Den här jackan fick jag av mamma som tyckte huset var fullt med för mycket saker. Tanken var att jag skulle sälja den åt henne, men när jag tog den på mig för att testa storleken så kände jag mig alldeles för bekväm för att vilja ta av den. En sån där rund typ av bomulls jacka i samma modell som klassiska 80 tals denim jackor hade jag inte riktigt sett framför mig att jag nånsin skulle ha. Trodde jag var mer av en “svart trench med huva och midje bälte- typ av tjej”. Det visar sig att man inte vet vad man tycker om förrän man provat. Det dom säger är helt sant. Man ska iaf prova. Oavsett vad de gäller.
Denna modell av jacka visade sig var perfekt för hur jag lever. Den passar in i vad jag har för behov av en jacka. Luftig nog att man får in en varm tröja samtidigt som den är mjuk o skön nog att man är bekväm i bara linne under. Rymligheten gör också att man är lika rörlig som om man bara har en oversize hoodie på. Kragen och knapparna gör den lite stilig, så man känner sig ganska välklädd även fast intrycket av den snarare är lite mer casual cool. Färgen dessutom, är ju något utöver det vanliga. Mamma har dessutom haft den i tio tals år, men skickat är som nytt. Vilket är himla fascinerade i sig, eftersom ingen av mina plagg, eller ens saker ser ut som nya efter ens ett år. Jag kan liksom inte (?). Jag är alldeles för kladdig o rörig, slarvig o distraherad i hur jag lever.
Nog om det.
Skall man ta till sig av Kon Maris tankar kring boplatser, så borde man ta en dusch och klä sig lite respektabelt inför en visning. Syftar på just den där biten om att man kan och bör kommunicera med sitt hus eller sin lägenhet, som om den är en beskyddande entitet. Så idag klädde ja mig för huset!
Orange är en färg som är full av kreativt liv och kärlek om du frågar mig.
Så vad passar inte bättre, än en glas orange roligt randig knyt topp?
Till huset ville jag medla något i stil med “Tja! jag är cool.. Jag kommer inte förstöra dig på något vis med massa plastfärg o skit… Jag kommer typ fota, odla, måla o dansa en del… Det kommer bli ganska löjligt av o till för att jag är ganska fjantig ibland. Men också lite kaos då jag är lite vild… Men jag inte farlig. Lite vild, lite knäpp men inte farlig.“
Jag vet inte om mitt meddelande gick fram, men jag tror det.
Dagens vibe kallar jag “Lika ball o feminin, som bekväm och redo för whatever”
Visst kan man onekligen se skitball ut i solglasögon. Det går dessutom inte att förneka smidigheten i dom, jämfört med en solhatt.
Dom fyller väl sina egna syften men solhatten har börjat ta över i min vardag märker jag. Anonymiteten som uppstår när man har ögonen bakom en reflekterande mur av plast är något jag sällan eftersträvar när jag är ute o rör mig. Motsatsen, där jag ser så många ögon par som möjligt, uppskattar jag när jag är ute o rör mig.
– Hej! – Hej!
O så känner man sig lite mindre ensam.
Bakom glasögonen kan man gömma sig, men under hatt kan man bara söka skydd. Min solhatt är jätte fin o blå. Dessutom randig, så det är lite svårt att använda just den här regelbundet, men jag har börjat anpassa plagg efter hatten. Märker mer o mer hur mycket jag trivs under min lilla solhatt. Faktumet att jag hellre byter till andra kläder än till annat solskydd, skvallrar om att förändringar är på gång.
Snagg, hyfsat osminkad o solhatt. Det är min sommar vibe 2021. För att få lite mer sväng utrymme tänker jag hålla utkik efter en svart hatt i liknande modell.
Om nedskräpningen i fråga inte syns, borde vi bry oss mera eller mindre då?
Ett champagne glas gungade sakta men säkert närmare o närmare kanten för varje gång man klev på golvplankan som hyllan står på. Tillslut föll det och så var det glasdamm o skärvor på hela golvet. Detta vore inte inte alls problematiskt om jag hade haft som vana att bara stoppa allting jag tycker är fult, gammalt, trasigt, äckligt eller farligt i en plastpåse i soptunnan. Men jag har ingen i bruk.
Vart hamnar glasdammet i slutändan, om jag lägger det i komposten?
