Manifestering av körkort och sexigt samarbete

Hur får man tiden att stå still?

Mmm. Mysigt.

Vid Imbolc, en häx sabbat som firas i början av Februari för att uppmärksamma att man kommit ut på andra sidan av det mörkaste mörka , började jag manifestera inför 2024. Vanliga nyår känns aldrig som rätt tid att tänka på vad som komma skall eftersom man är mitt uppe i julvibbar ännu och allt som har med den ledigheten och festen att göra. Imbolc däremot, kommer precis då det är över o julpyntet är nere. Man börjar blicka framåt. Skrev ner allting jag längtade efter och önskade mig. Allt sånt som jag vill ska finnas med i nästa kapitel.

Övningskörning och sexigt samarbete

Hade gärna kikat på den listan nu för att minnas men min kalender flög av biltaket i April under en rekord lång övningskörningsrutt ända till Ytter Kyrka. Körkort skrev jag först av allt och det är på gång. Att köra bilen till mataffären, gå in o handla själv medan barnen sover i baksätet och Jocke sitter kvar o lyssnar på radio får mig att känna mig mera mammig än nånsin. Känner att jag växer in i rollen ordentligt med bilnycklar dinglande i handen.

I listan skrev också något jag valde kalla “sexigt samarbete”. Det betyder att vi vuxna gör hemma ska synka upp lite mer och dra lass tillsammans, istället för att kompensera det den andre inte har tid med hela tiden o därmed vara gå om varannan. En sköter disk tvätt mat, den andre ved bil skottning. O så ses vi däremellan nånstans vid blöjbyten. Kul? Ne men himla praktiskt. Och helt okej en kort period, men nu behövde den fan brytas. Bytas. Ge plats för samarbete istället. Sexigt sådant.

Vi är båda ute i trädgården nu. Nostalgin är total, eftersom det var lite så allting började väl efter dejting perioden. När vi väl hade bestämt att vara ihop och delade boende, så var vi mycket ute o påtade tillsammans. Med pannlampor på satt vi och drack kaffe i mörkret, för att sen jobba vidare. Samarbete var ledordet då ingen av oss riktigt visste nånting.

Senaste åren har jag vistats mycket inomhus, ur ren bekvämlighet. Framförallt på sommaren då vind, ljus o temperatur skiftar hela tiden. Får liksom ingen ro när allt omkring mig i konstant rörelse. Just ro har känts viktigt med små bebisar eller en gravid kropp för att undvika överstimulans. Fel ljud, ljus och/eller temperatur kan förstöra vilken fin stund som helst. Sånt som tog nya höjder då, men alltid varit en aspekt eftersom jag är högkänslig. Något jag önskar jag vetat betydligt tidigare än vid 35.

Yttre stimuli stör så utav fan, att tet äter all min uppmärksamhet och rubbar min förmåga Total att vara närvarande. Märker det inte hända riktigt förrän jag finner mig själv ha blivit otrevlig eller känna mig otroligt flyktbenägen. Överstimulansen kryper på långsamt, inte helt olikt det där jag hört om grodor. Om man stoppar ner dom i kallt vatten och kokar upp det  långsamt så märker dom inte att det blir varmt. Skillnaden är väl att jag inte dör av överstimulans, men däremot kan det onekligen förvandla mig till något lite svårsmält.

Numera är jag gärna o myser med solen, gräver rabatt och planterar mina små eterneller. Målar timmer med falurödfärg, oljar utemöbler, rensar massa ogräs, joxar med det blåa rummet och just nu är jag engagerad i att optimera barnens lekplats. Det okontrollerbara skiftandet av ljus vind och temp känns okej nu, för att det är mindre andra faktorer som rör sig hela tiden. Illamående och hunger tar upp mycket av en gravid ammande mamma. Nu när det är över, är det lättare att hantera yttre stimuli.

Vad är det som är så jävla sexigt med det då?

