Föreställ dig att du är 4 år och att dina föräldrars vänner på besök har barn med sig, som du vill hitta på något med. Något träffsäkert, som definitivt kommer göra er till kompisar. Vad hittar du på? Trumkortet våran tjej bjuder på när lekrummet färdigstökat, gungorna är gungade och alla stora stenarna på tomten besegrade är att smyga in i den läskiga ladan.
En plats som är lite läskig även för en vuxen, men man litar på att om den stått tills idag så står den nog ett tag till.
Nyligen kom jag på att vårat hus kommer kännas så mycket större om man tar ner kraven på hur mycket det skall husera. Mycket sånt som inte är känsligt för temperatur o fukt, kan få flytta in i den utrymmet på övervåningen som är i bäst skick. Det blåa rummet.
Så det pysslar jag med nu. Har vant mig vid att klättra upp o ner för en stege, bara det känns stort. Det skall städas, slipas, såpas golv o målas väggar – men sen är det ett generöst förråd. Ett lager. Kanske en studio i framtiden? Själva sopandet o målandet föreställer blir nog ett mysigt pyssel med podd i öronen regniga dagar, när man ändå gärna inte är ute.
Pö om pö & huller om buller
Haver ju en tendens att göra det jobbigt för mig själv. Någon kan ju absolut tänka att man kanske sopar först, tar in prylarna sen. Ordning o reda pengar på fredag. Men nä, då blir det aldrig av… Om sakerna istället redan står där, men otroligt dåligt och ovärdigt till, så kommer det enorma skavet göra att behovet till att lösa det blir så starkt att jag bara måste. Det är en slags självmanipulering. Ett sätt att manövrera sitt uppskjutarbeteende. Jämfört med att stillsamt o noga göra en plan, sedan följa den till punkt o pricka dvs utgår ifrån att sakerna inte redan är där, då kan man ju göra något annat istället. Då är det ju inte bråttom. Känns det inte omedelbart, så blir det inte av.
För människor med ADHD har man uppfunnit konceptet Body Double. Tydligen så enkelt som att, om man har en annan person i sin lägenhet som bara är där utan att egentligen göra nånting, så är man mer triggad till att röja upp. Tvätten, disken, dammet o stöket kan ackumulera hur länge som helst och man tänker inte på det, förrän man har en annan människa som behöver vistas i det. Då ser man sin tillvaro på ett annat sätt. Motivationen är större att göra det trevligt o fint för gästen, än för en själv. När man är själv så tänker man på annat. Utan en ADHD diagnos, så fungerar jag likadant. Har kommit på mig själv att t.om möblera vardagsrummet när svärföräldrar är på besök, samtidigt som vi dricker kaffe o pratar om nånting. Tvätta fönster vid 8 månaders hembesöket för min son. Då också mitt i kaffet. Det är aldrig förrän efteråt som tanken kryper på att man kanske borde bara suttit ner? I stunden är drivkraften att göra fint så stor, att jag jag bara börjar. Det blir som ett tvångsbeteende att fixa sånt som jag tänkt göra länge, men som prioriterats bort. Kan komma en lång parad av “jag ska bara” när jag har besök. Sen säger vi farväl och jag sätter mig ner. Klar för dagen.
Nämnde det här för att motivation är nyckeln. Utan motivation, gör vi inte saker. Vad som motiverar mig motiverar kanske inte dig, men vi båda vet hur känslan känns. Att något känns viktigt. Och om jag har alla mina ting trångt men fint inpackade på kattvinden, istället för mitt i vägen där uppe på ladans övervåning, så är jag inte motiverad att ta hand om ladans övervåning.
Det gäller att veta hur ens hjärna fungerar, sedan skapa situationer där ens egna beteendemönster kan dras fördel utav.
