“Den stora modern”… hur vackert låter inte det?
Jag är absolut ingen Monica Sjöö expert, eller history buff kring filosofi runt den stora modern. Men jag har lite tolkningar.
Vem är den stora modern? Undrar man och min känsla är att hon är jorden. Balansen och rörelsen mellan jord luft vatten vind. Den stora modern strävar efter balans, men inte stillhet. Hon ger o ger tills hon inte kan mer, utan att be om något tillbaka. Skydd o respekt för vi klura ut själva att hon förtjänar, eftersom utan dessa så kan hon inte fortsätta. Tålmodigt väntar hon på att vi skall växa upp och se henne med nya ögon. Vad hon gör. Vad hon erbjuder. Vad hon är. Hur allt hör ihop, hänger ihop. Hur vi hänger ihop, hör ihop. Vad vi själva gör, vad vi har att erbjuda och vilka vi är.
Kanske våran art är för ung för att hantera sin egen intelligens, lite som nyrika är helt keffa med pengar? Vi måste vänta på att vi blir old money med våra extrema förmågor.
Att tänka stort, tänka framåt. Vi är så intelligenta att glömmer helt bort att tänka primitivt också. Primitiva känslor o tankar struntas i för att dom blivit oviktiga nånstans på vägen. Vi lever som ett virus här för tillfället, måste man väl ändå få säga? Med tanke på hur vi förgiftar vatten, river upp ekosystem, borrar o borrar. Så länge vi generellt rubbar mer än värnar om balanser, så missar vi varför vi är här. Vi struntar i henne, vi struntar i varann. Har massa idéer om vem som är över vem. Jag menar, livet sker ju på riktigt. Vad gör vi med det? Allt ska optimeras, standardiseras.
Utställningen tog mig enormt. Missade andra halvan för jag behövde hämta mig.
Linjerna i bilderna är dragna med sån övertygelse. Känner hur hon känner att kvinnan behöver ses för vad hon är!! Nu! Monicas bilder fick livet att kännas så heligt, och så förstört. Började fundera över vad livet ens är värt, när man inte får bestämma över det själv? Aborträtten tex. “Every child a wanted child” ger en bättre värld.
För varje människa född, har då föräldrar som tar hand om en. Varje bäbis en önskad bäbis.
En önskad bebis som dör vid förlossning eller i magen är lika sorgligt, som en bebis född till föräldrar som inte finns där för hen. Som aldrig ville ha en. Den här individen växer upp och mår dåligt. Hur är det bra för världen? För hen själv? Varför är det så viktigt för folk att hens mamma inte får göra abort? Helt sjukt ju. Livet är trots allt något som händer på riktigt, inget vi kan bara romantisera o ha idéer kring. Vi som redan är här, vi som är på väg hit, vill känna trygghet. Alla vill ha trygghet. Kvinnor med oönskat barn i magen skall inte bli fängslade av sin egen kropp, framförallt inte när det finns hjälp att få. Sex för kvinnor ska vara tryggt, inte läskigt. Att ta bort ett barn är mentalt o fysiskt påfrestande. Dessa kvinnor ska ha stöd, inte skam.
Mycket såna här tankar gick jag i medan jag tittade på henne bilder. Tacksam att hon försvarar det hör så hårt, genom bild. Blev inspirerad att själv måla mer arg konst. Sorglig konst. Jag grät ibland för att hon fick livet att kännas så fint, men så utnyttjat och exploaterat. Förstört av andras idéer. Andra som varken fattar eller bry sig, utan bara kör på vad som är enklast för dom själva.
Hur kan man inte bli lite fatalistisk ibland?