Egentligen ingenting, men kontakten och samarbetet är härligt. Och det behövs inget mer att livet känns härligt, för att vara sexigt. Just för att motsatsen, är motsatsen. En stressad kropp har inget driv för sånt där. Ingen lust, ingen tid. Ett avslappnat nervsystem däremot som känner trygghet och ro, har nog svårt att tänka på annat. Då blir det plötsligt något som saknas. Något man kan fylla tiden med. Något kul som ger känslan av ännu mer kontakt. Maxa fröjden. Att tro att fröjd med livet kommer från ett ligg, är lika bakvänt som att tro att Photoshop är lösningen på ens keffa självbild.

Mmm. Gott.

Efter en arbetssam dag på tomten skippade vi matlagning och körde iväg i kvällssolen för hämtpizza. Det kan man ju inte göra hela tiden. Men fröjden är total.

Kan man njuta av livet utan att bli stressad av hur flyktigt allt är? Det är som att jag inte kapabel till det. Som att det är något man måste lära sig. Vart finns kurslitteraturen?

En bok som berättar hur man skall uppskatta det man har utan att försöka kloa sig fast. Är det därför vi har religion? Så vi tänker på annat? Så vi uppskattar det flyktiga och förstår meningen med det? Eller levererar religionen “det rätta perspektivet” så slipper vi klura mer? Istället bara tackar man gud och smäller i sig pizza Mamma Mia från Skolsta med ett flin.

Smidigt.

Myspraktikan. En slags följetong.

Köket fick vårgardiner

Du kanske byter gardiner hela tiden, eller aldrig, men jag byter två gånger per år.

Sol o fröjd råder efter vintern och jobbet har börjat. Allt trä skall oljas, odlingsbäddar grävas, solbrännan byggas och däremellan finns ingen tid, energi eller fokus för något så segt som att stryka gardiner.

För en dryg månad sen när solen började petade fram huvudet på riktigt, hade man absolut kunnat fira lite med ett gardinbyte. Som ett sätt att klippa banden till vintern o ta ut värmen i förskott.

Istället som nu då vinterns gardiner fortfarande hänger kvar i mitten av maj.

Bättre för tidigt än i maj

Här ligger läxan. En ny regel jag tänker kalla myspraktika för huset.

När det kommer enstaka frostnatt och man på dagarna undrar ifall detta var den sista –  är den perfekta tiden för att byta gardiner.

För när frostnätterna är över, så önskar man att man redan hade haft det gjort :)

Handgjorda visitkort

Mitt handgjorda visitkort

Egna visitkort ska man ju ha som företagare eller konstnär, men det känns så himla industriellt. Urtrist med tryckta glansiga kort. Urtjusiga med mycket tjockt fint papper som har textur kostar skjortan. Att göra dom för hand blir mellanvägen.

Penslade ut akvarellfärg och abstrakta mönster över ett stort A3 som sedan fick torka. Klippte ut kort i samma storlek som mina tryckta visitkort och improviserade sen lite dekoration och information på dom allihop. Hemsida, telefonnummer o så. Nån fin blomma, lite blad o hjärtat här ovan. Så fint :)

Självklart, kan man göra det bättre, som med allt annat. Lite snyggare, lite mera si o lite mera så. Texten kan ges mer omsorg, absolut. Men “Perfect is the enemy of good”! och vi kan väl se det som en praktik av ett hälsosamt “good enough mindset” a la Carina Sunding. Att använda dessa operfekta visitkort är ett jättebra sätt jobba på, för att inte låta perfektionism och fallenheten att ta sats i en hel livstid styra.

Möblemang och sammanhang

Hur man lever avgör vad man behöver. Vad man behöver, skiljer sig däremot ofta från vad man faktiskt köper.

Tidslinjen hos oss kan delas in i Före och Efter lekrum på övervåningen.

Att habegäret tar över ibland och får en att spendera pengar på verkliga ting som definitivt var bättre som en ide, är jag nog inte ensam om. Motiverandet av inköp ur övertygan om att den där grejen kommer vara avgörande i questet om att växa. Förnya sig själv. Luta sig in i den version av en själv man vill vara. “Just den där örtboken kommer uppa mitt ört game på rätt sätt” av någon anledning.

