Manifestering av körkort och sexigt samarbete

Hur får man tiden att stå still?

Mmm. Mysigt.

Vid Imbolc, en häx sabbat som firas i början av Februari för att uppmärksamma att man kommit ut på andra sidan av det mörkaste mörka , började jag manifestera inför 2024. Vanliga nyår känns aldrig som rätt tid att tänka på vad som komma skall eftersom man är mitt uppe i julvibbar ännu och allt som har med den ledigheten och festen att göra. Imbolc däremot, kommer precis då det är över o julpyntet är nere. Man börjar blicka framåt. Skrev ner allting jag längtade efter och önskade mig. Allt sånt som jag vill ska finnas med i nästa kapitel.

Övningskörning och sexigt samarbete

Hade gärna kikat på den listan nu för att minnas men min kalender flög av biltaket i April under en rekord lång övningskörningsrutt ända till Ytter Kyrka. Körkort skrev jag först av allt och det är på gång. Att köra bilen till mataffären, gå in o handla själv medan barnen sover i baksätet och Jocke sitter kvar o lyssnar på radio får mig att känna mig mera mammig än nånsin. Känner att jag växer in i rollen ordentligt med bilnycklar dinglande i handen.

I listan skrev också något jag valde kalla “sexigt samarbete”. Det betyder att vi vuxna gör hemma ska synka upp lite mer och dra lass tillsammans, istället för att kompensera det den andre inte har tid med hela tiden o därmed vara gå om varannan. En sköter disk tvätt mat, den andre ved bil skottning. O så ses vi däremellan nånstans vid blöjbyten. Kul? Ne men himla praktiskt. Och helt okej en kort period, men nu behövde den fan brytas. Bytas. Ge plats för samarbete istället. Sexigt sådant.

Vi är båda ute i trädgården nu. Nostalgin är total, eftersom det var lite så allting började väl efter dejting perioden. När vi väl hade bestämt att vara ihop och delade boende, så var vi mycket ute o påtade tillsammans. Med pannlampor på satt vi och drack kaffe i mörkret, för att sen jobba vidare. Samarbete var ledordet då ingen av oss riktigt visste nånting.

Senaste åren har jag vistats mycket inomhus, ur ren bekvämlighet. Framförallt på sommaren då vind, ljus o temperatur skiftar hela tiden. Får liksom ingen ro när allt omkring mig i konstant rörelse. Just ro har känts viktigt med små bebisar eller en gravid kropp för att undvika överstimulans. Fel ljud, ljus och/eller temperatur kan förstöra vilken fin stund som helst. Sånt som tog nya höjder då, men alltid varit en aspekt eftersom jag är högkänslig. Något jag önskar jag vetat betydligt tidigare än vid 35.

Yttre stimuli stör så utav fan, att tet äter all min uppmärksamhet och rubbar min förmåga Total att vara närvarande. Märker det inte hända riktigt förrän jag finner mig själv ha blivit otrevlig eller känna mig otroligt flyktbenägen. Överstimulansen kryper på långsamt, inte helt olikt det där jag hört om grodor. Om man stoppar ner dom i kallt vatten och kokar upp det  långsamt så märker dom inte att det blir varmt. Skillnaden är väl att jag inte dör av överstimulans, men däremot kan det onekligen förvandla mig till något lite svårsmält.

Numera är jag gärna o myser med solen, gräver rabatt och planterar mina små eterneller. Målar timmer med falurödfärg, oljar utemöbler, rensar massa ogräs, joxar med det blåa rummet och just nu är jag engagerad i att optimera barnens lekplats. Det okontrollerbara skiftandet av ljus vind och temp känns okej nu, för att det är mindre andra faktorer som rör sig hela tiden. Illamående och hunger tar upp mycket av en gravid ammande mamma. Nu när det är över, är det lättare att hantera yttre stimuli.

Vad är det som är så jävla sexigt med det då?

Egentligen ingenting, men kontakten och samarbetet är härligt. Och det behövs inget mer att livet känns härligt, för att vara sexigt. Just för att motsatsen, är motsatsen. En stressad kropp har inget driv för sånt där. Ingen lust, ingen tid. Ett avslappnat nervsystem däremot som känner trygghet och ro, har nog svårt att tänka på annat. Då blir det plötsligt något som saknas. Något man kan fylla tiden med. Något kul som ger känslan av ännu mer kontakt. Maxa fröjden. Att tro att fröjd med livet kommer från ett ligg, är lika bakvänt som att tro att Photoshop är lösningen på ens keffa självbild.

