / undra om..??”
Nu fanns det ingen ingen någon som skulle kunna poppa upp när som helst o behöva något slags dokument, intyg, uppvisning av pass, kontrakt eller certifikat. Hotet om att bli vräkt för att vi hyrde illegalt var över.
Det var lite överväldigande faktiskt och fullkomligt absurt, att plötsligt vara fri från yttre stress. Plötsligt så fri. Insåg med tiden hur tight jag hade blivit i kroppen. Man fattar inte alltid hur högt upp i halsen man tryckt sina axlar förrän man andas ut ordentligt. Ibland vaknade jag mitt i natten från mardrömmar där jag upprepade mantrat för mig själv “Bara ett flyg kvar, bara ett flyg kvar”. Stressen av att planera hemflytten hade suttit i så länge, att det tog lång tid att komma ur den. Den satt så fysiskt. I den återkommande mardrömmen återspelades olika varianter av sista dagarna i Beijing. Oron av att behöva flyga 9 timmar med en hund vars ras inte är tillåten flyga mer än 6.5. Oron över att allt jag skickar hem därifrån försvinner. Sorgen att skiljas från våran ayi.
I Sverige fick jag svindel första halvåret av att föreställa mig vara i Beijing igen. Det var så många bollar i luften sista tiden. Mådde illa av tanken att åka tillbaka. Nu börjar jag faktiskt längta dit lite igen. Det var så mycket som kunde gå fel då. Så mycket man bara ville kunna sluta tänka på. Utmattad av hundra olika “tänk om x händer?” scenarier.
I juni flög vi dem två hundarna för att få det största momentet i hemflytten avklarat. Dem var törstiga men fullt i liv när vi kom fram. Huset hade vi, men sov bara två nätter. Kändes mer som en semester i något hyrt än vårat eget. Tre månader senare hade vi löst allt annat och kom efter. Med 15 dagar kvar till min mans 30 års dag sov vi första natten utan måsten på att någonstans. Det var helt otroligt. Huset saknade ovettiga sängar, var konstigt tomt och luktade gammal stuga, men kändes så himla tryggt. Kartonger och påsar med våra ägodelar från Kina och från vårat liv tillsammans innan Kina prydde golvet i ett av rummen. Nu var vi där, i ett hus som är vårt. Ett hus som ingen nånsin kan slänger ut oss ifrån. Ett fantastiskt torpigt sekelskiftes hus i trä. Naturligt ventilerat, snett och underbart. Det är som en rymlig stuga med många skarvar och otippade höjdskillnader. Övervåningen har alldeles för lågt till tag. Men VI VAR ÄNTLIGEN HEMMA!!!
Inga fler väskor eller kartonger att packa. Inga fler lägenhetsbyten eller flygplan. Aldrig nånsin tänker jag sätta mig på ett flygplan igen. Dem dagarna är över. Att gunga in i Svenska rytmen och få in tillräckligt med köttbullar o lingonsås i munnen tog ungefär ett halv år. Men sen var både kropp o själ i ro nog att fullt kunna konceptualisera att vi verkligen var hemma igen. Mardrömmarna och svindeln var över. Nu var vi här, på riktigt.
SOMMAR 2020
Dagens läge är rätt najs faktiskt. Hundarna stormtrivs, men känner sig väl lite utkonkurrerade nu när familjen fått ett tillskott. En liten super söt dotter på 5 månader förgyller vardagen numera. Oj vad hon växer! Och fyfan vad gullig hon är.
Jag håller på att lära mig sy och måla med oljefärg, samtidigt som jag börjar ta produkt och fashion bilder hemma uppe i det tänkta sovrummet med det alldeles för låga taket. Joakim drar fram vad som finns under all kvickrot i trädgården och skapar linjer ute i kaoset. Inomhus bubblar hans viner och fermenteringar. Huset doftar av fläder!!
This is the default gallery type template, located in: /var/www/html/sannak_se/wp-content/plugins/nextgen-gallery/products/photocrati_nextgen/modules/nextgen_gallery_display/templates/index.php.
If you're seeing this, it's because the gallery type you selected has not
provided a template of it's own.