Men det funkar ju inte alls när man köper flera böcker inom flera olika områden samtidigt – eftersom man ju ändå inte kan läsa alla på en gång. Dom väntar på ens uppmärksamhet i evigheter.

Som försvar till att samla böcker däremot, så sa någon att olästa böckerna i bokhyllan skall man inte bli stressad över. Utan se alla som kompisar som finns där för en i framtiden, när man behöver dom :)

Med det sagt, så är överkonsumtion av det ena eller det andra inget ovanligt. Att råda bot på det genom att möblera om i huset varannan vecka däremot, må va det.

“Var tid har sin strid”

När Brita Zackari o Kalle Wahlströms dotter i den bästa serien Svt har att erbjuda, Hjälp vi har köpt en bondgård, kom o sprutade ner dom med vatten sa Brita att “Var tid har sin strid.” En liten fras jag burit med mig när lättsamhet känns långt begraven under känslan av att allt står still. Att inget händer. Att jag varken växer eller vilar, bara trampar vatten. Surrar runt i cirklar.

Det är så lätt då att klicka hem nånting. En slags livboj med det ärofyllda uppdraget och viktiga syftet, att dra en ur detta ospännande klet in i ett nytt kapitel. Sen kan ju livet delas in i före och efter. Före och efter Juicepressen. Före och efter Örtapoteket av Marie Louise Eklöf. Före o efter Make it happen kursen, pasta maskinen, makro filtret,  gympaskorna. Wonder bran.

Hur ska man veta i förväg, om man är smart och rationell med lite risktagande på ett klokt sätt? Eller om man lutar sig själv ur på dumma äventyr? Ens kropp kan ju göra myteri då den kan få habegär på nikotin kaffe socker osv, så då kan väl hjärnan också det? Få en att fatta beslut efter snabba belöningar. Så hur vet man?

Det gör man inte. Så köp ingenting. Möblera istället.

Ommöblering förnyar

Ett space blir som nytt när grejerna flyttas runt lite grann. Samt är det ett smidigt sätt att tänka på annat när hjärnan fastnat. Att tänka några nya varv på det man redan har, hur man kan använda det annorlunda och varför man ens har saker som man har och på just det sättet – är ett bra alternativ till att köpa sig ut från kletiga känslan av att livet står still.

Möblera dig in i nästa kapitel, istället för att köpa dig dit.

Sen kan livet delas in till Före och Efter köksbordet mitt i rummet. Hörnskåp i vardagsrummet. Brudkistan på skrivbordet.

Det är lika effektivt som lina att dra sig fram på. O kostar inte en krona :)

Det blåa rummet

Föreställ dig att du är 4 år gammal och har andra barn på tomten som förväntar sig att du har svaret på den stora frågan “Vad gör vi nu?”. Lekrummet är färdigstökat, gungorna är gungade och alla klättervärda stenar besegrade. Vad hittar du på?

Att smyga in i den läskiga ladan.

Det blåa rummet

Våran lada är en plats som är lite läskig även för en vuxen, men man litar på att om den stått tills idag så står den nog ett tag till.

Barnen får absolut inte gå in dit. Gör man det så får man skäll, vilket såklart bidrar till hur otroligt attraktivt det är när man måste öka spänningen på dagen. Perfekt när man behöver impa.

Nyligen kom jag på att vårat hus kommer kännas så mycket större om man tar ner kraven på hur mycket insidan skall husera. Nästan allt sånt som inte är känsligt för temperatur o fukt, kan få flytta in i den utrymmet på övervåningen som är i bäst skick. Det blåa rummet.

En skyltdocka från 50 talet, renoveringsprojekt, håller ögon o andningsskydd

Det skall städas ut, slipas, såpas oväggar målas  men sen är det ett lager. Kanske en studio i framtiden? Hittills har inte mycket hänt, men jag har vant mig vid att klättra upp o ner för en stege. Bara det är stort.

Pö om pö & huller om buller

Haver ju en tendens att göra det jobbigt för mig själv, helt med flit. Någon annan kan ju absolut tänka att man sopar först, tar in prylarna sen. Lite mer “ordning o reda, pengar på fredag”.

