Stunder då inget blir färdigt men hundra saker händer. När allt görs samtidigt, men helt utan plan och helt utan prioritering. Ett bekant fenomen som behöver beskrivas utan att dömas. När möbler flyttas, kläder sorteras, håret färgas, krukor fylls med jord, lådor flyttas och hyllor omsorteras… Hjärnan går i 180 km i timmen och pulsen är hög.
Ett fint uttryck som ganska fint fångar idén av det springs åt flera olika håll och när det på avstånd ser ut som att man är på väg från Punkt A till Punkt B, så benas det av åt ett annat håll.
Vi började kalla det för att jaga fjärilar.
Kan inte neka att det också är effektivt, om man får med sig dom där skruvarna som ligger på fel plats när man ändå ska dit där skruvar skall vara. Det kan funka fint att gå cirklar på tomten eller upp o ner i huset samtidigt som man lyfter upp saker som ligger på fel plats, eftersom man tillslut kommer passera där dom hör hemma.
Risken är dock ganska stor, att man har massa ting uppackade, framtagna, nedmonterade och preppade för att användas när dopaminerna tar slut. Oljan är upphälld o penseln redo, men man är helt slut för att hjärnan orkar inte håla ordning på allting samtidigt. Nu är det enkelt arbete framöver, men man förmår inte att göra något alls.
Att jaga fjärilar är kul, ganska skönt att få flyta runt planlöst och göra hundra saker samtidigt. Men utan matplaner, utan tidsinramning brukar det sluta lite tokigt.
Singletasking är mer effektivt ändå, eftersom att dagen tar inte slut bara för att dopaminerna gör. Att göra en sak i taget är också mycket shysstare mot nervsystemet.
Högkänslig och överstimulerad
Det är när jag gått igenom mentala prövningar som jag inte kan sitta still. Förmår inte att lugnt o fint bara läsa en tidning eller sjunka in i Yin Yoga, när perfektionismen snurrar i huvudet kring något projekt jag pysslar med eller nöter på en konversation jag haft nyligen där jag uttryckt mig klumpigt. Det enda som hjälper är att få sortera mig ur det. “Ut ur huvudet, in i kroppen” är ett uttryck som används mycket i yogavärlden och passar bra här också. Fokuset som krävs för att kunna ens hålla sig på mattan existerar ju inte vid såna här tillfällen, så yoga funkar inte då.
Att få utrymme till att jaga fjärilar tills dopaminerna tar slut, är jätte skönt när man är överstimulerad som högkänslig. Det kommer en naturlig tröthet och ro vid det tillfället då dopaminerna är borta. Hunger kryper på och man har lust för att läsa den där tidningen eller kanske sjunka ner i yin yogan. Varva ner <3
Har du en högkänslig partner? Servera lite mat när fjärilarna jagats klart. Och lita på att allt kaos kommer städas upp…. men inte idag. Kanske imorgon.
Summa summarum: Att jaga fjärilar, har sin plats. Jämfört med att sitta och ångesta över saker o ting som känns fel, är de ett ganska konstruktivt sätt att jobba ut överstimulans på. Vilket är viktigt att ha verktyg för när man högkänslig.