Ssshhhh

Ett stycke gullig baby och ett stycke pappa sover :)

Skrutten är 8 månader nästa vecka. Det här betyder att hon är mera aktiv när hon är vaken och hon sover längre stunder.

Vi alla tre sover i samma säng, men vi har en vagga. Den används bara för att söva henne då o då, och för att lägga henne i om hon däckar i ens famn i något annat rum. Annars tycker jag om att ha henne bredvid mig om nätterna och så har det varit från första början. Första 3 veckorna sov hon o jag ute i soffan, för att sängen var så mjuk. En alldeles nyfödd bäbis på tempur madrass blir ju alldeles mosad under mamma i sänkan som blir av hennes tyngd.

En liten vaknar till och vill veta var mamma är, vill vet var maten är. Vill veta att allting är okej. Även om jag så sover, så får hon trygghet från att det. Är hon hungrig hon väcka mig, amma, och så somnar vi om tillsammans. Det funkar inte för alla, men jag finner det mest naturligt att samsova. Ligger hon i vaggan bredvid istället så saknar jag henne bara ändå. Efter att ha väntat henne i 9 månader och drömt om att få ha en alldeles egen bäbis, så känns det otänkbart att lägga bort henne för att sova nån annanstans.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Egentligen skulle jag inte skriva om nånting alls, men kaffe har en tendens att få igång en på alla möjliga saker. Mest ville jag bara dela med mig av den fina bilden ovan :)

Skrutten hade väckte mig vid 8 och under våran promenadsåg jag stå perfekt i ån framför Kungs stenen, så jag skyndade mig ut igen efter att ha lämnat henne hemma i sängen bredvid pappa. Så sällan jag har min riktiga kamera redo när jag vill fota familjen. Blir ju mestpå mobilen. Så det gjord emig lite glad att få en ordentlig bild på en stund som värmer lite i hjärtat :)

Kor i ån framför kungsstenen, Enköping,Torstuna

Se hela ko galleriet här


Samma motiv, två perspektiv

Jätte Glad
Jätte Ledsen

Plötsligt upptäckte jag hur det ena stackars monstret storbölar i mitten utav alla andra ganska glada monster på lillans overall. Helt ensam, ignorerad och skitledsen.

Insåg här hur extra viktigt det blir att tänka på hur en illustration ser ut från olika perspektiv. Framförallt när den skall tryckas på barnkläder?

Detta känns som en ganska stor miss :)

Men sitter på en storlek 68 så, äsch. Bäbisen kommer ju inte märka ändå.

Köpte mera gamla syskrin på Tradera!

Bemålade syskrin från 1950! Såå fina :)

Efter lite om och men levererades dom hela vägen till huset, men först såg det ut som att jag skulle behöva åka enda till Västerås DB Schenker terminal för upphämtning. Försäljaren på Tradera blockade mig efter att jag påpekade hur uppåt väggarna det var att ta 400 kronor frakt trots att jag ändå måste åka till en annan stad för att hämta dom. Men han var visst mer samarbetande när fraktbolaget ringde upp. Troligtvis för att han fick reda på att det inte kostar mer.

Wear it as you mean it.

Mjuka ecco stövlar, svart tshirt, grön kjol och bruna strumpbyxor

Att stå för sin egen vision är lättare sagt än gjort. Att sträcka upp handen och säga “Nej jag håller inte med” utan ett tydligt svar på den potentiella responsen “Nehe? Vad är bättre då?” känns nästan som socialt självmord, så man låter bli.

Eller?

Reklam skall vara något som gynnar både kunder o säljare. Inte något manipulativt som smutsar ner en stad, eller förstör innehållet i en tidning eller på en plattform. Inget som utnyttjar desperationen hos unga eller ensamma att vilja passa in. Inte heller skall reklambilder agera självgoda pekpinnar som arrogant utropar sig själv mer åtråvärd än oss andra. Som någon slags ledare för vägen fram. “Bli som mig, så kommer du också xyz”.

Kläder skall ju vara roligt, inte kaotiskt. Kläder skall lösa problem, inte skapa dom. Kläder skall finnas där som våra vackra sköna kompisar i livet, som håller oss varma, skyddar oss från solen, bär våra saker medans vi lever vårat liv. Njuter av vårat liv och allting som det innebär. Promenader, dans, fest, matlagning, städning, jobb, romantik. Vädret skiftar med årstiderna, så kraven på kläderna gör det med.

Hur ska man kunna tänka ut en smart garderob efter dessa krav, om man samtidigt måste hålla sig uppdaterad på trender?

Jag säger såhär. Om pågående trender fortfarande är snygg enligt dig, två säsonger senare; hoppa på. Men inte på en gång.

Var hellre den som bär dom utsvängda 70tals byxorna två år efter alla andra.

Bär dom för att du bli glad av att ha dom på dig. Inte för att du tycker dom skickar rätt signaler om hur med du är i tiden.

Men åh andra sidan, gör som du vill. Är trender viktiga för dig. Gör det dig glad att vara först, så var först.

Men blir du utmattad av hur mållinjen konstant flyttas längre fram. Hoppa av loppet :)

#älskakläderintetrender

Shysst häck!

Det är helt otroligt att detta 110 år gamla huset inte har en altan. Inte ens en liten. Inte en farstu heller. Hur är det möjligt?