Men nä, då blir det ju aldrig av… Om sakerna istället redan står där, men otroligt dåligt och ovärdigt till, gärna mitt i vägen och så – då kommer det enorma skavet av att det är ofärdigt göra att behovet för att lösa det blir så starkt att jag bara måste. Det är en slags självmanipulering. Ett sätt att manövrera sitt uppskjutarbeteende. Finta sig själv.

Motivationen till jobbet växer fram naturligt som lustfylld eller manisk, beror helt på dagen, problemlösning, jämfört med att stillsamt o noga göra en plan i förväg dör ett projekt skall startas från noll. Att först ställa allt där, drar igång det. Man står redan mitt i banan då, så det är bara börja springa. Tillslut når man mål.

Det blåa rummet

För människor med ADHD har man uppfunnit konceptet Body Double. Tydligen så enkelt som att, om man har en annan person i sin lägenhet som bara är där utan att egentligen göra nånting, så är man mer triggad till att röja upp. Tvätten, disken, dammet o stöket kan ackumulera hur länge som helst och man tänker inte på det, förrän man har en annan människa som behöver vistas i det. Då ser man sin tillvaro på ett annat sätt. Motivationen är större att göra det trevligt o fint för gästen, än för en själv. När man är själv så tänker man på annat. Utan en ADHD diagnos, så fungerar jag likadant. Har kommit på mig själv att t.om möblera vardagsrummet när svärföräldrar är på besök, samtidigt som vi dricker kaffe o pratar om nånting. Tvätta fönster vid 8 månaders hembesöket för min son. Då också mitt i kaffet. Det är aldrig förrän efteråt som tanken kryper på att man kanske borde bara suttit ner? I stunden är drivkraften att göra fint så stor, att jag jag bara börjar. Det blir som ett tvångsbeteende att fixa sånt som jag tänkt göra länge, men som prioriterats bort. Kan komma en lång parad av “jag ska bara” när jag har besök. Sen säger vi farväl och jag sätter mig ner. Klar för dagen.

Nämnde det här för att motivation är nyckeln. Utan motivation, gör vi inte saker. Vad som motiverar mig motiverar kanske inte dig, men vi båda vet hur känslan känns. Att något känns viktigt. Och om jag har alla mina ting trångt men fint inpackade på kattvinden, istället för mitt i vägen där uppe på ladans övervåning, så är jag inte motiverad att ta hand om ladans övervåning.

Det gäller att veta hur ens hjärna fungerar, sedan skapa situationer där ens egna beteendemönster kan dras fördel utav.

Motivationshögen

Shira var gammal, så jag började sy

“Bättre sent än aldrig” fick gälla nu om nånsin. Shira var gammal och jag visste att vilken dag som helst blir det dags att ta henne till veterinären, så jag började sprätta kuddar. Om hon snart ska dö, ska hon fan ligga mjukt.

Dåliga kuddar och 90 tals gardinerna mamma ledsnat på för länge sen, fick göra upp en fluffig hundbädd.

Den hann bli tillräckligt mjuk och skön för Shira att ligga i, men har i efterhand lyckats till lite med ett överdrag med dragkedja.

Tänkte att jag säljer den på Tradera för en liten peng o hoppas nån blir glad. Lyxade till den lite med ett kisslakan, utifall att nån ska ha valpar i den.

Hemmagjord hundbädd

Shira var en liten rävliknande varelse som bodde med oss från att hon var 7 år. Skygg med mysig, och väldigt fin.

Nötiga kokosbollar

Att göra en “normal mängd” kokosbollar tjänar ingenting till. Fikat tar slut och den stackars familjen lämnas frustrerade, så nu dubblade jag upp! Passade samtidigt på att dra ner på sockret, öka näringsvärdet och maxa smaken.

Resultatet blev något som fick en att tro att det fanns nougat i. Underbart gott. Extra mycket så, ifall dom får stå framme en stund innan dom äts. Direkt från kylen försvinner det där krämiga som finns annars vid rumstemperatur.