Mikroplaster är stumma små saker som inte lever med sin omgivning, utan bara för evigt vandrar från en plats till en annan. Utan att varken ge näring till jord o djur, eller boplats för insekter. Dom bara är där och förväxlas då o då med någonting ätbart av fåglar och djur som bor i haven, vilket i sin tur gör dom sjuka. Nånting som tar upp yta utan att göra ingen nytta. Såfort en människa inte längre använder det genom att tex. ha det på sig då det är mycket plast i modern textil, bär eller förvarar något i det – så är det meningslöst. En evigt vandrande stum liten livlös bit som kan blocka organiska passager och fylla magar på någon hungrig.
Eftersom att t.ex kompost och plast ska inte ligga tillsammans, då deras vägar fram till att fylla nya syften har helt olika banor – är det om du frågar mig, helt galet att det ens är lagligt. På samma sätt som att återvinningscentraler på daglig basis krossar fullt fungerande möbler och elektronik är galet. Man kan inte bara lägga allt i en plastpåse och sen gå o bajsa eller ringa ett samtal. Problemet kommer bara vandra vidare.
Dammet från champagne glaset blev problematiskt för att jag har ingen vana av att lägga saker o ting i plastpåsar. Min dammsugare kör utan påse, så normalt lägger jag innehållet i komposten. Men vad skulle jag göra nu? Komposten blir ju jord jag ska odla mat i! Inte vill jag odla mat i jord som består av nedbrutet växtmaterial, kompost och 0.00X% glasdamm. Inte vill jag vara rädd för att gräva i jorden med händerna i rädslan för att få mini glas bitar i dom. Mini glas är ju sånt som känns, men inte syns.
Tanken på att få det i maten skrämmer mig också. Det fick mig att tänka på mikroplaster. Det är väl samma sak? Bägge är trots allt något litet o stumt som bara vandrar runt runt tills det skavs ner så mycket det går.
Sen då? Vart hamnar det? Kan det komma in i maten? Kan mikroplast göra det?
Denna gamla trädgårdsmästartomt är kantad med trasigt glas och bortglömd plast som begravts under år av kvickrot som tagit över. Hur paranoid skall man vara på en skala ett till fem?
Under vagnpromenaden mot kyrkan fick jag möte i byn av en annan granne som också var på vagnpromenad, samt hade otroligt tjusigt mörkröda stövlar på sig. “If you see something, say something” sägs det ju, så jag berömde dom och hon svarade “man måste våga”.
Ja, visst gör man! Man måste våga prova. Motsatsen är att hålla kvar i sitt nuvarande gamla jag med själv valda sanningar i stil med “det är inte jag” att tex måla naglarna eller ha vita sneakers. Det är inte jag, ÄN. Allting du är, är ju upp till den här exakta punkten som passera på 1 sekund. Skulle du få för dig nu att hoppa upp o ner eller skrika ut svordomar tvärsöver torget, så var du inte den som gjorde så – tills nu. Sedan kan du ju välja ifall du skall fortsätta med det eller inte.
Vissa idéer kommer inte funka, men det är en del av testandet. Hennes röda stövlar funkade skitbra, min rosa klänning gjorde inte. Det är inte ett problem, eftersom jag enkelt kan skicka klänningen vidare genom att återigen göra den tillgänglig på Tradera. Tillslut hamnar den framför någon annans ögon, som den gjord mig. Tyvärr i lite sämre skick, då jag är lite kladdig och smutsig och slarvig i hur jag lever. Vilket märks på prislappen.
Sidonot: Det är ju en vettig anledning till att kanske börja vara lite försiktigare, och separera tydligare i vardagen på sysslor – så att fina kläder hålls i fint skick. Må så vara, men äh. Det är inte så enkelt för den impulsive.
När plagget hamnade framför ögonen på mig på Tradera, tänkte jag att jag kanske borde introducera lite mer ljusa feminina plagg i garderoben. Denna Dry Lake klänning i storlek Large kändes som en bra start, iom att den är så rymlig och har ett midje band till.
Den här looken som jag vattnar den stackars squashen som kom ut på friland alldeles för tidigt, samt märgärtorna som knappt tittat upp än, med – är mitt försök at få den att fungera. Få detta blekrosa plagg att kännas som mig.
Fast, det går inte. Plagget och jag har helt olika vibbar. En omöjlig emulsion. Det blir liksom aldrig någon majonäs av oss två.