Luckan vi drömmer om att göra ber från köksgolvet in i jordkällaren, är lättare att förstå att ingen tagit sig an. Sånt belönar kanske bara den som är lat nog att hen hellre struntar i sylten helt, än går ut hela “långa vägen” runt huset för att hämta en. Men en altan har ju vem som helst glädje av nästan året om. På över 100 år, har ingen prioriterat det… Fullkomligt galet om man frågar mig. En liten farstu skulle göra enorm skillnad för den lilla hallen, som är himla trång. Trappens om leder upp är precis där man tar av sig skor, så det känns om att man sprider gruset upp och iväg hela tiden. En farstu skulle liksom ge ordning och reda. Det blir en slags smuts sluss tänker jag :P

Dessa två små ideer är under planering än så länge. Ett steg i rätt riktning är ändå att få bort dessa vinbärsbuskar. Dom växer nämligen precis där, där altanen ska vara. Tydligen är September dessutom rätt tid på året för att flytta just vinbärsbuskar, så tajmingen är ju guld.

En dag, förhoppningsvis nästa år, i slutet av sommaren… Typ augusti.. Då kan jag ta en päroncider i kvällssol på en altan i en hammock… Tills dess kan vi heja på denna oändligt långa häck av vinbär överleva flytten :)

Vissa idéer är skit.

Gamla däck på en Brio Go

Min idé om att det endast är en estetisk grej att ha nya däck på vagnen, var fel. “Äh, gamla eller nya däck gör ingen skillnad” tänkte jag när vi köpte den gamla Brio vagnen i våras.

För ca 4 timmar sedan, så ändrade jag mig.

På våran ganska vilda tomt ligger det lite hundbajs här o där, tills J kommer med spaden. Det stör mig inte eftersom jag inte märker av nån slags “odör” så att säga.

Så jag tror jag tappat vettet när det stinker hundskit utanför dörren där jag står och preppar vagnen och en liten go bag. Ser inget nånstans, men det känns som att jag har det på mig. Stanken gick liksom inte undan att fly och den gick inte över.

Hittade strax hundbajs sådär fint inpressad i däckens små håligheter som blivit kvar efter sten.

Tog bort vad jag kunde med J’s trädgårds sax innan det var dags att åka. Men visst luktade det hundskit i bilen på vägen till affären… Och hem.

Kyrkogården är populär

På väg till Kyrkan, “där finns alltid vatten”

En röd ryggsäck bobbade runt längst kanten av åkern inne på stigen. Sedan bobbade ryggsäcken vidare ut på åkern, mot kunghögen. Först trodde vi det var någon historienörd som skulle upp på kungshögen för att få vara så nära som möjligt till den potentiella guldrustningen som sägs ligga där begraven. Istället tog sig figuren vidare. På håll är det ju imöjligt att se vem det är, så mina tankar målade upp en ung man i 20-25 års åldern.

Våra vägar korsades närmare Kyrkan och denna kvinna i 45 års åldern (typ?) berättade att hon är påväg till Enköping, men tar denna omväg för att vid Kyrkorna hittar man alltid vatten.

Wow. Det är lustigt hur jag sitter här och tänker, den okristna kvinna som jag är, att jag älskar Kyrkan. Kyrkogården är vart jag går när jag vill vara ute, men i fred. Rensar mina tankar och andas ut här. Att passera gravstenen där någon lilla Noel ligger begraven gör ont i mig varje gång. “Vår älskade Noel” står det på stenen formad som ett hjärta med en nallebjörn sittande på ena sidan upptil. Noel föddes och gick bort på samma dag.

Kyrkogården är en meditativ plats där det är svårt att fly realiteten av livet. Att vara ytlig, oroa sig över petitesser och “hon sa” /”han sa” situationer blir så meningslöst. Vi all dör nångång. Sen spelar ju inget nån roll längre. Så varför leva livet med en klump magen?

Det är vackert o fridfullt där bland alla blommor stigar, träd. Gruset knastrar fint när man går på det med vagnen. Samt träffar jag lustigt nog dom mest spännande människor där.

Ett roligt möte minns jag från när vi var hyfsat nyinflyttade. Kände oss inte hemma än i promenaderna utan dessa var mer som små undersökningar på området. Det började bli väldigt mörkt på väg hem och vi passerade just utanför portarna in till Kyrkogården, när två äldre karlar varav en hade käpp, kom gående. “Ska dom in på Kyrkogården?.. så här sent?… i mörkret?” tänkte jag när dom öppnade porten. “Ja, näe, men då går vi och lägger oss nu” sa han till oss. Hah. Som att dom skulle ner i graven igen, och bara hade varit ute på en benstäckare. Lustig gubbe. Fick känslan av att vi hade två karlar här som druckit lite sprit och var ute på en liten promenad. Dom verkade ha roligt :) Dem bjöd på lite semestervibes tröst höstmörkret.

På kyrkogården är man aldrig ensam

Ett möte förut var med en kvinna som var där o besökte sina föräldrar. Det tog bra tid innan jag förstod att oj, hon har alzheimer. Mitt hjärta brast för att vi hade pratat och haft jätte trevligt. Solen sken. Hennes man var där bak o städade någon grav. Allting var så “normalt”. Tills hon började upprepa sig. Som en repad CD kommer samma vers ut lika passionerat som förra gången. Ögonen lika känslofyllda.

“Jag minns det som igår… jag var 9 och min mamma kom in.. hon sa “pappa är död”

Sanna K “Butik” på Tradera

Det lilla verket jag valt att kalla Inbjudningskortet. För denne får mig att tänka på ballonger.

Från boken Big Magic av Elizabeth Gilbert tog jag med mig en lärdom till 100%. Applicerar denna på hur jag lever, hur och när jag pratar, vad och hur jag skapar. Även vad jag publicerar.

Nämligen, Försök inte hjälpa andra, utan hjälp dig själv.

Läs mer