Ingredienser

1.5 – 2 dl kokosflingor att rullas i

200 g smör
1 dl socker
1 dl kakao
4 dl havregryn
1 dl pumpakärnor
0.5 dl sesamfrön
0.5 dl chiafrön
2 msk kaffe
2 msk vatten

och sist men inte minst, 1 dl nötpulver

Det är detta pulver jag tror är är hemligheten för den krämiga nougat illusionen. Mixa hasselnötter, mandlar, solroskärnor och linfrön till ett pulver. Ungefär lika delar av varje. Lite småbitar gör inget, det blir bara gott.

Försök bara ta en

“Att jaga fjärilar”

Stunder då inget blir färdigt men hundra saker händer. När allt görs samtidigt, men helt utan plan och helt utan prioritering. Ett bekant fenomen som behöver beskrivas utan att dömas. När möbler flyttas, kläder sorteras, håret färgas, krukor fylls med jord, lådor flyttas och hyllor omsorteras… Hjärnan går i 180 km i timmen och pulsen är hög.

Ett fint uttryck som ganska fint fångar idén av det springs åt flera olika håll och när det på avstånd ser ut som att man är på väg från Punkt A till Punkt B, så benas det av åt ett annat håll.

“Att jaga fjärilar” 2022 Akvarell, a4

Vi började kalla det för att jaga fjärilar.

Kan inte neka att det också är effektivt, om man får med sig dom där skruvarna som ligger på fel plats när man ändå ska dit där skruvar skall vara. Det kan funka fint att gå cirklar på tomten eller upp o ner i huset samtidigt som man lyfter upp saker som ligger på fel plats, eftersom man tillslut kommer passera där dom hör hemma.

Risken är dock ganska stor, att man har massa ting uppackade, framtagna, nedmonterade och preppade för att användas när dopaminerna tar slut. Oljan är upphälld o penseln redo, men man är helt slut för att hjärnan orkar inte håla ordning på allting samtidigt. Nu är det enkelt arbete framöver, men man förmår inte att göra något alls.

Att jaga fjärilar är kul, ganska skönt att få flyta runt planlöst och göra hundra saker samtidigt. Men utan matplaner, utan tidsinramning brukar det sluta lite tokigt.

Singletasking är mer effektivt ändå, eftersom att dagen tar inte slut bara för att dopaminerna gör. Att göra en sak i taget är också mycket shysstare mot nervsystemet.

Högkänslig och överstimulerad

Det är när jag gått igenom mentala prövningar som jag inte kan sitta still. Förmår inte att lugnt o fint bara läsa en tidning eller sjunka in i Yin Yoga, när perfektionismen snurrar i huvudet kring något projekt jag pysslar med eller nöter på en konversation jag haft nyligen där jag uttryckt mig klumpigt. Det enda som hjälper är att få sortera mig ur det. “Ut ur huvudet, in i kroppen” är ett uttryck som används mycket i yogavärlden och passar bra här också. Fokuset som krävs för att kunna ens hålla sig på mattan existerar ju inte vid såna här tillfällen, så yoga funkar inte då.

Att få utrymme till att jaga fjärilar tills dopaminerna tar slut, är jätte skönt när man är överstimulerad som högkänslig. Det kommer en naturlig tröthet och ro vid det tillfället då dopaminerna är borta. Hunger kryper på och man har lust för att läsa den där tidningen eller kanske sjunka ner i yin yogan. Varva ner <3

Har du en högkänslig partner? Servera lite mat när fjärilarna jagats klart. Och lita på att allt kaos kommer städas upp…. men inte idag. Kanske imorgon.

Summa summarum: Att jaga fjärilar, har sin plats. Jämfört med att sitta och ångesta över saker o ting som känns fel, är de ett ganska konstruktivt sätt att jobba ut överstimulans på. Vilket är viktigt att ha verktyg för när man högkänslig.

Matigare pannkakor

Hur maxar man maten, utan att krångla till det så förfärligt? blev intressant att tänka på efter att ha blivit charmad av Food Pharmacy gänget.

