En röd ryggsäck bobbade runt längst kanten av åkern inne på stigen. Sedan bobbade ryggsäcken vidare ut på åkern, mot kunghögen. Först trodde vi det var någon historienörd som skulle upp på kungshögen för att få vara så nära som möjligt till den potentiella guldrustningen som sägs ligga där begraven. Istället tog sig figuren vidare. På håll är det ju imöjligt att se vem det är, så mina tankar målade upp en ung man i 20-25 års åldern.
Våra vägar korsades närmare Kyrkan och denna kvinna i 45 års åldern (typ?) berättade att hon är påväg till Enköping, men tar denna omväg för att vid Kyrkorna hittar man alltid vatten.
Wow. Det är lustigt hur jag sitter här och tänker, den okristna kvinna som jag är, att jag älskar Kyrkan. Kyrkogården är vart jag går när jag vill vara ute, men i fred. Rensar mina tankar och andas ut här. Att passera gravstenen där någon lilla Noel ligger begraven gör ont i mig varje gång. “Vår älskade Noel” står det på stenen formad som ett hjärta med en nallebjörn sittande på ena sidan upptil. Noel föddes och gick bort på samma dag.
Kyrkogården är en meditativ plats där det är svårt att fly realiteten av livet. Att vara ytlig, oroa sig över petitesser och “hon sa” /”han sa” situationer blir så meningslöst. Vi all dör nångång. Sen spelar ju inget nån roll längre. Så varför leva livet med en klump magen?
Det är vackert o fridfullt där bland alla blommor stigar, träd. Gruset knastrar fint när man går på det med vagnen. Samt träffar jag lustigt nog dom mest spännande människor där.
Ett roligt möte minns jag från när vi var hyfsat nyinflyttade. Kände oss inte hemma än i promenaderna utan dessa var mer som små undersökningar på området. Det började bli väldigt mörkt på väg hem och vi passerade just utanför portarna in till Kyrkogården, när två äldre karlar varav en hade käpp, kom gående. “Ska dom in på Kyrkogården?.. så här sent?… i mörkret?” tänkte jag när dom öppnade porten. “Ja, näe, men då går vi och lägger oss nu” sa han till oss. Hah. Som att dom skulle ner i graven igen, och bara hade varit ute på en benstäckare. Lustig gubbe. Fick känslan av att vi hade två karlar här som druckit lite sprit och var ute på en liten promenad. Dom verkade ha roligt :) Dem bjöd på lite semestervibes tröst höstmörkret.
På kyrkogården är man aldrig ensam
Ett möte förut var med en kvinna som var där o besökte sina föräldrar. Det tog bra tid innan jag förstod att oj, hon har alzheimer. Mitt hjärta brast för att vi hade pratat och haft jätte trevligt. Solen sken. Hennes man var där bak o städade någon grav. Allting var så “normalt”. Tills hon började upprepa sig. Som en repad CD kommer samma vers ut lika passionerat som förra gången. Ögonen lika känslofyllda.
“Jag minns det som igår… jag var 9 och min mamma kom in.. hon sa “pappa är död”