Måste varit runt 17 eller 18 år gammal när jag köpte denna kavajen, fullt övertygad om att den skulle bli mitt signum. “Sanna, hon i bruna kavajen” skulle det låta, men kavajen och jag bondade aldrig.
Istället gick livet vidare och i förbifarten även massvis av andra typer av jackor, men inga kavajer. Ingen kavaj kvinna helt enkelt, utan mer en parkas typ av brud.
Att sälja vidare saker som aldrig kommit till användning är en gest utav respekt till plagget i sig och ledet människor bakom det. Det finns många sett att se på det på men inget utöver “den kanske kommer till användning nångång i framtiden” försvarar sparandet utav allt. Till det svarar tänker jag att – Ja, kanske det. Men troligtvis inte.
Min första bild på Instagram är postad den 21a November 2001. Det är en selfie från Arlanda flygplats, tagen precis innan vi kliver på planet till Kina. Livets andra stora fria äventyr efter skolan. Det första var att flytta ihop med min pojkvän. Två år senare flyttar vi nu till andra sidan jorden. Bilden jag postat är en grimage som jag själv tycker visar allt jag känner i stunden. “Shiiiit! Nu åker vi!” Sen dess, har jag av o till postat bilder i olika syften. Försökt ta fram vilken typ av feed jag skall ha. Försökt var lite spännande, lite fjantig och rolig, men också naturligtvis – stilfull. Man ska ju ha style.
Nu håller jag på o startar nya konton hej vilt med idéer om att jag skall ha specifika konton för specifika projekt, men det börjar kännas lite utmattande och ganska onödigt. Det kommer nog landa på två konton. sannakallioniemi för familjeliv och trädgård och fotograf.sannak för allt som händer framför min lins.
Instagram fyller olika syften, för olika människor. En del dokumenterar sina resor, andra sina ansikten, vissa sina kläder – och en ny trend som jag upplever är att driva butik. Man säljer av sin garderob.
Folk startar helt enkelt 2h konton på Instagram. Det är underbart. Jag har senast igår klickat hem en skitfint blommig klänning som såg ut att vara sydd från gammal sextio tals gardin eller påslakan, med stora blommor i orangea toner. Men det var faktiskt ett plagg från Indiska. Hett tips, evelinas_klanningar.
Froken_ajokens_2hshop är ett annat tips! Faktiskt den första 2h shoppen på Instagram jag stötte på. Därifrån klickade jag hem denna fina sommar klänning i viskos från Indiska, för 30 kr.
Liten paus under äppelträdet i blå klänning, blå solhatt och gula strumpbyxor
En annan butik är annlindstrom11 som varit en vintage samlare under sitt liv och alla plaggen verkar vara i himla fint skick även fast hon haft dom i årtioenden. Ann är 70+ och säljer av allt hon känner att hon inte kan ha längre då kroppen numera har lite högre krav på komfort.
Att sälja av sin garderob på Instagram tycker jag är en jätte bra trend som jag hoppas växer och håller i sig. Sist men inte minst, en gammalt skämt.
Sara Bäckmos alla kanaler och live sändningar från hennes super härliga odlings grupp på facebook, tar upp en hel del av min tid. I förrgår läste jag ut hennes bok Skillnadens Trädgård – och när jag lade ner den kände jag att jag vuxit. Ur läsningen och alla stunder jag spenderat med boken i knät klädd i pyjamas har jag vuxit mer o mer in i den Sanna jag visualiserat att jag är i framtiden. Nånstans där i den oklara framtiden så når jag min fulla potential och hittar mitt kall! Hittar mitt sätt att leva på. Där att förbruka energi och, ger mer utav det. En vardag där ens måsten, gör en glad samt betalar ens räkningar.
En trädgård året om har jag inga planer på att tjäna pengar på, utöver dom kronor som sparas på att slippa köpa sparris i butik. Vilket jag iofs inte gör, för det är skit dyrt. Men när jag går där o påtar, knaprar på halv jordiga rädisor så samlar jag tankarna kring dom projekt jag jobbar med sen. Studion och butiken. Båda dessa är långt bort, men samtidigt redan här.
En studio kan vara en improviserad plats på designerad eller temporär yta i hemmet där man tar bilder. Det har jag. En butik kan vara online på Tradera. Det har jag också. Det som saknas är en plats där dom båda är permanenta och fysiska på en o samma plats, utanför vårat hus. Dvs in på på övervåningen som behöver bli ett lekrum i takt med att det andra rummet blir sovrum. Nuvarande sovrummet blir odlings rum.
