
Foto: Jonathan Rieder
PRIDE är ju bara festivalnamnet men de säger ju allt! Var stolt! Var stolt över vem du är och var stolt över vems hand du håller i din egen! Det här är en vecka av stolthet och öppen kärlek för alla de som vanligtvis inte riktigt vågar eller kan. Är du en garderobsflata så kan du den här veckan var en superöppen überdike! Du kan komma hit från någon lite håla i Dalarna, släppa på alla normer och bara köra utan risk för att du blir “den där” tjejen i kommunen som har DIKE skrivet över pannan. Och sen om du vill återgå till att inte synas igen, så kan du enkelt göra de.
Det här är på gott och ont.
Tänk om du är i en position i ditt liv, där du funderar. Du har nått en punkt att du inte riktigt vet ifall du ska bjuda den söta tjejen i den senapsgula 50talskjolen på en drink, eller om du hellre glider över till han som inte knäppt skjortan hela vägen upp? Om du är en liten velare och har 10m till vardera och känner
– Jag vill ha hem båda två. Men oj, samtidigt? Näe, men jag kan ju inte välja. Men jag är ju inte gay, just nu bara lite sugen. Hon/han är ju väldigt, nånting.. Eller, shit. Jag vet inte. Kan man ta hem två nya samtidigt? Kanske bäst att bara välja den ena, eller bara den andre.. Men vem? Mig spelar de ju ingen roll, vem är enklast? Jag provar tappa nånting, böja mig ner och så kollar jag vem som spanar mitt ass mest..
Så är det lätt att man känner sig lite ovälkommen på Pride. Som att det är en tävling i vem som är extremast i sin sexualitet och den flatan som har kortast hår och bredast axlar vinner! Det skapar olust i oss som inte riktigt bryr oss. I oss som går mer efter personkemi och lust, än strikta regler för vad som är “våran typ” och “läggning”. Det känns lite som att pridefestivalen är ämnad för de som är så stolta över att de är gay och blir malliga över de. Men ja! Det är deras vecka! Den är tillägnad dom, så varför ska de inte få känna sig som VIP-gäster?
Jag vill inte ta ifrån dom de, men de skapar problem för alla de som inte riktigt vet om de sitter i en garderob eller inte. För de som har garderobsdörren på glänt för att bara kolla läget utanför, i hopp om lite stiltje men upptäcker den perfekt stormen. Där får dom en väldigt skev bild av hur det är eller kan vara. De får intrycket av att det här är vad du ska hoppa in i. Den helt extremt sexualiserade “gaykulturen”. Normen för en homosexuell blir extrem. Ganska lätt att man stänger dörren igen, för att de är lite mycket att hantera när du bara vill få slappna av och få undersöka saken. Du får en press på dig som du absolut inte behöver.
Inte bara en slutsats
Öppningstalet till Pride förra året handlade om att du ska få ha sex med vem du vill. Han pratade om det här som att det var allt PRID Ehandlade om. Sex.
I kärlek ingår sex och självklart kan man ta upp de, ha lite snuskshower, skådisar från gayporn som kommer och pratar, Babsan i en paljettklänning och allt sånt där. Och ja, i år var öppningstalet av han Thomas som är opererad från kvinnan till man och lyckats föda tre barn. Men hennes, förlåt, hans prat om att hans familj är hans religion kompenserade inte sexualhetsen i allting annat. Jag är arg för att de är så sexualiserat! Det handlar ju om kärlek! och inte vem du har sex med! Du kan ju för fan ligga med en person av samma kön utan att vara gay! Det har man ju alltid gjort! Och tänk om någon bara vill ha någon att hålla i handen och mysa med, och alls direkt tänker på sex? Hur enkelt är det för den här personen att hantera de på ett sånt här ställe, när PRIDE-festivalen skriker åt dig att sex är det första! Kärlek börjar sällan där. Utan de brukar vara nån dejt, sms:ande, bjuda på lite mat, ta en bio, promenader.. Varför skulle homosexuellas dejtande vara så jäkla mycket annorlunda?
När inte ens bögarna dansar till Alcazars sista spelning
Allting var så väldigt extremt, men jag såg ett par som inte utstrålade samma avslappnade stolthet. De var under Alcazarspelningen och det här paret vågade inte riktigt dansa. Den mindre av dom tittade omkring sig hela tiden, som i att han var rädd att någon skulle se dom. Jag vet inte anledningen där, men kan de ha varit så att han var rädd att någon han kände skulle se honom? Eller var han bara nervös för att han inte kunde dansa (inte min bedömning, jag bara funderar bara på vad som pågick i hans huvud..) Det var ledsamt att se att de inte bara kunde vara glada tillsammans, utan han såg så orolig ut. Det var jobbigt att se faktiskt. Om inte ens dom kunde slappna av på Pride, så fick jag känslan av de kände samma press jag precis nämnt. Som att de kände samma olust. Som att de var på Alcazarspelningen för att de förväntades av dom.. De verkade annars ganska ointresserade.
Den här veckan är väl också till för att visa världen att “KOLLA VAD MÅNGA VI ÄR!!! Acceptera våran sexualitet!! We are here, we are queer, get used to it.” Men jag fick ju känslan jag var helt plötsligt inte gay nog, och därför inte helt fullt accepterad. Så på nåt vis känns ju pride bara som en stor hämnd.
Pirattältet
Jag gjorde mitt första aktiva jobb för Piratpartiet bortsett från lite flygbladsutdelning och lite affischuppsättning, men väldigt lite. Jag svarade på Ola Nyströms mejl där han sökte aktivister att ha i tältet på Pride, av nån jäkla anledning så kom de jätte naturligt för mig att svara ja. Tidigare har jag varit rädd för att gå på möten och annat med partimedlemmarna för att jag har varit rädd för att inte vara påläst nog. Jag har inte riktigt haft förtroende nog för de andra medlemmarna, men de har ju varit helt bortkastat med tid! Jag hade vetat allt idag om jag bara hade vågat gå för tre år sen då jag blev Piratpartist. Jag har varit en liten internetkämpe i garderoben.
Pride med Piratpartiet passar mig superbra eftersom jag är bloggare, bland annat därav pirat. Jag är fruktar den dagen då någon får för sig att censurera mina texter, och dessutom har en statlig rätt att göra de. Bara plocka bort inlägg för att “harmonisera” internet. Skulle min Hej Fredrik text ryka? Lite låtsasflata för att jag gick en kväll och höll min väninna Jessica i handen och jag dansade med några brudar. Jag ville ju så gärna passa in och känna mig välkommen.
Och sorry för att jag inte har bilder från själva festivalen, mitt fokus låg på annat håll..


Foto: Jonathan Rieder







