Bild och Foto – Fotograf Sanna K

“Att jaga fjärilar”

Stunder då inget blir färdigt men hundra saker händer. När allt görs samtidigt, men helt utan plan och helt utan prioritering. Ett bekant fenomen som behöver beskrivas utan att dömas. När möbler flyttas, kläder sorteras, håret färgas, krukor fylls med jord, lådor flyttas och hyllor omsorteras… Hjärnan går i 180 km i timmen och pulsen är hög.

Ett fint uttryck som ganska fint fångar idén av det springs åt flera olika håll och när det på avstånd ser ut som att man är på väg från Punkt A till Punkt B, så benas det av åt ett annat håll.

Vi började kalla det för att jaga fjärilar.

Kan inte neka att det också är effektivt, om man får med sig dom där skruvarna som ligger på fel plats när man ändå ska dit där skruvar skall vara. Det kan funka fint att gå cirklar på tomten eller upp o ner i huset samtidigt som man lyfter upp saker som ligger på fel plats, eftersom man tillslut kommer passera där dom hör hemma.

Risken är dock ganska stor, att man har massa ting uppackade, framtagna, nedmonterade och preppade för att användas när dopaminerna tar slut. Oljan är upphälld o penseln redo, men man är helt slut för att hjärnan orkar inte håla ordning på allting samtidigt. Nu är det enkelt arbete framöver, men man förmår inte att göra något alls.

Att jaga fjärilar är kul, ganska skönt att få flyta runt planlöst och göra hundra saker samtidigt. Men utan matplaner, utan tidsinramning brukar det sluta lite tokigt.

Singletasking är mer effektivt ändå, eftersom att dagen tar inte slut bara för att dopaminerna gör. Att göra en sak i taget är också mycket shysstare mot nervsystemet.

Högkänslig och överstimulerad

Det är när jag gått igenom mentala prövningar som jag inte kan sitta still. Förmår inte att lugnt o fint bara läsa en tidning eller sjunka in i Yin Yoga, när perfektionismen snurrar i huvudet kring något projekt jag pysslar med eller nöter på en konversation jag haft nyligen där jag uttryckt mig klumpigt. Det enda som hjälper är att få sortera mig ur det. “Ut ur huvudet, in i kroppen” är ett uttryck som används mycket i yogavärlden och passar bra här också. Fokuset som krävs för att kunna ens hålla sig på mattan existerar ju inte vid såna här tillfällen, så yoga funkar inte då.

Att få utrymme till att jaga fjärilar tills dopaminerna tar slut, är jätte skönt när man är överstimulerad som högkänslig. Det kommer en naturlig tröthet och ro vid det tillfället då dopaminerna är borta. Hunger kryper på och man har lust för att läsa den där tidningen eller kanske sjunka ner i yin yogan. Varva ner <3

Har du en högkänslig partner? Servera lite mat när fjärilarna jagats klart. Och lita på att allt kaos kommer städas upp…. men inte idag. Kanske imorgon.

Summa summarum: Att jaga fjärilar, har sin plats. Jämfört med att sitta och ångesta över saker o ting som känns fel, är de ett ganska konstruktivt sätt att jobba ut överstimulans på. Vilket är viktigt att ha verktyg för när man högkänslig.

Konsten är tillbaka

Lite mystiskt, lite annorlunda, lite spännande.

Konsten är tillbaka i mitt hus efter nästan 2 år hos BVC Husläkarcentrum i Enköping.

Mest märkligt, men också lite nostalgiskt att se dom här igen. Främst den stora varma rutiga. Den är speciell för att jag målade den med så mycket kärlek och känslor, kring min först föddas ettårsdag. Tänkte på all expertis och stöd jag fått av barnmorskor under graviditet, förlossning o det här första året i hennes liv. Det går inte fira ett barns ettårsdag utan att också fira alla som funnits med.

Varje ruta symboliserar en ny kunskap, erfarenhet i ett barns uppväxt. Varje ruta, en markering för att hen har vuxit. En milstolpe av nåt slag. Vissa lite mörka för att hon kanske föll men lärde sig att vara försiktig när hon klättrar. Andra lite glittriga för hon hittade något kul som fått henne att skratta. Nästan att man kan säga att dom symboliserar kopplingar i hjärnan. Den tomma ljusa biten i ena hörnet är framtiden. En inramad plats åt henne att fylla hur hon vill. En plats som bara hon kan fylla. En plats som är hennes att bestämma över. Tomheten är vad som komma skall. Det vi ännu inte vet om vem hon kommer bli. Det som hon själv ska klura ut och visa oss, när hon är redo.

Den här fina bilden i svart ram hängde bra där

Fotokonsten är kalhygget i morgonsolen. Jätte harmonisk bild med skön värme i. Lugnande i ett väntrum tyckte jag.

“Den mystiska platsen” har jag valt att kalla det lite dimmiga trädet med de konstiga blommorna o den flygande fågeln. Den här kan jag själv tycka är lite konstig, men barn finner den spännande och den är för dom. Allting som visas i sammanhang med barn måste inte ha stora ögon och gulliga röster. Barn gillar konstiga spännande lite läskiga saker också, om dom får en möjlighet.

