Det sjönk in igår att jag behöver tänka om. Tiden går ju! Jag blir äldre och känner stress över vem jag ska bli när jag är stor! Så slog det mig att, Oh shit … jag är redan stor.
O jag är absolut ingen alls. Vilket inte riktigt var vad jag hade tänkt när jag var 20. Nån skulle jag ju vara iaf? Körkort skulle jag ha och kanske ett jobb av non form dör jag tjänar bra o trivs.
Hinner jag ordna detta innan jag blir jätte stor?
Ja, med lite fokus. Som rubriken lyder, så måste det ena ut ur huvudet för att något annat ska få plats. Hjärnan min är bara ack så stor o mitt liv ack så långt. Ska något bli bra, så behöver man ju göra det ordentligt, så man kan inte duttjobba med hundra saker samtidigt.
I realiseringen av att det är mycket svårare än jag förväntat mig att sälja bildkonst sa jag till mig själv att; nä nu får det va’ nog.
På ett par år av har jag bara fått lite småpengar för mina illustrationer. Ca tio stycken enkla och snabba illustrationer med lite rolig text och hastiga blommor eller nakna kvinnor, har fått köpare på Tradera. Bilderna har gått för 15 – 225 kr/ st.
“Storfittelugnet” som jag valde att kalla den illustration retroaktivt, gav mest. Skapad med omsorg och ramen ingick.
Inse att jag gått o tänkt att det kommer “släppa” nångång. Att min avslappnade enkla konst kommer bli uppskattad. Folk kommer köpa den. Har tagit förgivet att det kommer gå att sälja konst vid sidan av, utan nån vidare ansträngning.
Det finns situationer där perfektionismen blir som ett handikapp, men aldrig när jag målar. Hjärnan vilar när jag målar, den jobbar inte. Bekymmerslöst går pennorna o penslarna runt på pappret. Det är därför jag gör det ju, inte för att det skall bli nånting. Det handlar sällan om vart det är på väg. Hela tjusningen med bild är ju just friheten. Att ingen kan säga att man gjort rätt eller fel. Varje misstag kan ha varit med flit. Att det inte finns några regler att hålla sig till.
Drömmen var ju att sy egna kläder
Det har alltid känts som att jag har all tid i världen. Som att allt ligger i framtiden. Men plötsligt känns det som att det är försent för allt.
Drömmen om att bära kläder jag sytt själv har hängt med länge. Att ha på en klänning jag sytt själv vore sånt otroligt lyckorus, att jag kan tänka mig elda upp stor del av mina canvaser i utbyte. Skulle inte sakna dom! Så varför låter jag det hela ta så mycket av min tid o tanke? Det är som att hjärnan bara fastnat vid en ide och kört på.
Fröjden vid att pilla med fina tyger är enorm. Förra året sydde jag mig själv en tygpåse av ett fint tyg av Gudrun Sjöden. Den gör mig glad ännu för jag använder den flitigt, och hela kroppen pirrade när saxen går igenom tyget. Mäktigt var det att bestämma hur och var ett så fint tyg skulle klippas sönder. Att skrattade förtjust och känna sig lite berusad av makten man har, är inte ett moment som ingår i att måla och annonsera konst ingen köper.
Nu är en bra tid att sätta fart. En klok idé är att byta tiden som går åt att skapa annonser av bildkonst ingen köper ändå, till att sätta mig vid min symaskin. Om jag ändå lägger tid på något som inte genererar pengar, då borde jag göra det som har högst nivå av FRÖJD.
Vid fotoredigering däremot, kan perfektionismen ta över mig så jag tappar helheten.
Nytändning på symaskinen
Perfektionismen kan få ta över och göra nytta samtidigt vid klädsömnad, för jag förstår ju tydligt hur dåliga kläder kan förstöra en bra dag. Kläder är inte bara stil. Kläders funktion och praktikalitet jätte viktig, men stil går inte att prioritera ner. Allt måste lira. Plus det måste vara hållbart.
Att sy mina egna kläder har jag drömt om sen gymnasiet. Designer skulle jag bli, men har kommit av mig. Köpte en maskin 2010, men vi flyttade utomlands. Sedan vi kom hem 2018 har jag väl gjort lite smått med den men det är ju så jobbigt att känna sig dum. Att inte fatta varför tråden går av hela tiden, osv. Så jag har behövt pauser ibland och dessa kan bli långa.
När jag förstod att våran hund skulle dö tex, då sydde jag henne en ny mjuk bädd. Med rätt motivation känns saker o ting enkla och självklara. Mammas gamla gardiner och stoppning från ett par gamla kuddar. Bädden var välgörande för gamla Shira, även om den inte blev riktigt färdig. Ena kanten behöver stoppas mer och så ska den ha ett överdrag för enklare tvätt. Det känns viktigt att ge bädden ett långt liv. Den iden motiverar mig att göra mer, göra bättre. Bryr mig inte alls om att tjäna pengar. Min vinst ligger redan i att någon använder det jag skapat från återbrukat material, istället för att åka och köpa nytt från butik.
Det känns stort med att dra igång.
Peppad på att göra rätt från början. Vill se vart det tar mig ifall jag kliver in i det här med en lagom dos perfektionism från start. Nyfiken på vad jag kan ta fram sen, när jag vet hur man gör.