Odlingsrum är nödvändigt eftersom förkultiverade plantor klarar sig bäst samt ger skörd tidigare. Det blir ju himla stökigt i huset med plantor utspridda på överallt där det finns ljus. Iom dessa ganska seriösa planer, kan man lugnt säga att Trädgårdsglädjen har tagit med med storm i år! <3 Bara dagar efter att en granne frågade om vi odlar potatis eller nånting men jag svarade “näe, vi har ingen möjlighet till det just nu, i år”. Sen pang bom ba, började jag förodla massvis. Inte är det första svängen med odling, bara ett kärt efterlängtat återseende. Vi började odla grönsaker redan 2009 när vi flyttade ihop o bodde i torp. Sen hände ju Kina, sen hände bäbis och så var ju den här trädgården ett stort virrvarr av tuvor, sly o kvickrot. Men inte nu längre. Nu börjar den bli jätte fin. Iaf enligt våran brokiga och ganska organiska standard.
Nog om det där med trädgård. För att den är där för livskvaliteten och vilan, men inte jobb, nätverk, skapande och pengar. Det är butiken och studions syfte. Länge skissade jag på hur min attefallsstudio skulle se ut. Ute i regn o rusk var jag där ute och placerade ut mindre stockar för att få en känsla av utrymmet. Klurade på hur dörrar, trappa, kök, toalett och garderober skulle placeras. Det var jätte roligt. Uppgiften slukade mig verkligen. Att försöka få in allt, men samtidigt hålla kvar känslan av att det är ett stort tomt rum man kan göra vad man vill med per projekt, var svårt. Frustrerande. Förvaringen framförallt var alltid i vägen eller för långt bort. Skall man ha förvaringen utanför i en egen lite friggebod? Tillslut landade jag i att, det jag behöver exakt just nu – är bara en tom torr yta som jag kan få vara och breda ut mig i, utan att vara i vägen. Utan att det känns trångt.
Så, därför håller jag nu på och renoverar ladan.
På den vägen är det. Insåg att för mig personligen är det ett himla jobb att bygga en attefall o planera kostnader för el o vatten osv. Men att bygga om en farstu till ladan och slita ut allt gammalt bråte, putsa och måla känns enkelt. Jämförelsevis. Så det håller jag på med! Jag bygger inte en, utan tar fram en studio. Är du intresserad, så kan du följa bland annat den processen , samt lite trädgård på mitt instagram konto mysbacken.
Sanna K Studio kommer vara en plats främst för fotografering. Kläder och porträtt. Utöver fotografering, så en studio för att ta hand om och förnya kläder. Laga, färga, förvandla, dekorera. Önskar att Sanna K Studio kommer föra tankarna till någon som älskar stil. Hållbar stil. Sanna K som fotograf önskar jag kan få jobba med smarta människor som också älskar kläder, men precis som jag – inte vill att miljön eller någon samhällsklass tar stryk. Sååå viktigt är det ju inte. Bara himla kul. Kläder skall vara kul. Önskar få in designers och sakkunniga om mode industrin, som kämpar för hållbarheten. Alla olka delar av hela kedjan. Textil konstnärer, butiks ägare, slow fashion poddare och naturligtvis, sömmerskor, designers och dom klädskapare som gör kläder av återvunnet material. Om någon syr tygpåsar av gamla segel eller gör hårband av kaffepåsar. DET och HEN vill jag ha in i studion. Kreativa porträtteringar av skaparna, med deras skapelser. Det är min dröm för Sanna K Studio. Tills jag har en plats att bjuda in till, så kör jag självporträtt med dom kläder jag säljer i min lilla butik. Vilket för mig vidare till nästa del, just butiken.
Butiken har jag tänkt skall vara en återbruksbutik samt good old fashion 2h. Men ingen loppis. Det kommer inte finnas kartonger av saker i som ingen vet vad det är. Utan fina strukna kläder som doftar lavendel och är upphängda. Så där fint organiserat att Maria Koindo skulle bli stolt och lite besviken, eftersom hon älskar röror o här finns det inget att organisera.