Tipset att “lägga till två matskedar surkål” blir kanske inte så populärt till barnens frukostpannkakor… Så vad kan man göra då, för att optimera måltiden som annars bara består av vetemjöl ägg mjölk smör och sylt?

Sakta men säkert har jag börjat ifrågasätta matlagningsvanor och förhållningssätt till ingredienserna. Senast undrar jag över, hur mycket kan man maxa en pannkaka innan det slutar vara pannkaka?

Den klassiska pannkakan är en bra utgångspunkt, men man missar mycket av att stanna där.

Maxa med havregryn, gurkmeja, kanel, jordnötssmör och banan

Alla älskar ju pannkakor!

Från att ha kombinerat tankar och recept, så har jag tagit fram en awesome frukostpannkaka på 50 50  havregryn och vetemjöl, smaksatt med gurkmeja och kanel, vitaminberikad med torkade nässlor, fylld med banan och jordnötssmör. Så sjukt gott. Och mätt blir man.

I kokboken Välkommen till Vegoriket av Mattias Kristiansson fanns havregryn i receptet för frukostpannkakorna. Resultatet blev puffigare och matigare än 3 3 6 smeten i Vår Kokbok. Dvs 3 ägg 3 dl mjöl och 6 dl mjölk.

Mitt nya recept som tillagas nästan dagligen är lite annorlunda.

Havregryn ersätter halva mjölmängden.

Häller i ca 2 tsk raps eller olivolja och 3/4 tsk salt.

Krossar upp torkade nässlor mellan handflatorna ner i smeten och plockar upp eventuella små  hårda stjälkar.

Har i ca 3/4 tsk kanel och gurkmeja. Det både smakar och luktar gott, men idén kom från att jag lärt mig genom podden om hur både gurkmeja och kanel är väldigt starkt antiinflammatoriska. Sen är ju gula pannkakor så himla tjusiga :)

Steks i smör. Breds med jordnötssmör och pyntas med banan skivor. Rullas ihop. Supergott.

Packa med på äventyr och ät kall, eller servera varm. Gott oavsett! :)

Generella pannkakstankar

Nästa iteration blir ju att faktiskt strössla lite surkål i fyllningen. Märks det en ? Gillar barnen det?

Provar gärna också lite färska gröna blad. Spenat kanske eller hackade förvällda nässlor.

Bästa tipset för att lyckas med pannkakor: Låt smeten vila. 10 minuter minst men gärna hela natten. Pannkakssmeten drar nämligen ihop sig och blir trevligare att jobba med om den får stå i kylen en stund, gärna en längre stund, innan den används.

Godmorgon solen!

Solen petar in huvudet i vårat kök denna morgon

“Ta det inte personligt” sägs ofta i olika situationer och det tänker jag på. För i skrivande stund sitter jag i mitt kök med första koppen frukostkaffe och mumsar bondkakor som en riktig kämpe, medan solen strålade in genom fönstret. Ljuset och värmen lägger sig fint på hans lilla kropp kropp som fullkomligt spritter av nyfikenhet o förtjusning när vattnet skvätter av stekspaden åt alla håll. Själv kan jag nästan känna hur sommar fröknarna vill komma fram nu när solen bara ligger o myser på mig. Att solen gör oss sällskap här, tar jag otroligt personligt. Känner en slags tröst i bröstkorgen av att hen är här.

Tack solen. Jag behövde detta.

Animist som jag är, gillar tänka att jag har o göra med entiteter. Skogen är skogen, inte en samling träd. Solen en kreativ optimist som gärna lyfter upp en som ligger, men bränner den som latar sig för länge. “Upp med dig” sa hon, o du är röd som en kräfta. Månen en tillbakadragen realist som istället bara skiner ljus på det vi gärna inte tittar på. En fåordig typ som bara säger det som måste sägas.

Tillsammans är dom balans. Solen är här med oss varje dag o för att vi då o då ska ha samlat nog med överskottsenergi, att vi orkar ta itu med våran skuggsida.

Hur som helst, tack för ljuset. Det klär världen väldigt fint.