Det är inte ofta främlingar letar sig ut hit, men iom att historiska ting är på gång i byn så fick vi besök. Det var nämligen högtid för att skrota telefonstolparna.
Naturligtvis tog jag tillfället i akt under detta historiska event för våran lilla by, att prova min hand på industri bilder. Under kolsvart himmel och duggande regn med främsta ljuskällan från arbetarens pannlampa och fordon. Onekligen fanns det otential för lite balla bilder.
När stolpen föll ekade tystnaden i bristen på ett passionerat “Tiiimbeeeeer”. Tydligen är det här inte en grej i den riktiga världen. Ytterligare en sak helt enkelt man lärt sig fel från TV. Precis som att “Sacre bleau” egentligen inte ens är en fransk svordom och att “off pist” på skidbacken inte betyder ett jäkla skit om du pratar med en Kanadensare.
Man lär sig något nytt varje dag; OM man törs gå ut.
Pappa var med och byggde taket på Globen i Stockholm och från det jobbet sparade han en bult. Förhoppningsvis inte en som skulle sitta nånstans. Arbetsbilen han hade var alltid fylld med massa skräp om du hade frågat mig, men för honom var det sånt som var bra att ha. Stege, rep, presenning. En pick up truck kan jag själv se betydligt mer nytta i idag än vad jag gjorde då. Att ha en generös yta bakom bilen man inte är rädd om ger en massa möjligheter att plocka upp sånt där kul som andra människor övergivit. Lastpallar, pallkragar, plast baljor, hinkar, korgar, glasburkar med lock och flaskor. Men på den tiden var den naturligtvis pinsam. Ful och smutsig men också lite cool eftersom han fått den från sin chef. Det måste betyda att han är duktig på sitt jobb, tänkte jag.
Ibland fick vi åka med ut på något mindre uppdrag där han t.ex skulle lägga tak på en liten sommarstuga. Undrar om det var svart jobb? På premissen att vi håller oss undan fick vi tidningar och godis att ha i bilen.
När millenium skiftet firades så tog han med oss in till Slussen. WOW! “Är det såhär det är att vara vuxen??!” tänkte jag. Helt slagen av hur glada och finklädda alla är. Det doftade av parfym då o då och feststämningen var underbar! Det var högtalare nånstans i vimlet och alla sjöng med. Drinkar i händerna dansar dom och röker cigaretter ute på torget. Oj vad jag längtade efter att få bli vuxen. Oj vad jag skulle dansa och ha fina kläder när jag var stor. Folk började trängas tillslut och resan hem kändes lång. Äventyret var inte lika roligt mot slutet, men jag skulle aldrig glömma vad jag hade sett. Det hjärtformade fyrverkeriet som spred sig över himlen var kvällens Top 1. Top 2; Hur fri man är att göra vad man vill när man är vuxen.
En annan gång jag fick se när vuxna människor dansade, rökte cigaretter och hade fina kläder på sig var på vatten festivalen. På kvällarna kunde pappa dricka bärs med en kompis medans jag och min bror gjorde bank på att samla ölmuggar från borden. Dessa gav 10 kr styck i kassan! Nånstans under dessa kvällar fick jag se ett par vuxet par dansa salsa och jag kunde inte sluta titta. Sen tror jag det vart lite för hett så vi gick därifrån men egentligen hade jag velat stanna kvar. Vuxen livet verkade så spännande. “Får man dansa sådär?” tänkte jag. “Hur lär man sig det? Hur vågar man inför såhär många människor?” Paret dansade som att ingen tittade och dom släpppte aldrig blicken från varann.
Rävudden Camping gav en annan inblick i vuxenlivet. Dit åkte vi då o då som vi åkte för att grilla korv över öppen eld och fiska. En idé om hur det kan gå om man sitter kvar på karusellen lite för länge. I efterhand är det intressant att vi fiskade alls eftersom att pappa är hemskt allergisk. Måste varit för min brors skull, då han gillade hela grejjen med att kroka mask. Gubbarna som sov i tälten runtomkring satt och satt runt samma eld om kvällarna som oss; v ar skitfulla. Inte alls lika trevliga mot sina barn, utan jag tyckte synd om den andre tjejen vars pappa inte ens kunde ställa sig upp. “Oj kommer han dö nu?” undrade jag när han föll baklänges av bänken. Dottern var mera arg än orolig, så jag förmodade att det hänt förut. Kvällarna var lite långsamma kanske, men pappa var ju där och vi tyckte om att springa runt i skogen. Under sista morgonen trodde vi det regnade, men pappa tittade ut och skrattade åt upptäckten av en aspackad hårdrockare i skinnjacka stå o pissa på vårat tält. På den här campingen lärde vi oss att skräp du lämnar efter dig i mörkret på kvällen, är pinsamt att se nästa morgon när solen är uppe igen. Att tiden helt enkelt går, även när det känns som att den står stilla. Det här är en bra metafor tycker jag, för att ta ansvar över sina handlingar. Städa upp efter dig själv, figurativt och bildligt. Gör du nån ledsen, säg förlåt. Har du somnat berusad, städa bakfull.