Mmm. Gott.

Efter en arbetssam dag på tomten skippade vi matlagning och körde iväg i kvällssolen för hämtpizza. Det kan man ju inte göra hela tiden. Men fröjden är total.

Kan man njuta av livet utan att bli stressad av hur flyktigt allt är? Det är som att jag inte kapabel till det. Som att det är något man måste lära sig. Vart finns kurslitteraturen?

En bok som berättar hur man skall uppskatta det man har utan att försöka kloa sig fast. Är det därför vi har religion? Så vi tänker på annat? Så vi uppskattar det flyktiga och förstår meningen med det? Eller levererar religionen “det rätta perspektivet” så slipper vi klura mer? Istället bara tackar man gud och smäller i sig pizza Mamma Mia från Skolsta med ett flin.

Smidigt.

“Att jaga fjärilar”

Stunder då inget blir färdigt men hundra saker händer. När allt görs samtidigt, men helt utan plan och helt utan prioritering. Ett bekant fenomen som behöver beskrivas utan att dömas. När möbler flyttas, kläder sorteras, håret färgas, krukor fylls med jord, lådor flyttas och hyllor omsorteras… Hjärnan går i 180 km i timmen och pulsen är hög.

Ett fint uttryck som ganska fint fångar idén av det springs åt flera olika håll och när det på avstånd ser ut som att man är på väg från Punkt A till Punkt B, så benas det av åt ett annat håll.

“Att jaga fjärilar” 2022 Akvarell, a4

Vi började kalla det för att jaga fjärilar.

Kan inte neka att det också är effektivt, om man får med sig dom där skruvarna som ligger på fel plats när man ändå ska dit där skruvar skall vara. Det kan funka fint att gå cirklar på tomten eller upp o ner i huset samtidigt som man lyfter upp saker som ligger på fel plats, eftersom man tillslut kommer passera där dom hör hemma.

Risken är dock ganska stor, att man har massa ting uppackade, framtagna, nedmonterade och preppade för att användas när dopaminerna tar slut. Oljan är upphälld o penseln redo, men man är helt slut för att hjärnan orkar inte håla ordning på allting samtidigt. Nu är det enkelt arbete framöver, men man förmår inte att göra något alls.

Att jaga fjärilar är kul, ganska skönt att få flyta runt planlöst och göra hundra saker samtidigt. Men utan matplaner, utan tidsinramning brukar det sluta lite tokigt.

Singletasking är mer effektivt ändå, eftersom att dagen tar inte slut bara för att dopaminerna gör. Att göra en sak i taget är också mycket shysstare mot nervsystemet.

Högkänslig och överstimulerad

Det är när jag gått igenom mentala prövningar som jag inte kan sitta still. Förmår inte att lugnt o fint bara läsa en tidning eller sjunka in i Yin Yoga, när perfektionismen snurrar i huvudet kring något projekt jag pysslar med eller nöter på en konversation jag haft nyligen där jag uttryckt mig klumpigt. Det enda som hjälper är att få sortera mig ur det. “Ut ur huvudet, in i kroppen” är ett uttryck som används mycket i yogavärlden och passar bra här också. Fokuset som krävs för att kunna ens hålla sig på mattan existerar ju inte vid såna här tillfällen, så yoga funkar inte då.

Att få utrymme till att jaga fjärilar tills dopaminerna tar slut, är jätte skönt när man är överstimulerad som högkänslig. Det kommer en naturlig tröthet och ro vid det tillfället då dopaminerna är borta. Hunger kryper på och man har lust för att läsa den där tidningen eller kanske sjunka ner i yin yogan. Varva ner <3

Har du en högkänslig partner? Servera lite mat när fjärilarna jagats klart. Och lita på att allt kaos kommer städas upp…. men inte idag. Kanske imorgon.

Summa summarum: Att jaga fjärilar, har sin plats. Jämfört med att sitta och ångesta över saker o ting som känns fel, är de ett ganska konstruktivt sätt att jobba ut överstimulans på. Vilket är viktigt att ha verktyg för när man högkänslig.