Mats, Ove och Bockarna Bruse

Mats till vänster, Ove till höger. Foto Sanna K

Det skulle bjudas på en unik kuliss och två begåvade musiker med en förkärlek till rock, som delar en nytolkning av en gammal saga. Uttrycket “Rockpoesi” stod med i beskrivningen om vad denna barnföreställning skulle innebära, men Mats rätade mig i efterhand och sade att det är “Mer jazz och folkmusik”. Hur som, så var föreställningen fantastisk!

Ju mer jag som småbarnsförälder börjat ta del av vad som levereras till barn, har jag börjat uppleva att ofta när vuxna skall göra någonting för barn, så försvinner mystik och spänning i utbyte mot att det skall vara enkelt att förstå. Det händer också ofta att en bra story bytts ut mot att det händer nya saker hela tiden. Ett förvirrande kaos av ljus och färg i konstant rörelse med pipiga rörster. Vem som helst blir ju utmattad av sånt.

Det är trots allt en enorm skillnad på att hålla barns uppmärksamhet med rörliga ting och att leda dom nyfiket genom en story. Helt olika skills krävs av skaparna. Helt olika delar av hjärnan aktiveras av barnen. Känslan som infinner sig i barnen i efterhand när allt är slut är också olika.

Nyfikna småttingar från början till slut

Mats och Ove från Skottes Musikteater berättar sagan om Bockarna Bruse med en förmåga att transportera. Vill erkänna att man som vuxen till och med känner sig lite förflyttad en stund. Visst är det en saga där inte allting är som i våran värld, men det finns en solklar utgångspunkt som barnen är med på. Betande djur.

Nyfikenhet är bara början av vad alla barnen i publiken upplevde när teatern drog igång. Det var musik, sång och roliga röster på små leksaker.

Sen är det vackert bara i sig, hela grejen, att man gör såhär för barn. Vuxna är ju ofta så upptagna med sina vuxensaker att barnens möjligheter till stora tankar, kreativt tänkande och nyfikenhet stimuleras oftare av förskolepedagoger, spel och film än en själv.

Foto Sanna K

Den här föreställningen är skapad och levererad med enkla medel, men är så komplett. Det saknas ingenting. Det är omsorgen i planerandet som gör det. Föreställningen ger barnen en stund för stora tankar och visuella intryck som kräver koncentration. Min snart 3 åriga flicka och min 33 åriga man fröjdades bägge av musikaliska skickligheten och snygga rekvisitan som visades upp. Visst tänkte dom säkert helt olika tankar, men definitivt blev dom inspirerade både två. Sagan gör gott för både stora och små. Man lämnas inspirerad och imponerad.

Föreställningen Bockarna Bruse är skapad med enorm respekt för barnen. Det märks genom att inget görs halvdant med synligt tankesätt om att “äh, det är ju bara barn – dom fattar inte ändå”. Istället är det noggrant och snyggt med bra timing. Bakgrunden tjusig, trollet rena hantverket och musiken är stämningsfull. Samtidigt är rösterna roliga och tempot varierande.

Julia Wiberg – En första förebild för dom små

Inte är hon rädd för att bli blöt, smutsig, klättra i träd, bada i sjön eller ha en stor orm vilande på sina axlar och bakom nacken. Dotterns första och största idol och förebild förbli denna glada tjej på SVT. Norrländska dialekten och uttrycken gör henne lite exotisk också när hon med smittande nyfikenhet lever sig in djurens värld. Hur bor dom? Vart sover dom? Vad äter dom? Hur funkar dom? Hur tjock är deras päls jämfört med hennes hår?

Avsnitten följer mönster men blir aldrig enformiga.

LÄS MER

HÄXAN – En butik utöver det vanliga

Det finns en butik på Götgatan i Slussen som är en av Stockholms populäraste shopping gator, där du kan köpa ekologiska städprodukter utvecklade som en fortsättning på det gamla märket HÄXAN som bara gjorde puts för porslin och silver. Nu däremot, har dom det mesta för det mesta.

Foto Sanna K

Nya ägarna av varumärket har inte bara tagit fram fler produkter, men också skapat fysisk butik där du också kan köpa kristaller, kvastar och få en tarot läsning. Dom har bjudit in själva Häxan på kalaset, inte bara nyttjat hennes stereotypa siluett. Yey!

Sanningen är ju att jag älskar häxor. Anstränger mig för själv kvala in i framtiden, men jag har en lång väg kvar. Fastnar fortfarande alldeles för lätt i ha-begär och missar den stora bilden i saker och ting, men känner mig som en “gammal själ”. Törs säga det för att jag inte attraheras av nya idéer och livsstilar, normer eller regler som inte respekterar människans natur. Istället romantiserar jag ofta motsatsen. Det råa. Det enkla.

LÄS MER

Annika och Roslagsfåren

Annika har haft ett genuint intresse för djur sedan hon var liten, men har inte haft möjligheten att ha egna får förrän nu. Trots jobbiga delar av fårskötseln som separation av bagglammen, höstens slakt av osålda baggar, stressen av att folk inte respekterar djuren och att getingar flyttar in i redskapsförrådet – så kör hon på utan planer på att sluta. Arbetet tjänar henne inga miljoner så jag kan inte låta bli att undra, varför gör hon det? För att det är viktigt.

LÄS MER