Utöver spännande inblickar i vuxenlivet då o då, var varannan helg som vi spenderade med pappa väldigt mycket semester. Godis, film, åka o bada, åka skridskor på isen, bio, god mat och bastu.
Lagom till skolavslutningen i sexan fick han en stroke. På 9 månader kunde han inte prata och jag bara väntade på att han ska bli sig själv igen, så vi kan åka o bada. På sjukhus hade han legat förut och det ordnade sig alltid. Den här gången skulle vi bara skärpa oss lite extra och verkligen bara äta nyckelhålsmärkt ost. Nu skulle jag anstränga mig. Hjälpa till aktivt och inte tjata om den goda Jarlsbergen.
Det har gått snart 20 år och vi har inte åkt o badat. Vi kommer inte göra det heller. Men allt är bra nu ändå, även om inte hur jag hade valt det. Numera är det inget badande eller takläggande som görs, men fortfarande pappande och morfargöra. Vissa saker förändras inte.
Det där med inredning, familjedynamik och husets rytm när det kommer till rutiner och processer så som matlagning, inläggning, städning.
Måste man välja en skola? Behöver man verkligen vara extremist för att känna att man tillhör klicken? Är det verkligen allt eller inget, för att få räknas in? Ibland känns det så. Som att man skall skämmas för att man äger en hårtork när man lever så ekologiskt man kan. Man väljer bort fisk som inte är MSC certifierad, handlar kravmärkt, tar med egen tygpåse till affären men har en bensinbil och huset saknar solceller.
Gör man inte tillräckligt då?
Tycker när det väl kommer till krita, så är andan utav “Om alla gör lite” är ganska svag. Folk blir så vigda till ideologi att dom glömmer hur livet var innan.
Måste varenda äpple varje år göras till mos för att man ska få tycka man är en äppelmosare? Måste man veta konst och kulturhistorian som lett fram till utformningen av alla gamla fina möbler man fyndat på loppisar, för att verkligen älska dom? Måste man veta hur många procent salt man ska ha i saltlagen utantill för att få tycka man är duktig?
Näe.
Någonting i hur allting Egentligen skär sig tycker jag får det hela att funka här i våran stuga med en alldeles för fin taklampa i köket. Kristallkronan fiskade vi upp ur skräp- släpet hos familjen som sålde oss ett kylskåp.
Den enes skräp är den andres lyx.
Tvättstället är i vägen vart det än står.
Kaoset inte vackert, men det är något lite mysigt med det ändå. Troligen för att det är just vårat och inte någon annans kaos. Sitter här bekymmerslöst och uppmärksammar hur mycket saker jag Egentligen borde gå upp o göra nu. Istället tänker jag däremot hälla upp en kopp kaffe och njuta lite av hur mycket saker som står överallt. Det säger ju ändå tydligt att folk inte bara bor, utan lever här :)
Den största kastrullen min mamma hade köket, som jag bekymmerslöst snodde med mig när jag flyttade ut, stod där överfull med vatten och fräste på vedspisen. Längst in längst bak, redo att tas fram när det att dags att ordna disken.
Att stå där i köket med middagen halvklar och titta på när kattungarna undersöker sitt nya hem, samtidigt som jag har en bäbis som mumsar pannkakor och två hundar som nosar i cirklar under hennes fötter i väntan på pannkaksregn – fick jag en känsla av att ha kommit fram.
Katternas ankomst har gett mig känslan av att vårat hem är komplett. Deras fart och lekfullhet har gett hemmet en ny nivå av lättsamhet. Att livet är en lek, är det ingen tvekan om ifall du frågar en kattunge. Tydligt visas jag hur enkelt det är att glädjas åt dom ytterst små sakerna i vardagen, genom att ha ännu roligare med klossarna på golvet än vad bäbisen haft. Något jag trodde var omöjligt.
Det är intressant att kattungarna också favoriserar den gula klossen. Gult är alltså inte fult, utan både gott och kult.