De andra mindre akrylmålningarna är lite abstrakta och korta. Det händer inte så mycket i dom, tex det lilla gröna bladet. Bjuder inte in till något större äventyr, men är himla söt i sin enkelhet. Bruna toner och svart kan också vara gulligt. Det måste inte var rosa och bubbelgum, vill jag säga med den. Den lilla gröna är fin och spännande i sin mörka stillhet, för att den är ovanligt inramad av färg o form. Blått brunt grönt och svart möts i en cirkel och lite organiska linjer i gult som lyser upp det hela. Jordad o mysig tycker jag.

En är bara alldeles blå.

Vad hände?

Kontaktade Yvonne på Region Uppsala för att jag gärna skapar mer till bvc eller andra avdelningar, men har inte råd att donera mer så jag hoppades på att kunna måla för ersättning.

Responsen var kritik för att ha hängt upp konst från första början. Fick veta att det inte är “fritt fram”, utan det måste beställas från Konstenheten. Det hade jag absolut gjort om jag hade vetat. Det gjorde varken jag eller någon annan på avdelningen. Vi blev bemötta av en ton som att vi gjort något fel. Som om vi avsiktligt brutit regler. Som att vi behövde sättas på plats.

För att vara en enhet ansvarig för konst så har dom väldigt lite intresse för konst inom räckhåll och väldigt lite respekt för en konstnär intresserad av att dela med sig.

Vad är det jag känner mig ha sprungit in i… ? Elitism.

Monica Sjöö på Moderna Museet

“Den stora modern”… hur vackert låter inte det?

Introduktion till Monica Sjöös utställning 2023 på Moderna Museet

Jag är absolut ingen Monica Sjöö expert, eller history buff kring filosofi runt den stora modern. Men jag har lite tolkningar.

Vem är den stora modern? Undrar man och min känsla är att hon är jorden. Balansen och rörelsen mellan jord luft vatten vind. Den stora modern strävar efter balans, men inte stillhet. Hon ger o ger tills hon inte kan mer, utan att be om något tillbaka. Skydd o respekt för vi klura ut själva att hon förtjänar, eftersom utan dessa så kan hon inte fortsätta. Tålmodigt väntar hon på att vi skall växa upp och se henne med nya ögon. Vad hon gör. Vad hon erbjuder. Vad hon är. Hur allt hör ihop, hänger ihop. Hur vi hänger ihop, hör ihop. Vad vi själva gör, vad vi har att erbjuda och vilka vi är.

Kanske våran art är för ung för att hantera sin egen intelligens, lite som nyrika är helt keffa med pengar? Vi måste vänta på att vi blir old money med våra extrema förmågor.

I alla det tunga såg jag två kvinnor som trummar tillsammans. Det var fint.

Att tänka stort, tänka framåt. Vi är så intelligenta att glömmer helt bort att tänka primitivt också. Primitiva känslor o tankar struntas i för att dom blivit oviktiga nånstans på vägen. Vi lever som ett virus här för tillfället, måste man väl ändå få säga? Med tanke på hur vi förgiftar vatten, river upp ekosystem, borrar o borrar. Så länge vi generellt rubbar mer än värnar om balanser, så missar vi varför vi är här. Vi struntar i henne, vi struntar i varann. Har massa idéer om vem som är över vem. Jag menar, livet sker ju på riktigt. Vad gör vi med det? Allt ska optimeras, standardiseras.

Utställningen tog mig enormt. Missade andra halvan för jag behövde hämta mig.

Linjerna i bilderna är dragna med sån övertygelse. Känner hur hon känner att kvinnan behöver ses för vad hon är!! Nu! Monicas bilder fick livet att kännas så heligt, och så förstört. Började fundera över vad livet ens är värt, när man inte får bestämma över det själv? Aborträtten tex. “Every child a wanted child” ger en bättre värld.

För varje människa född, har då föräldrar som tar hand om en. Varje bäbis en önskad bäbis.

Monica lyckas kapsla in så många sidor av ett liv som kvinna

En önskad bebis som dör vid förlossning eller i magen är lika sorgligt, som en bebis född till föräldrar som inte finns där för hen. Som aldrig ville ha en. Den här individen växer upp och mår dåligt. Hur är det bra för världen? För hen själv? Varför är det så viktigt för folk att hens mamma inte får göra abort? Helt sjukt ju. Livet är trots allt något som händer på riktigt, inget vi kan bara romantisera o ha idéer kring. Vi som redan är här, vi som är på väg hit, vill känna trygghet. Alla vill ha trygghet. Kvinnor med oönskat barn i magen skall inte bli fängslade av sin egen kropp, framförallt inte när det finns hjälp att få. Sex för kvinnor ska vara tryggt, inte läskigt. Att ta bort ett barn är mentalt o fysiskt påfrestande. Dessa kvinnor ska ha stöd, inte skam.

Mycket såna här tankar gick jag i medan jag tittade på henne bilder. Tacksam att hon försvarar det hör så hårt, genom bild. Blev inspirerad att själv måla mer arg konst. Sorglig konst. Jag grät ibland för att hon fick livet att kännas så fint, men så utnyttjat och exploaterat. Förstört av andras idéer. Andra som varken fattar eller bry sig, utan bara kör på vad som är enklast för dom själva.

Hur kan man inte bli lite fatalistisk ibland?