Nåväl. Jag drömmer.. drömmer o drömmer. Och det är så härligt. Medans jag lyssnar på poddar, läser böcker och tittar på Kalle o Brita som gör sin grej – så längtar jag efter att bli vuxen. Visst är jag 32 och så… Men jag har inget körkort och jag jobbar inte aktivt. Men jag vill! Jag vill så gärna ha en studio med öppettider. En skön liten butik som har provrum. Min egna lilla värld där jag är både boss och servitris. Bjuder på kaffe, städar och hjälper folk att hitta rätt plagg. Kan t.om hjälpa till med att sy upp och ha mig. Vilken roll detta här än kallas, så är det den jag vill spela. Och när studion är nersläckt, så kan jag jaga sniglar ute i trädgården.
När studion är öppen men jag är själv, så redesignar jag kläder och förvandlar textil till något man kan ha på sig. Jag som älskar färg vill kunna bestämma över färgen i alla plaggen. Tex köpte jag ett par pastell jeans i nån kulör av persika, som inte alls passar mig. Dessa behöver göras om för att sedan säljas i butiken. Tänkte gå på med penseln och testa om man kan få linoljafärg att fästa. Iom att jag inte får bort det när jag råkar drälla av misstag, så kanske man kan måla lite fina blommor med flit på något? Vi får se. En annan tanke är just, miljövänlig blekning. Nu har jag glömt vilket plagg det var som jag ville bleka, men jag vet att jag har något liggande som verkligen skulle behöva sig en liten uppljusning.
Funkar det med saltvattenpray och solbad? Vi får se.
EDIT: Juste, det var denna skjortan. Fyndad från Sellpy på Tradera. Mönstret är nytt i min garderob så det är spännande, materialet är slitstarkt och formen sitter skönt, men färgen trivs jag inte i. Kan man bleka den med salt o sol? Just nu regnar det, men snart kommer ju sommaren.
Det visade sig att butiken inte alls befann sig i Torekov, utan i Enköping. Samma sommar jag besökte Torekov, besökte jag också vårat hus i Enköping för första gången. Lappen måste jag helt enkelt ha plockat nångång då. Säkert den gången vi var inne o fikade.
Ibland är mitt uppskjutarbeteende så pass extremt, att det tar mig 2 år att öppna en länk. Inte förrän jag låtit den där lappen jag stoppade i fickan under en semester i Torekov 2018 sitta på kylskåpet några veckor två år senare, så hände nånting. Häremellan hade t.om flyttat från ett land till ett annat och tydligen tyckt det var lättare att packa med lappen istället för att undersöka länken. En dag när den satt där på kylskåpet så provocerade den mig. Detta under perioden jag läste KOn Maris bok om städning och tyckte det var alldeles för rörigt på kylskåpet. Med så många lappar så ser man ju ingen lapp alls! Det var helt enkelt städdags. Först ut att sortera efter var denna lilla lappen från Torekov som hängt med himla länge. Spark Joy? Nej! Men nyfikenhet! :)
Och visst var jag himla glad som sparat lappen så länge! Länken ledde ju för fan till en vintagebutik. Nämligen Fixa Stilen.
Under dom 6 månader som kommer därefter så händer lite saker. Först o främst så börjar jag följa deras konto på Instagram och det tar inte lång tid innan jag lyckas bli himla upprörd över att en jätte fin klänning i gammel rosa hann bli såld till någon annan. Här lärde jag mig att man helt enkelt måste var lite på hugget om man ska ha något. Efter att jag sedan sett en bild där en scarf knytits till en FANTASTISK huvudbonad, så fick jag en briljant idé. Vi måste samarbeta. För att dessa kreationer och fina grejer spark massvis med joy hos mig.
Linda på Fixa Stilen knöt fyrkantig scarf till huvudbonad
Som en fotograf med kärlek till gamla grejer och fina mönster, så hörde jag av mig och hoppades på att hon nappar.
4 dagar senare står jag vid Post Nord uthämtningsställe i Enköping. “Wow, Nu händer det!!” stod jag och tänkte med bubblande glädje och entusiasm i kroppen då damen bakom kassan letade efter mitt paket. “Här står jag och hämtar ut första leveransen med grejer jag inte köpt, utan som skickats till mig för samarbete! Från en skitball vintage butik dessutom… Holy shit!”
Nu är helgen här och mitt jobbande/lekande/fröjdande börjar. I lådan finns massvis av fina grejer och mitt schema är fritt.