Kompost är också mat. Ge det till maskarna. En liten gåva till Moder Jord.
Allting som lever eller har lev, är samtidigt mat. Så är det. Allting som inte längre animeras, komposteras och förbrukas. Det är så allting fungerar. Även denna kompostsamlingen som jag råkade tycka såg himla smaskig ut, eftersom den hamnat i en sån fin tallrik för att komposthinken var ute på vift. Matavfallet såg så gott ut, att jag kunde inte låta bli att leka lite med den. Ta på min nya fina 12 kronors klänning från Tradera och låtsas att jag fått ett uppslag i någon tidning där hemmafruar får dela med sig av sina recept. Projektet blev en slags kärleksförklaring till Moder Jord.
Matavfall är fortfarande mat. Även om inte för dig.
Det är härligt att tänka på hur allting som är organiskt är mat, för någon eller något. Inte lika härligt att tänka på kanske, beroende på hur man ser det men – även du och jag.
Det där med att vara medveten om sin mortalitet utan att balla ur över det, är lite viktigt och också ganska svårt att landa i. “Njut så länge det varar” säger folk om saker och ting, tex att var gravid eller ha småbarn som ofta sover, hah. Men HUR? HUR njuter man? Hur exakt gör man det?
Verbet “att sparka boll” är betydligt lättare att visualisera hur man gör, därmed också lättare att lära sig jämfört med “Att njuta”. Det finns ingen regelbok. Det är en känsla. Bryter jag ner det så börjar det nog ändå med en utandning. En insjunkning in i stunden. Andas in och känn hur du.är.här. JAG ÄR HÄR. Andas ut. Att andas in och känna lyckan dansa i magen. Syret komma ut i alla musklerna. Tillåta en själv att bara uppleva ens existens utan några som helst krav. Bara utandningar och insjunkningar. Djupare o djupare in i ingenting. En själv.
Ju fler såna stunder jag har under en vecka, desto mera energi har jag i batteriet så att säga när nästa vecka börjar. “Den här veckan ska bli ännu bättre”. ÄNNU mera sånt!
Det är fantastiskt.
Vad har de med kompost att göra? Allt o inget. Vi alla är kompost i slutändan, så länge vi inte väljer att spikas in i en metall låda efter att vi inte längre kan animera denna kroppen. Om jag själv fick välja skulle jag nog ätas upp av något slags vild djur. Några gulliga små björnungar typ?
Det är tufft att kliva upp tidigt när det är kallt utanför täcket. Det som lockar upp mig utöver kaffet, är den där känslan av att vara först. Det är något lite magiskt med att kliva upp när det fortfarande är mörkt utomhus. Tiden stå still. Allt är så stressfritt denna timmen för att egentligen skulle jag ju sova nu, så det är ingen press alls att uträtta något. Man kan bara sitta där och göra ingenting tills grannarna tagit sina bilar till jobbet. Ljudet av dörrar som smäller och bilmotorer som brummar iväg, är mitt startskott. Nu kan dagen börja.
Men innan dess rör jag ingen dammsugare, ingen disk, ingen tvätt. Denna stunden är alldeles för helig för att inte bara njuta av :)
Det är svårt att veta ifall metaforer som fungerar i språket går att ta så pass bokstavligt till konsten, att man faktiskt tar på sig flera hattar för att få igenom nån slags symbolik om att man kan och gör en hel del olika saker, på bild?
Mom jeans känns som något påhitt ingen egentligen har. Bekväma praktiska byxor som sträcker sig ovanför naveln tror jag fler pappor än mammor har.
I gymnasiet minns jag en tjej som tyckte jag såg himla bekväm ut i min vinterjacka. Tittade tillbaka på henne i sin väldigt snygga skinnjacka och svarade att hon inte alls ser bekväm ut i sin. “Näe jag fryser som fan… men jag skulle aldrig välja att vara varm framför att vara snygg”.
Kanske den attityden som slängs ut när man är mamma? Dessa praktiska plagg som inte tryck på magen, skaver på höften eller klämmer på bröstkorgen per design kallas därför mammakläder? Dom där plaggen man aldrig hade gått ut o raggat killar i, men man älskar nu?
Såna kläder som går att existera i när man har en annan människa som i princip bor på ens kropp. I mitt fall mycket kjolar och tunikor; allt med mjuka eller inga resårer.
Nu när lillen är över 8 månader och äter mer o mer riktig mat så har jag långsamt börjat ta fram plaggen som inte har omedelbar amnings möjlighet i sig, men som är korta nog att enkelt få ur vägen om man måste.
